Visst är det sorgligt. Tragedin är mångfacetterad. Palestinierna har utnyttjats retoriskt och politiskt av sina "vänner", men har aldrig egentligen fått något praktiskt stöd, och man plågas från alla håll. Men behandlas illa från USA (lex: Sami Al-Arian), Jordanien, Irak, via Israel och de ockuperade områdena till Libanons flyktingläger, där 40 000 civila är instängda.
I stort sett överallt skiter man i palestinierna. Svenska folkpartiliberaler är bland de starkaste palestinaföraktarna i Sverige. Men, kanske värst av allt, är när det palestinska "ledarskapet" sviker de sina. Värst, på så vis, att det är så uppgivenhetskänslor kan uppkomma.
Och med kämpar som Mohammad Dahlan (här kallad palestiniernas Pinochet) på sin sida, behöver man inte många fiender. Men fiender det får man ändå. Och Israel kan nog inte låta bli att le. Israel grunden till problemen. Ju förr alla som kallar sig liberaler inser detta, först då kan man komma någonstans i en fredsprocess.
Hamas politiska visioner är knappast progressiva, deras militära gren, verkar vara våldsam men också tämligen usel (i jämförelse med Hizbollah). Det är dystert överlag. Fatah bär sin korruption och sitt maktbegär och sin undergivenhet gentemot Israel och USA utan att skämmas, vilket i sig de borde skämmas för.
Palestinierna är kanske inte ensamma. Men, nog fan ser det dystert ut.
Fotnot: Rubriken snodd från Angry Arab
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar