I Rwanda mördade hutuer tutsier i ett fasansfullt folkmord. Dessa två ”folk”, var i grund och botten skapade av belgarna, som ett led i kolonialismens sätt att härska. Vilket av de två ”folkslagen” som prioriterades berodde på vilka som var deras Herrar. Om det var belgarna eller fransmännen.
I Irak är situationen naturligtvis inte densamma. Men man kan även se hur problem kan växa, genom vad imperialister och kolonialister kan tro är ett smart sätt att härska.
I en artikel i Washington Post hittad via Angry Arab beskriver Nir Rosen, hur Paul Bremer hjälpte till att skapa klyftorna mellan shiiter och sunniter. Han gjorde detta bland annat genom att hela tiden hänvisa till de tidigare regerande sunniterna, och hur Saddam Hussein varit en Hitler-liknande tyrann. Bremer fick till slut genom irakiska krav försöka införa något som kunde liknas vid demokrati. Men då överdriver Bremer helt enkelt den tidigare situationen för att delvis kunna rättfärdiga ett sätt att styra och ockupera, vilket innebär att förstärka klyftorna mellan sunni och shia, genom att hjälpa till att välja ut shiiter för det demokratiska projektet.
In Bremer's mind, the way to occupy Iraq was not to view it as a nation but as a group of minorities. So he pitted the minority that was not benefiting from the system against the minority that was, and then expected them both to be grateful to him. Bremer ruled Iraq as if it were already undergoing a civil war, helping the Shiites by punishing the Sunnis. He did not see his job as managing the country; he saw it as managing a civil war. So I accuse him of causing one.
onsdag 16 maj 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar