Sälj Hela Skiten

Sälj hela skiten, eller?

På socialistiskt forum var det ett par seminarier som handlade om privatiseringarna: dess pris och bakomliggande ideologi. Under seminariet ”Sälj hela skiten” var Johan Berggren moderator och skulle, på grund av bristen av privatiseringsförespråkare, vara djävulens advokat. En uppgift han klarade av att hålla i cirka åtta minuter innan även han blev en del av panelen med sin kritik av privatiseringarna. Andra deltagare var bland annat Josefin Brink.

Man kan sammanfatta seminariet med: ” En långsiktig samhällsplanering gynnas inte genom kortsiktiga, privata vinstintressen.” Vilket vi alla tyckte innan vi steg in på seminariet och ingen hade väl ändrat uppfattning efter seminariet.

Det var överlag dystert. Privatiseringarna är skapade dels ur ekonomisk synpunkt för fåtalet men också för att ändra hur folk tänker. Genom ett privatägandetänk. Genom att förändra hur människor tänker. Skapa en annan norm. Få människor att ta det som är för givet. Se privatiseringar som ekonomiskt rationella och nödvändiga. Skapa en nationalekonomisk sanning, eller snarare skapa en sanning genom att hävda en nyliberal nationalekonomisk teori som något sant.

Så hur ska vi göra? Panelen hade dessvärre inte mycket att komma med på den frågan. Snarare är det ju så att det som privatiserats blir svårt att ta tillbaka. En annan sak är ju naturligtvis att det på ett socialistiskt forum både talar och befinner sig en massa socialdemokrater. Det Socialdemokratiska partiet har inte direkt varit avregleringarnas fiende. År efter år är detta forum en liten socialistisk bastion i en nyliberal stad i en nyliberal tid. Vänstern borde kunna ha en chans som det ser ut nu. Men då krävs det politiska partier med ideologiskt självförtroendekapital. Det saknar socialdemokraterna för närvarande.

År efter år är socialistiskt forum ett trevligt och mycket demokratiskt forum, oavsett vad enstaka borgerliga folkföraktare försöker förmedla. Däremot kommer det, mig veterligen, inte mycket utav det. Pessimism är socialismens fiende men samtidigt något som man måste befatta sig med. Lite: ”intellektets pessimism, viljans optimism.”

Socialdemokraternas Rädsla För Spöken

Förra fredagen var jag och en kamrat och såg Det Kommunistiska Manifestet. Det var en fascinerande föreställning. Inte helt utan sina brister. Men uppenbarligen var den bättre än vid premiären, efter vad skådespelarna själva sade. Premiären hade haft tekniska problem, skådespelare hade blivit sjuka och man var inte färdigrepeterade. Hur som helst. I tider som dessa är det en passande föreställning. Det var en kraftfull förställning: under förställningen tillagades en soppa, som när föreställningen var slut åts upp av publik och skådespelare tillsammans. Där vid borden diskuterades politik. Och en av frågorna löd ungefär: vad vilja socialdemokraterna? (I grund och botten diskuterades även föreställningen, kritiken man fått, och naturligtvis Marx själv.)

Partipolitik har nästan blivit förpassat till känslor och partitillhörighet som om man höll på ett fotbollslag. För hur kommer det sig annars att människor med socialdemokratiska värderingar envist röstar på ett parti som enbart till namnet verkar vara socialdemokratiskt? Vid en diskussion med socialdemokrater, med ideologisk grund, håller man envist fast vid sitt parti, som om det räcker med att rösta. Om det är så att det parti som är närmast grundläggande socialdemokratisk politik har ett annat namn, varför inte rösta på detta parti? Eller varför inte ryta ifrån? Varför fortsätta rösta på ett parti vars ledare säger att man är vänster bara för att man vill ”reparera a-kassan”, men samtidigt vägra göra nödvändiga offentliga investeringar? Vänster i Monas värld är ”mindre höger”.

Socialdemokratins visionslösa ledarskap kan inte förklaras annat med en form av ideologisk uppgivenhet och feghet. Man tror inte längre på någonting. Man följer efter den borgerliga ideologin, men har någon känsla av att det inte är den rätta vägen att gå, man har ett svagt minne av att det här är fel. Man tycker att det åtminstone går för fort. Men man kör på samma enda väg, fastän i lägre hastighet. Man reparerar a-kassan, man håller ned foten på bromspedalen i kurvorna. Men folk vill ändå åka med, fastän man tycker att det går åt fel håll. För att man alltid åkt i samma biljävel. Man struntar i avfarterna. Litar lite tveksamt på föraren, men undrar: skulle vi inte ta av där? Där hade vi ju en möjlighet. Icke så. Socialdemokratin kör åt samma håll men vill inte köra i samma hastighet för då riskerar man att köra av den enda vägen.

