Vi människor behöver något att tro på. Något att engagera oss i, någonstans där vi även får möjlighet att utöva vår intelligens, eller låta bli för den delen, engagemang utan ifrågasättande, utan aktivt tänkande. Någonting vi dessutom kan hoppas på. Jag tror att det var i någon intervjubok med Noam Chomsky som han berättade om de människor som han hade hört på radio ha djupa analyser om amerikansk fotboll, och om hur det bevisade, att människor hade förmågan till analyser, men att man i sin uppgivenhet inte använde denna förmåga politiskt. Jag tror även att han menar, eller om det nu var någon annan, att idrotten är som en avledningsmanöver. Man luras bort från det väsentliga. Annars går det att se idrotten, eller fotbollen, som något annat. Både något betydligt mer lättsinnigt och avkopplande, eller som något djupare, något som är identitetsskapande, livsbejakande på gränsen till vansinne.
Karl Marx fyller alltså år idag. Det gör även jag. Själv kommer jag att fira födelsedagen på Råsunda. Fotbollen, den riktiga fotbollen (eller var jag anti-amerikansk nu?), är som en religion för många. Som opium kanske. För där religionen kan erbjuda en himmel och ett helvete, och ett liv efter detta, kan fotbollen erbjuda upplevelser mellan himmel och helvete och en nästa säsong (och då jävlar!). Men fotbollen kan vekligen erbjuda för många den där trösten. Supporterskapet, och en känsla av gemensamhet. Någonting att längta till, att trösta sig med, även om det egna laget envisas med att vara uselt år efter år.
Jag ger er här en briljant passage av Marx från inledningen av Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin: vackert, humant och intelligent.
”Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.
Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att det skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal, vars gloria religionen är.
Kritiken har plockat bort de imaginära blommorna från kedjorna, inte för att människan skall bära fantasilösa, tröstlösa kedjor, utan för att hon skall kasta av sig sina fjättrar och plocka den levande blomman. Religionskritiken gör människan besviken för att hon skall tänka, handla och gestalta sin verklighet som en besviken människa som kommit till förstånd, för att hon skall börja cirkulera kring sig själv och därmed runt sin verkliga sol. Religionen är blott den illusoriska sol som roterar runt människan, så länge hon inte rör sig runt sig själv.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar