Socialdemokraternas Rädsla För Spöken

Förra fredagen var jag och en kamrat och såg Det Kommunistiska Manifestet. Det var en fascinerande föreställning. Inte helt utan sina brister. Men uppenbarligen var den bättre än vid premiären, efter vad skådespelarna själva sade. Premiären hade haft tekniska problem, skådespelare hade blivit sjuka och man var inte färdigrepeterade. Hur som helst. I tider som dessa är det en passande föreställning. Det var en kraftfull förställning: under förställningen tillagades en soppa, som när föreställningen var slut åts upp av publik och skådespelare tillsammans. Där vid borden diskuterades politik. Och en av frågorna löd ungefär: vad vilja socialdemokraterna? (I grund och botten diskuterades även föreställningen, kritiken man fått, och naturligtvis Marx själv.)

Partipolitik har nästan blivit förpassat till känslor och partitillhörighet som om man höll på ett fotbollslag. För hur kommer det sig annars att människor med socialdemokratiska värderingar envist röstar på ett parti som enbart till namnet verkar vara socialdemokratiskt? Vid en diskussion med socialdemokrater, med ideologisk grund, håller man envist fast vid sitt parti, som om det räcker med att rösta. Om det är så att det parti som är närmast grundläggande socialdemokratisk politik har ett annat namn, varför inte rösta på detta parti? Eller varför inte ryta ifrån? Varför fortsätta rösta på ett parti vars ledare säger att man är vänster bara för att man vill ”reparera a-kassan”, men samtidigt vägra göra nödvändiga offentliga investeringar? Vänster i Monas värld är ”mindre höger”.

Socialdemokratins visionslösa ledarskap kan inte förklaras annat med en form av ideologisk uppgivenhet och feghet. Man tror inte längre på någonting. Man följer efter den borgerliga ideologin, men har någon känsla av att det inte är den rätta vägen att gå, man har ett svagt minne av att det här är fel. Man tycker att det åtminstone går för fort. Men man kör på samma enda väg, fastän i lägre hastighet. Man reparerar a-kassan, man håller ned foten på bromspedalen i kurvorna. Men folk vill ändå åka med, fastän man tycker att det går åt fel håll. För att man alltid åkt i samma biljävel. Man struntar i avfarterna. Litar lite tveksamt på föraren, men undrar: skulle vi inte ta av där? Där hade vi ju en möjlighet. Icke så. Socialdemokratin kör åt samma håll men vill inte köra i samma hastighet för då riskerar man att köra av den enda vägen.

Den brukade liksom vara pålitlig, den här bilen. Men socialdemokratins ledare har slutat tro på sig själva. Man tror bara en enda sak: det är att alternativen nog är sämre. Retoriken finns delvis kvar. Man vill helt klart en sak och det är att man vill vinna valen. I övrigt har man snart bara skalet kvar. Motorn är importerad. GPS:en likaså. Hur ska man kunna bli ett socialdemokratiskt parti senare om man helt enkelt får verklig socialdemokratisk politik att framstå som extrem, men högerpolitik som den enda ansvariga man kan föra? I en tid där banker socialiseras: och det är uppenbart hur vinster privatiseras, och förluster socialiseras, skulle man kunna tro att vänsterideologin har ett tomrum att uppfylla. Men icke. Istället lägger man sig ned platt. Öka utgifterna? För extremt. Budgettaket måste hållas. En ansvarig ekonomisk politik säger man, och verkar inte mena, att rejäla satsningar i offentlig sektor är en ansvarig ekonomisk politik. Man kör på. Men bromsar då och då.

Och när jag till slut kom hem efter en politisk teaterkväll så undrade jag fortfarande: hur kan socialdemokrater rösta på socialdemokraterna? Är det för att man fortfarande är rädda för spöken? Men Marx är inget spöke, han har inte ens gått ur tiden: hans tankegods är i allra högsta grad levande. Den som tar till vara på arvet från Marx utan att skämmas för det får min röst.

DN. DN 2

Dagens Födelsedagsbarn: Karl Marx

Vi människor behöver något att tro på. Något att engagera oss i, någonstans där vi även får möjlighet att utöva vår intelligens, eller låta bli för den delen, engagemang utan ifrågasättande, utan aktivt tänkande. Någonting vi dessutom kan hoppas på. Jag tror att det var i någon intervjubok med Noam Chomsky som han berättade om de människor som han hade hört på radio ha djupa analyser om amerikansk fotboll, och om hur det bevisade, att människor hade förmågan till analyser, men att man i sin uppgivenhet inte använde denna förmåga politiskt. Jag tror även att han menar, eller om det nu var någon annan, att idrotten är som en avledningsmanöver. Man luras bort från det väsentliga. Annars går det att se idrotten, eller fotbollen, som något annat. Både något betydligt mer lättsinnigt och avkopplande, eller som något djupare, något som är identitetsskapande, livsbejakande på gränsen till vansinne.

Karl Marx fyller alltså år idag. Det gör även jag. Själv kommer jag att fira födelsedagen på Råsunda. Fotbollen, den riktiga fotbollen (eller var jag anti-amerikansk nu?), är som en religion för många. Som opium kanske. För där religionen kan erbjuda en himmel och ett helvete, och ett liv efter detta, kan fotbollen erbjuda upplevelser mellan himmel och helvete och en nästa säsong (och då jävlar!). Men fotbollen kan vekligen erbjuda för många den där trösten. Supporterskapet, och en känsla av gemensamhet. Någonting att längta till, att trösta sig med, även om det egna laget envisas med att vara uselt år efter år.
Jag ger er här en briljant passage av Marx från inledningen av Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin: vackert, humant och intelligent.

”Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.

Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att det skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal, vars gloria religionen är.

Kritiken har plockat bort de imaginära blommorna från kedjorna, inte för att människan skall bära fantasilösa, tröstlösa kedjor, utan för att hon skall kasta av sig sina fjättrar och plocka den levande blomman. Religionskritiken gör människan besviken för att hon skall tänka, handla och gestalta sin verklighet som en besviken människa som kommit till förstånd, för att hon skall börja cirkulera kring sig själv och därmed runt sin verkliga sol. Religionen är blott den illusoriska sol som roterar runt människan, så länge hon inte rör sig runt sig själv.”

Gudarna Måste Vara Tokiga: Påven Citerar Marx!

Märkligt, men inte helt konstigt kanske (delar av den katolska kyrkan har ju trots allt haft vissa radikala förtecken) och för övrigt så borde man kanske vara förberedd på att märkliga saker kan ske. Och som Marx favoritmaxim gick: Intet mänskligt är mig främmande!

Pope Benedict appeared to reach out to the anti-globalisation movement yesterday, attacking rich nations for having "plundered and sacked" Africa and other poor regions of the world.

An extract published from his first book since being elected pope highlighted the passionately anti-materialistic and anti-capitalist aspects of his thinking. Unexpectedly, the Pope also approvingly cited Karl Marx and his analysis of contemporary man as a victim of alienation.

(Inom parantes sagt: sen vet man ju inte hur påvens egen analys ledde fram till Marx...)