fredag 14 mars 2008

Alliansen É Lost: Del 2. Muslimerna kommer.

Denna historia är löst baserad på TV-serien Lost och Verkligheten.


Och så händer det igen. Djungeln ljuder av ett obehagligt vrål. En grupp från Oceanic Alliansen spanar in mot djungeln. – Det är de andra, säger Jan Björklund, som fått vetskap om att det finns andra på ön, som man kan kalla för ”de andra”.
- Det är bättre att kalla de andra för muslimer, säger Dick Erixon. Så att vi vet att vi bör vara rädda.
- De ser inte ut som muslimer, säger Jan som har fått syn på något genom en kikare.
- Det är det som är det djävulska, säger Dick Erixon.
- Att de inte ser ut som muslimer?
- Ja. Precis.
- Borde inte det djävulska vara, det de gör, inte hur de ser ut. Jag menar: att bara se ut som något kan väl inte vara farligt, hävdar Johan Norberg.
- Det de gör är det onda, försöker Dick förtydliga.
- De har inte gjort något ännu, påminner Beatrice Ask de om. Vi bör vänta med att döma de tills vi förhört dem. Waterboarding tänker Per Gudmundson instinktivt.
- Det är det som är det diaboliska.
- Är inte det typ bara en synonym för det djävulska?
- Ska vi tjafsa här hela dagen om semantik eller ska vi fly innan de äter upp oss, säger Dick Erixon.
- Är de kannibaler nu?
- Man vet aldrig med muslimer, säger Dick Erixon och rättar till sin fluga.
- Jo, men det vi nog ändå. Muslimer är inte kannibaler, säger Johan Norberg och tillägger med högljudd röst. Det kan ni citera mig på om ni vill.
- Det är det som är deras plan, säger Dick Erixon.
- Att de ska komma ut som kannibaler? Jan Björklund såg mycket skeptisk ut. Det har vi inte fått någon som helst indikation på. Det fanns aldrig några sådana tendenser på Hjulstaskolan.
- Deras plan är att överraska oss när vi minst anar det.
- Fortsätter du spåna vidare finns det inget som kommer att överraska oss, säger Johan Norberg som börjar bli trött på sina vänner.
- Vi måste slå till först, säger Gunnar Hökmark. Vi måste försvara den fria världen. Vi har inget att förlora. Gunnar Hökmark hade målat USA:s och Israels flagga på sina glasögon. Han såg inte klok ut. Och han såg inte ut.
- Du menar att vi har allt att förlora? Säger Jan Björklund.
- Eh… Jag …
Gunnar Hökmark avbryts av att en massa vildsvin springer förbi.
- Vad var det, ropade den självvalt blinde Hökmark.
- Där var era muslimer, säger Johan Norberg trött.
- Vilda svin, säger Dick Erixon, på sätt och vis är väl det muslimer.
Ingen skrattar. Johan Norberg tycker det är obehagligt. Men han har inga andra att umgås med.

- Men det var inte de jag menade, sade Per Gudmundson. De andra är kvar där ute. Eftersom alla av de inte är livsfarliga är det ännu läskigare. Vi vet inte vilka som bär bombbälte under burkan. Muslimer är ungefär som vi. Men de är på ett sätt, vi är på ett annat.

Men ut ur buskarna kommer något helt annat farande. Det är andra överlevande. De ser slitna ut. Men Filippa Reinfeldt drar en läkare i örat. Fredrik blir överraskad. - Var du med på planet? Anders Borg är inte lika glad. Han ser Filippa som yokon i leken. - Varför drar du läkaren i örat?
- Han ska till Valfri Storbolags-VD, sa hon. Där gör han mest nytta. Det är därför vi är här. Vi förlorade några på vägen, och han trilskades lite när han ville hjälpa dem, men vi hade ett vårdval att göra.

Fast kärleksstunden blir kort. Problemen börjar hopa sig. Fredrik, Filippa och Anders går mot stranden. Några andra, som är mer bekymrade över muslimerna stannar kvar.

Men även om det inte var muslimer den här gången är de nu oroliga. Muslimerna är någon annanstans. Hur ska man försvara sig? En grupp bestämmer sig för att ge sig ut på en expedition för att hitta något att försvara sig med. Några hetsar upp sig mer än andra.

