Alliansen É Lost: Del tre: The Return Of Per Ahlmark.

ALLIANSEN É LOST: DEL TRE: The return of Per Ahlmark.

Man började få problem med verkligheten. Man började önska att verkligheten inte trängde sig på. Det fanns för få bekvämligheter, men inte nog med det: livsfarliga saker trängde sig på. Besynnerligheter. Främmande varelser. Diverse gräl började träda fram och saker och ting som inte löste sig fastän man arbetade enligt mall. Till exempel: Marknadshyrorna hade inte helt löst hemlösheten. Faktiskt inte alls. Verkligheten var för verklig. De företagen som i sann optimistisk entreprenörsanda hade startats hade nästan alla gått omkull. En del av öns invånare hade börjat tvingas sälja sin arbetskraft. Federley som satsat allt på letterna hade varit en. Vilket chockade honom. Man började även få problem med brottsligheten. Folk drack av vattnet. Fastän det inte var deras. Äganderätten respekterades inte till fullo. Land måste nu med järnhård lag byggas.

Beatrice Ask satte upp affischer. Som en del i hennes nystartade kamp mot brottsligheten. Det stod på några: ”Förbjudet att äta av frukten”, ”Vattnet är inte gratis. Vattendrickning utan betalning beivras”, ”Lösdriveri förbjudet” samt ”Affischering förbjuden” på dem. I hennes arbetslag planerades det även att delas ut flygblad angående de nyinstiftade lagarna men dessa var tvungna att dras in då själva flygbladen var en överträdelse emot anti-maffia lagarna.

En som var nöjd med utökandet av lagar var von Holstein, en man som i ärlighetens namn alltid haft så mycket problem med verkligheten att han inte uppfattade det som hände på ön som särdeles problematiskt. Det overkliga i det verkliga gav honom större drömmar. Mindre nöjd var han dock med kärlekslivet. Johan Staël von Holstein upptäckte nämligen till sin förfäran att han hade konkurrens i sin kärlek till Maud. Valfri Storbolags-VD var även han ute efter Mauds gunst. Johan, liksom Valfri StorbolagsVD, ogillade konkurrens. Innerst inne. Utåt så strålade han av denna konkurrens. – Må bäste man vinna. Men Johan visste att så var inte alltid fallet. Bäste man vann inte alltid. I sossesverige berodde det på den kommunistiska diktaturen. Men här kunde det bero på otur, ren och skär. Det kunde bero på att marknaden ännu så länge, i ärlighetens namn, var en smula primitiv. Valfri Storbolags-VD berättade i sin charmoffensiv att det fulaste ordet i svenska språket var ”rättvisa”. Vad var det egentligen? Mest ett påfund av människor som ingenting har. Han mindes hur han efter att aktien sjunkit en dag valt att sparka 1000 människor. Men Marknaden hade reagerat positivt. Så varför var inte det rättvist? Marknaden var ju opartisk. Den sade heller inget negativt när han gav sig själv och sina närmaste en bonus. Valfri Storbolags-VD ansåg därför att om ordet rättvisa skulle användas så skulle det granskas och värderas av den oberoende Marknaden. Det om något var väl rättvist.
– Så ordet kanske inte är så fult ändå, undrade Johan Stael von Holstein.
- Nej. Inte om Maud blir min, sa Valfri Storbolags-VD och höll hårt i sin aktieportfölj.

