Hellre Tetris På Hjärnan Än Jan Björklund

Enligt en notis i senaste numret av Illustrerad Vetenskap (nr 8 2009) kan man manipulera sin hjärna till att bara lagra ett svagt minne av en obehaglig upplevelse. Faktum är att det enda som krävs är att man spelar dataspelet Tetris i en halvtimme inom se sex första timmarna efter händelsen. Det beror på att hjärnan arbetar hårt med att lagra upplevelsen som ett minne precis efter händelsen. Så om du vill slippa gå till sömns med all den oro och ångest, dagen innan arbete eller skola - eller arbetslöshet- , som man får efter att ha sett Jan Björklund med liga i en debatt är det dags att börja stapla de där förbannade klossarna. Och få de på näthinnan istället. För tydligen aktiverar tetris samma hjärnområde som behövs för att bearbeta diverse intryck från en krissituation. Så befria din hjärna från Jan Björklund och släpp klossarna fria. Du kan tacka mig senare.

Det Är Något Jag Har Glömt

Man blir äldre. Man känner det i hela kroppen att livet går. Man vet det, när man tolkar den lätta övervikten, åldern och stickningar i armen som en potentiell hjärtinfarkt. Deras höstvinter blir till ungdomlig vår som övergår till sommar, och studentlastbilar passerar förbi med lyckliga ungdomar, och man tycker de ser yngre ut, för var år som går.

Minns tillbaka:
Hur vi själva sjöng ”vi blir bara arbetslösa” och tryckta upp t-shirts som sade samma sak men som man aldrig hade på sig. Hur vi vägrade delta i allsång som berättade hur bra vi var.

Jag minns inte någon rektors tal.
När jag gick i Bromstens skolan på låg och mellanstadiet var det inte talet på avslutningen man mindes. Utan rektorns frisyr som behandlades illa av stillsamma lätta brisar. Men jag minns att han höll tal i varje fall, med monoton röst och behärskat energieffektiviserat minspel. När jag sedan gick på högstadiet och gymnasiet minns jag inte någon rektor alls. Varken frisyrer, eller tal. Tal om framtiden, och sånt där. Framtiden? Den är ju sen. Inte nu. Inte för tidig.

Man blir glömskare. Man tänker efter. Nycklarna är med. Plattan är avstängd, och lyset släckt. Plånboken är med, mobiltelefonen likaså, stänger dörren – låser- , tar trapporna ned med en gnagande insikt om att något är fel. Det är någonting som jag har glömt.

Tar mig besvärat förbi, ytligt sett vuxna människor med överdrivna diskussioner om nytagna vuxenpoäng. Suckar över fenomenet. Men det påminner mig om något. Men vad?

Kommer hem sent en lördagsnatt. Eller snarare tidigt en söndagsmorgon. Kommer på vad det är jag har glömt. Det är inte det där prospektet, eller att göra deklarationen, eller amorteringen på villan, att hämta kostymen på kemtvätten, eller bilen på verkstaden, eller att för den delen hämta barnen på dagis.

Helvete, jag har glömt bort att bli vuxen.

Nåväl. Imorgon är en annan dag och jag reser bort ett tag. Inte för att det går att fly sig själv. Det visste redan de gamla grekerna. (Läs Sokrates.) Och det finns ingen mall. Det finns inga vuxenpoäng. Bara vuxna kläder.

Magnetiska Positiva Vibrerande Tankar

Vill du förändra ditt liv? Bli framgångsrik? Allt du behöver göra är att ändra ditt sätt att tänka. För du är väl en individ, med rent entreprenörsblod flödandes inom dig? På Aftonbladet Kultur skriver Ann Charlott Altstadt om en framgångssaga. En bok som säljer i miljontals, och som hävdar att det är det positiva tänkandet som är det viktigaste. Men där den individuella existensen tas ur sin sociala kontext. Men det är också något egoistiskt, naivt hoppfullt i det hela. Böcker om självhjälp och i new-age anda, talar till just Dig som läsare. Du är Utvald från den stund du börjar läsa. I en nyliberal era passar boken naturligtvis som hand i handske. Det är en form av individualistiskt trossystem, där man själv, ska frälsas av sig själv. Det gällar bara att tänka rätt, så man hittar ”magnetiska” tankar och drar åt sig saker som ”vibrerar” på samma ”frekvens”. För Du, just Du, kan bli vad som helst.