På stranden beslutar man sig för att lösa hemlösheten på ön med marknadshyror. Alla är nöjda, problemet är löst och man springer ut i vattnet. Varför sprang man ut i vattnet? Jo förklaringen är ett glatt rop.– Sisten i är Lars Ohly, ropar Marie Söderqvist.

Samtidigt planerar Johan Staël von Holstein att fria till Maud Olofsson. Det är trivsamt med Maud. Hon förstår honom. Hon lyssnar. Hon verkar vara den enda som gör det. Sven-Otto Littorin gör det inte. Han hade nominerat Johan till att bli Öns Arbetare. Vilken förbannad jävla förolämpning. - Arbetare? Jag är en entreprenör.

I djungeln flyger en ensam fluga förbi Dicks huvud. Dick Erixon slog till den så att den dog. Jan Björklund blev imponerad över snabbheten och snärten. Men Dick såg missnöjd ut. Han kanske var ledsen över att han dödade den. Dick var kanske djurvän. Jan tröstade honom. Dick tackade eftersom han var artig. Artighet var den dygd som han ansåg vara mest värdefull. Han var ju borgerlig.
– Jag önskar flugan var större så jag fick höra hur den vrålade av dödsskräck.
Jan hejdade den sista ryggklappen i luften. Lät handflatan ligga stilla i luften. Jan tänkte också att något större djur än en fluga skulle inte Dick kunna klara av på egen hand. Jan tröstade honom vidare. – Men han dog ju i varje fall.
– Ja, ja, sa Dick. Men det som verkligen bekymrar mig är risken att någon kommer att betrakta oss som terrorister, säger Dick. Det är det som bekymrar mig.
- Varför?
- Titta på oss! Kläderna börjar bli smutsiga, och vi har inte ens hela gemensamma uniformer. Vi ser… han svalde, var nära tårarna, … vi ser fattiga ut. Vi har inga F-16 plan att döda folk med, inga kärnvapen, inga stora slagskepp. Vi har bara mindre vapen. Vi kan bara döda i begränsad skala. Dick torkade en tår i ögat. Vi kan bara döda flugor.

Man går vidare genom djungeln efter att Dick tröstats med hjälp av borgerlig empati och socialdarwinistisk psykoterapi. Dick grät nu ännu mer. Dick snubblar på något metalliskt eftersom han gråter så våldsamt. Det han snubblat över är en besynnerlig, oförklarlig, lucka i marken. Som tur är har man lite material med sig. Med hjälp av lite terroristiskt, billigt, sprängmedel får man upp den.

Nere i luckan möter man något oväntat. Den lilla expeditionen, på jakt efter vapen att försvara sig mot muslimerna gnuggade sig i ögonen, när de såg vad det var. Det var en viking. En svensk, eller åtminstone skandinav, kanske europé, definitivt en västerlänning med lätt vildvuxet Wassbergskägg dock. Men man får det bekräftat. Det är en viking. Från vikingatiden. Konstigare saker har knappast hänt. Men honom skulle man inte behöva lära svenska värderingar.
- Hej min svenske bror, sade Dick Erixon som hade vågat gå fram.
- Ubba-klubba? Säger vikingen.
- Du är en av de första svenskarna, säger Dick. Helt fantastiskt! En svensk som jag säger han och pekar på sig själv och sin lilla fluga. Vill du vara med mig och min lilla…
- Svensk? I dont swing that way, säger vikingen som inte vet vad svensk är och fortsätter: I swing like this. Och svänger med en yxa och hugger flugan av Dick Erixon med tillhörande huvud.
Vikingen som var homofob och aldrig hade hört ordet svensk förut, (men märkligt nog talade flytande svenska och engelska) trodde att svensk betydde homosexuell.

På avstånd såg den resterande gruppen det som hände.
- Honom skulle man ha nytta av mot muslimerna, de muslimer som är ännu mindre som oss, säger Per Gudmundson mån om att inte låta som en islamofob
- Dude, han högg just huvudet av Dick, säger Jan Björklund förfärat
- Det är vad Dick skulle ha velat. Att ta med honom i kampen mot terroristerna. Och det ansåg Jan inte alls var en orimlig slutsats.

Per vänder tillbaka till stranden för att berätta om upptäckten.
- Var är Dick, undrar Fredrik Reinfeldt.
- Collateral damage, säger Per.

1 kommentar:

knut sa...

Jag väntar med spänning på del 3!