Maud var ovetandes om detta drama. Lyckligt, om ni så vill. Hon förstod inte leendena. De snabba ögonkasten. De inställsamma kommentarerna. Hon förstod helt enkelt inte flirtandets konst. Hon var ju bara sitt vanliga naturliga jag. Hon var alltid glad. Hon resonerade enligt sin filosofi: Varför vara ledsen när man kan vara hurtig? Hon hade dessutom kommit på en lösning på problemet med fattigdomen och den syrefattige intellektuella nivån på ön. Man skulle privatisera syret. Detta var förvisso inte hennes idé. Utan öns Think-Tank, Johan Norberg som kommit på detta: för att berika debatten på ön. Han hade i sin tur berättat detta för öns grävande journalist: Susanna Popova, som skrivit ned det på ett litet pappersark.(Susanna Popova hade inga problem med feminister eller miljörörelser på ön: det fanns ju inga, och i rädsla att tvingas delta i Ulf Kristerssons jobbtorg, där öns arbetslösa byggde sandslott som arbetsträning och praktik, blev hon grävande journalist på Ulf Adelsohns nystartade tidning ”Ulfs Sanning och Analys. Kort och gott. ”USA”. Per Gudmundson fick börja som praktikant på nåder. ). Federley hade hittat pappersarket, som mer liknade ett plakat, och sprungit iväg med det till Maud. Maud hade reagerat positivt. StorbolagsVD:n köpte därefter upp syrerättigheterna efter att ha friat till Maud. Folk var nu tvungna att arbeta ihop sin dagliga dos syre. Marknaden fungerade. Det blev också första rubriken på USA:s måndags nummer. En annan nyhetsartikel löd. ”Fredrik Regerar.” Där lovordades Fredrik för sin resoluta stil, sitt kraftfulla ledarskap och sitt mod att våga säga ifrån. Framförallt hyllades jobbpolitiken och tillväxten. Von Holstein fick skriva krönikor. Hans krönika i detta nummer hette: ”Två norrlänningar är en för mycket.”

Johan Stäel von Holstein satt annars i en solstol och tittade roat på dem som slet i sanden med sina sandslott, under Ulf Kristerssons övervakning. Han kände igen arbetare. Det var ena lata jävlar. Han kände två norrlänningar. Den ena var en typisk tillväxthämmande lat arbetslös norrlänning. Denna norrlänning byggde sitt hus, lagade sin bil, odlade sin trädgård, uppfostrade sina fyra barn i en hockeylada som han byggt för de, där han lärde de åka skridskor och han jagade sin mat där uppe i en tillväxtimpotent, nejsägande, obygd. Utan att producera något av värde. Den andre norrlänningen var mer ovanlig. Han hade förstått potentialen i sig själv, han hade lämnat norrskenet och sett ljuset, i marknadskapitalismen: han hade helt enkelt lämnat obygden, flyttat till Stockholm, gått en tvådagars kurs i ordbajsande och börjat arbeta som börsanalytiker.

Samtidigt var alliansenhjältarna nyfikna på den mystiska luckan i marken. Och vad som dolde sig där nere. Men man behövde någon som kunde medla med vikingen. Någon med ponuds och internationell karisma. Någon med erfarenhet i dessa sammanhang. Den store hjälten Carl Bildt skulle därför ner i luckan. Carl Bildt poängterade att han aldrig tidigare talat med en viking. – Du tror inte att du klarar av det, sade Fredrik.
Carl log avmätt. – Det är klart att jag klarar av det. Jag ville bara berätta att jag aldrig tidigare talat med en viking.
- Ta med dig Per Ahlmark, sa Fredrik, för säkerhets skull.
Flera såg tveksamma ut. Ahlmark? Han hade knappt ens förtroendet kvar hos DN:s ledarskribenter eller LUF. Eller nja. LUF tvivlade inte på Pers storhet. Även om Ahlmarks fall, liksom planet, kommit som en Blix från klar himmel. Som tur var fanns det inte många luffare på ön i och med anti-lösdriverilagen. Det sista var en klassisk MUF putslustighet. Flera var mycket förvånade. Carl Bildt hade först frågat. – Var Per ens med på samma planet? På samma plan, rättade han sig kvickt.
Fredrik insisterade och hade ett förtroligt samtal med Carl om det hela. Därefter deklarerade han öppet till alla tvivlare. – Calle vet vad han ska göra.
Calle nickade statsmannamässigt och skickligt arrogant. Ingen kunde framstå arrogant som han, enbart med en enkel liten nickning. Fredrik var imponerad av detta. Faktum var att detta var ett av de viktigaste skälen till att han valt Calle till den post han fått. Det där lilla. Att bara framstå som något genom sin blotta uppenbarelse. Calle var en statsman. Han hade en medfödd talang för att verka självsäker.
Per Ahlmark, följde med genom djungeln och med ner i luckan, glad över att fortfarande vara efterfrågad. Där nere hade Jan Björklund och Tomhylsan säkrat rummen. Inga obehöriga fanns kvar. Där nere fanns det ett motionsrum, det fanns möjlighet att se på film, att duscha, att sova i en säng och det fanns ett matförråd. Det var kort sagt, det mest civiliserade stället på ön. Hittills. Det var en skum belysning där nere. Men den var som gjord för att skapa egna figurer på väggarna med händerna. Snart uppdagades det dock vad Per Ahlmark var till för.