Den brukade liksom vara pålitlig, den här bilen. Men socialdemokratins ledare har slutat tro på sig själva. Man tror bara en enda sak: det är att alternativen nog är sämre. Retoriken finns delvis kvar. Man vill helt klart en sak och det är att man vill vinna valen. I övrigt har man snart bara skalet kvar. Motorn är importerad. GPS:en likaså. Hur ska man kunna bli ett socialdemokratiskt parti senare om man helt enkelt får verklig socialdemokratisk politik att framstå som extrem, men högerpolitik som den enda ansvariga man kan föra? I en tid där banker socialiseras: och det är uppenbart hur vinster privatiseras, och förluster socialiseras, skulle man kunna tro att vänsterideologin har ett tomrum att uppfylla. Men icke. Istället lägger man sig ned platt. Öka utgifterna? För extremt. Budgettaket måste hållas. En ansvarig ekonomisk politik säger man, och verkar inte mena, att rejäla satsningar i offentlig sektor är en ansvarig ekonomisk politik. Man kör på. Men bromsar då och då.

Och när jag till slut kom hem efter en politisk teaterkväll så undrade jag fortfarande: hur kan socialdemokrater rösta på socialdemokraterna? Är det för att man fortfarande är rädda för spöken? Men Marx är inget spöke, han har inte ens gått ur tiden: hans tankegods är i allra högsta grad levande. Den som tar till vara på arvet från Marx utan att skämmas för det får min röst.

DN. DN 2

Prag 1968, Teheran 1953: "Allt som har hänt lever kvar och påverkar det nuvarande.”

Världshistorien är inte bara där som anekdoter att berätta. ”Allt som har hänt lever kvar och påverkar det nuvarande.” * Det är en truism som inte behöver utvecklas när vi denna vecka kan "fira" två dystra jubileum ur demokratisk synpunkt.

Mer eller mindre revolutionära försök till folkliga demokratier störtades av de två stormakterna, USA och Sovjetunionen. Iran 1953 och Tjeckoslovkien 1968. I grund och botten kan man egentligen se konsekvenserna av de båda än idag, även om det främst är krossandet av det enda demokratiska försöket till dags dato i Iran som har någon större dagsaktuell betydelse.

I Iran skedde Operation AJAX på grund av Irans ledare Mossadeqs nationaliseringar av oljebolag. Stora västliga ekonomiska intressen, läs olja, måste skyddas. Till varje pris. Så Mossadeq störtades. Shahen fick makten. Med stöd av USA skapade man en säkerhetstjänst som hade till uppgift att förhindra en ny Mossadeq. Men ett kortsiktigt imperialistiskt tänkande förstördes möjligheterna till en demokrati. USA ville förhindra ett spridande av olydnad i regionen gentemot kapitalistiska intressen. Det kan vara värt att notera när diverse krigshot vilar över Iran.

I Prag fanns det en stark folklig vilja att öppna upp och skapa en socialistisk demokrati utan att behöva lyda under Sovjetunionen. Det gick inte för sig. Krossandet av Prag-våren var ännu en mänsklig tragedi. Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderades Tjeckoslovakien av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern. Och ännu en förlust i raden för socialismen kunde tecknas ned.

Hur hade världen kunnat se ut idag om inte stormakterna med sitt förakt för demokrati blandat sig i? Det får vi aldrig veta.

* Ur Människohamn, av John Ajvide Lindqvist som jag för närvarande läser.

Svensson. Björnbrum. DN. SVD

Att Vara Eller Inte Vara En Einstein

Den här artikeln av Einstein som jag själv fann för ett par år sedan, via Marxist Internet Archive och som nu Yelah skriver om drar mig till minnes en liten diskussion jag hamnade i: en sån där man nästan drömmer om att få. Man får öppet mål liksom. Smashläge. Det är bara att raka in den. I ärlighetens namn har jag även försökt provocera fram den igen. Bara för att få vara med om det igen.

- Är du socialist?
- Jo jag är socialist.
- Jaså? Då är du ingen Einstein direkt.
- Bingo! Jag har fått bingo!

Mona Sahlin 1992: "Jag Är Socialist".

ETC gjorde en intervju med Mona Sahlin 1992, där hon kallar sig socialist. Följande frågor infinner sig angående detta lilla faktum:

Vad kommer de borgerliga ledarsidorna skriva och de borgerliga politikerna säga när de får veta att Mona kallade sig socialist 1992?

Kommer de försöka våldta ordet, begreppet, ideologin?

Klarar det svenska folket att hantera det?

Eller är det okej att kalla sig socialist?

Kommer Mona i så fall, våga stå för sitt ord, eller gör hon en Göran Persson: "jag är social och jag är demokrat, jag är socialdemokrat".

Eller är det så att Mona kallar sig för socialist i en viss miljö, en viss tid, och kallar sig för något annat i en annan miljö, i en annan tid?

Men viktigast av allt: kommer detta med att kalla sig socialist synas i verkligheten, i politiken, i socialdemokratin?