Kan Man Ödmjukt Sprida Oförsonlig Ateism?

I DN idag skriver Niklas Ekdal om religion och om Richard Dawkins, proffsateisten. Ekdal skriver om hur tron och religionen kan vara en fara och avslutar med ”Sprid, ödmjukt, Richard Dawkins evangelium”. Men frågan är om man överhuvudtaget kan använda sig av ödmjukhet i samma andetag som man säger Richard Dawkins, vars ateism jag skulle vilja påstå är oförsonlig?

Alla vill vara upplysta och fria menar Ekdal, men menar att krig och förödmjukelse är hinder som står i vägen. Ja, Gud står i sin tur i vägen. Men religionen och Gud erbjuder också hopp. Jag minns en gång, för många år sedan, när jag reagerade som en dawkins när jag såg hur en gammal bonde, stod och prisade Gud efter att han förlorat familj och skörd. Jag blev arg på den gamla bonden. Jag såg det som att ödmjukt tacka en våldtäktsman för att han åtminstone inte mördade mig. Men, jag förstod inte bonden, för den gamla bonden var Gud det sista hoppet. Utan Gud stod han helt ensam.

För mig personligen, vad är Gud om inte en skapelse skapad av människan som svaret på alla våra olösta gåtor och frågor och som lösningen på hoppets eviga otillräcklighet och motsägelsefullhet. Och som dessutom utan tvekan är det bästa smärtstillande medel som uppfunnits mot dödsångesten, om man bara hade den där tron (förvisso är det sant att en del religiösa läror faktiskt kan öka på dödsångesten). För hoppet och livet fylls oundvikligt med brister som aldrig går att helt fly ifrån. Vi måste hålla hoppet levande, och då måste vi erkänna livets alla brister: för med hoppet följer ju bevisligen vår maktlöshet, vår okunskap och vår otillfredsställdhet. Vi hoppas därför att vi saknar och för att leva krävs abstrakt tänkande och fantasi och försöka hantera tomrummen i våra liv. Och vad kan vara mer kapabelt till att hålla denna fantasi levande än den största symbolen för fantasin: Gud! Det sägs ju att i skyttegravarna finns inga ateister. Men ge mig den plats, som är mer i behov av hopp: där vår maktlöshet, vår kunskapsbrist och vår otillfredsställdhet är starkare, eller mer uppenbar. Gud är det ultimata hoppet. Samtidigt som Gud är lösningen. Men samtidigt ett hopp som hela tiden ändrar position, i takt med livets gång, med vetenskapens utveckling, med teknikens hjälp och människans haltande. Men Gud och religionen erbjuder mer än bara svar.

Jag växte upp i ett ganska icke-religiöst hem. Farsan var och är ateist. Ateist i stort sett i dawkinsk mening. Jag själv blev förvånad under min uppväxt och mina tonår varje gång jag träffade på någon som trodde på Gud. – Gör du? Förvåningen blev desto större, när personen hade politiska åsikter som var nära mina egna.

Med åren har jag blivit mindre anti-religiös, även om jag fortfarande är ateist. (Jag varken vill eller kan tro. Och vill man inte tro på Gud är det svårt att kunna.) Richard Dawkins har en ganska aggressiv syn på religioner. Jag skulle nog ha tyckte bättre om Dawkins i tonåren.

Jag har precis börjat läsa Dawkins bok The God Delusion. (Jag har även sett ett TV-program av och med honom på TV) Jag har läst ett par recensioner. Dawkins syn på religion och Gud är en ganska trångsynt sådan. Han finner egentligen ingen förståelse för att folk tror. Terry Eagletons recension är den som jag nedan kommer citera ur. Eagleton vågar ha en något bredare syn på religionen än vad Dawkins har. Dawkins tror på förnuftet. Om man egentligen bara tänker efter måste man ju förstå att religionen bara är knas. Men ingen går fri från tro; Eagleton skriver:

Reason, to be sure, doesn’t go all the way down for believers, but it doesn’t for most sensitive, civilised non-religious types either. Even Richard Dawkins lives more by faith than by reason. We hold many beliefs that have no unimpeachably rational justification, but are nonetheless reasonable to entertain. Only positivists think that ‘rational’ means ‘scientific’. Dawkins rejects the surely reasonable case that science and religion are not in competition on the grounds that this insulates religion from rational inquiry. But this is a mistake: to claim that science and religion pose different questions to the world is not to suggest that if the bones of Jesus were discovered in Palestine, the pope should get himself down to the dole queue as fast as possible. It is rather to claim that while faith, rather like love, must involve factual knowledge, it is not reducible to it. For my claim to love you to be coherent, I must be able to explain what it is about you that justifies it; but my bank manager might agree with my dewy-eyed description of you without being in love with you himself.

Dawkins anser att religionen bär skuld till några av våra mest kända konflikter. Han anser att konflikten på Nordirland går att hänvisa till religionen, vilket vågar jag påstå, inte bara är en förenkling utan direkt felaktigt. (Vissa vill ju peka på att det är muslimer som bär skulden till den etniska rensningen och massmorden i Darfur. Dawkins tycker för övrigt inte om att man i vissa konflikter talar om etnisk rensning, för då förtar man religionens roll i det hela.) Om man som Dawkins i första hand söker efter det religiösa i konflikterna kan man finna det. Ofta finns religionen någonstans med. Men, det är knappast huvudanledningen till konflikterna. Maktkampen om jord, makt och naturresurser är överordnad. I Rwanda åberopades Gud och bibeln. Innan en massaker citerades bibeln. De onda kom från norr (tutsier)hävdade en präst och citerade ur bibeln. Men hutuer och tutsier skiljer sig inte åt. Varken religiöst, språkligt eller kulturellt. Åtskillnaden är en kolonial skapelse. Dawkins är dessutom, och nu litar jag på Eagleton, tyst om de vetenskapliga och teknologiska övergreppen på människan och mänskligheten. Men därmed inte sagt att Dawkins bidrag inte är viktigt och intressant.

Men problemet är att det knappast är med Dawkins hjälp man förstår de olika problemen i världen. Det är knappast så att världen blir bättre med ateism enbart. Dessutom är det inte med hjälp av Dawkins den blir ateistisk. Hur ödmjukt man än försöker föra fram hans budord.

För Marx var religionen logisk. Den var logisk på grund av misären: ”Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.”

Folk behöver sin religion.