Nere i underjorden hade man hittat något som räknade ned. Tomhylsan hade räknat ut att det var en bomb. Fredrik Malm hade räknat ut att det var en iransk. – Hur vet du det, frågade Carl. – Varför skulle det inte vara det? Carl som egentligen ville arbeta någorlunda efter hur fakta såg ut på marken avhöll sig från en vidare diskussion, han visste nämligen hur han kunde ta reda på om den var iransk eller inte. Det fanns två sladdar som ledde till anordningen. En röd och en blå. Carl Bildt vände sig nu till Ahlmark. Vilken ska vi skära av?
Per Ahlmark sade med tvärsäkerhet. – Den blå. Carl Bildt nickade kort, tog fram avbitaren och knipsade av den röda. Bomben slutade räkna ned. Alla kunde andas ut.


Uppdraget var inte över för de tre. Carl Bildt hade fått veta att det fanns något annat som räknade ned som man inte förstod riktigt vad det var. Enligt instruktionen man fått av Vikingen var det viktigt att man tryckte in en kod annars skulle allt sprängas sönder. Det var svårt att avgöra vikingens trovärdighet. Inte bara för att han nyligen huggit huvudet av Dick Erixon, utan även för att vikingen inte sett sig själv som hallänning, svensk och europé. Vikingen visste inte vad han var. Carl Bildt rådfrågade därför Per Ahlmark. – Ska vi trycka in koden? Kan vi lita på vikingen i det här fallet?
Per Ahlmark sade: - Absolut inte. Kaboom! Sa han och gjorde elegant ett svampmoln med händerna som avtecknades mot väggen.
Carl Bildt tryckte omedelbart in koden. Och ingenting hände. Vilket naturligtvis var bra.
- Förresten, Per. Var bomben iransk?
- Ja, sa Per.

Carl Bildt och Per Ahlmark och Fredrik Malm klättrade upp igen ur underjorden där man annars trivdes riktigt bra. Man skulle informera Fredrik Reinfeldt om de goda nyheterna. Man började gå tillbaka, men blev hungriga, efter en dags hårt arbete. Man letade efter något att äta. Efter några meter hittade man bär som man inte kände igen.
- Kan man äta de här bären? Undrade Carl.
- Nej, sa Per. De är giftiga. Man dör omedelbart. Ni har väl sett Den Blå Lagunen? Det är såna bär.
Carl Bildt tog genast upp en handfull bär, beskådade de i en kort sekund och åt sedan raskt upp de. De var delikata. Han kände dessutom ganska snart att han fick en energikick. Han blev piggare. Kände sig livfullare. Promenaden tillbaka skulle bli rask.

Det tog ett tag, promenaden var allt annat än problemfri. Men till slut var man tillbaks vid högkvarteret. Fredrik mötte upp och frågade om det gått bra. Carl Bildt svarade: - Per Ahlmarks expertis är ovärderlig.
Men Fredrik såg inte till Per. Och han kunde inte uttyda något genom att titta på Carl.
Carl Bildts ansiktsuttryck avslöjade inte den bistra sanningen.
- Var är Ahlmark, frågade Fredrik.
- Dessvärre har inte Per Ahlmark själv förstått sin egen genialitet. Så när jag frågade honom om det var riskfritt att ta den enda vägen tillbaka för att undvika isbjörnarna, så sa han ja, och han tog den enda vägen, innan vi hann stoppa honom. Vi såg hur en isbjörn tog tag i Per Ahlmark, och släpade iväg med honom. – Hjälpte ni honom inte? – Nja, vi gjorde så gott vi kunde, sa Carl. Fredrik Malm ropade ”Lycka till!” till Per.
Fredrik skakade på huvudet. – Ja, ja, men det fanns alltså en annan väg?
- Ja, tydligen, sa Carl Bildt med en röst som visade att även han kunde låta förvånad. Tack vare Per insåg vi att det måste finnas en annan väg att gå.