"Trossystem har en förmåga att anpassa sig till sitt samhälle. För många av Hemlighetens läsare är det förstås toppennyheter att ojämlikhet inte är något som politiker, liberala ekonomer eller andra makthavare hittat på, utan offren själva. Boken har ingenting att säga till den nioåriga flicka som i går såldes till en bordell i Bangkok."

Nej. Men boken säljs inte heller till henne. Hon existerar inte. Boken säljs till människor vars högerideal främst går ut på att inte analysera världen. Bara ta dagen som den är och hoppas att just man själv får den lön man förtjänar. Som just jag förtjänar i nästa löneförhandling. Innan jag blir egenföretagare. Eller fotomodell. Eller filmstjärna. Eller Idol. Och blir rik. Rikare än dig.

Joråsatteh... Det Var Skönt Med Helg

Det var söndag. Måndagen väntade runt det John Blundska-hörnet. Det är då man ångrar sig som mest. Jag önskade att jag varit mer kreativ under helgen. Jag behövde ett nytt sätt att tänka. Tänk: man kanske i all ödmjukhet skulle skriva ett mästerverk. En idé kom till mig likt en syn för de nyligen frälsta. Men dessvärre: livet spelade mig ett elakt spratt. Något kom emellan. En ny TV-serie började. Jag kommer inte ihåg vad den handlade om. Idén. Eller TV-serien. Men det kommer en ny. TV-serie alltså.

The Wire däremot. Kommer jag ihåg. Den är för bra för att glömmas bort. Det är en fullkomligt lysande TV-serie med sin elaka, aktuella vardagsrealism. I denna omgång är massmedia med i serien. Och ännu ett spel bakom galleriet. Polisen behöver fler resurser. En av utredarna skapar en seriemördare. En seriemördare som dödar hemlösa. (Man tar hemlösa som dött naturligt och gör de till mord.) Men media hakar först inte på. Det är inte tillräckligt saftigt. Man hittar på ett sexuellt motiv och då hänger media på. När man till och med från ett par polisers sida mer eller mindre kidnappar en hemlös får polisen helt plötsligt de resurser man behöver. Bara tre poliser känner till sanningen. En vill överhuvudtaget inte veta av det hela. Hans bitterhet är strålande uttryckt i serien. Dessutom: En journalist hittar på en massa spektakulära saker för att kunna göra karriär. En redaktör misstänker honom för att göra just det. Men redaktörens chefer går på journalistens spektakulära linje. Det som säljer. Det politiska spelet är även det med: en blandning av cyniskt falskspel och korruption med små doser av pragmatiska kompromisser med en politikers idealism. Sen alla de människor som inte räknas. Som inte behövs, men som ändå utgör en viktig del av Baltimore. Och sen de kriminella gäng som alltid är med i serien. The Wire är en fantastisk TV-serie. As good as it gets.

Funderar ett tag, kanske skulle man skriva något som The Wire? Sätter mig framför datorn. Livet kan börja. Spelar patiens. Bara en gång till.

Today is the tomorrow we worried about yesterday.

Glåmiga ögon, måndagmorgon. Människor som inte riktigt ville hit. Är nu här. På tunnelbaneperrongen med "Tåget mot Hagsätra ankommer om tre minuter" som ersättning för mänsklig dialog. Men många märker nog snart att det inte riktigt var så illa som det kändes där på söndagkvällen. Man överlever. Man dog inte när man gjorde det man oroade sig för. Man dog inte ens när man gjorde bort sig. Man till och med skrattade några gånger under dagen. Kanske gjorde man något inte helt oävet. Och lärde sig något nytt på kuppen! Och snart är det ju fredag igen.

Med Michel de Montaigne Som Tröst

Häromdagen, medan jag väntade på att en demonstration skulle börja, fördrev jag lite tid bland böckerna på Pocket Shop. Ibland kan det var frustrerande för att det finns så mycket man vill läsa, och så mycket man vill ha läst (men inte känner för att läsa.) Jag höll Eberhards I trygghetsnarkomanernas land i min hand, utan en tanke på att köpa den. Bredvid stod en farbror i uppskattningsvis 80-årsåldern. Plötsligt sa han lågmält men tydligt: - Det finns ingen mening med någonting längre.

Jag sneglade lite mot honom. Han höll en bok i handen, och en käpp. Det var nästan så att mitt hjärta brast. Jag fylldes av vemod, men också av hjälplöshet. Han hade en lätt krökt hållning men såg för övrigt ut som en vanlig äldre farbor. Han sade ingenting mer. Kanske skämdes han när han upptäckte att han sagt det högt.

Ibland när människor pratar högt för sig själva, tror man att det är någonting sjukt med dem. Det händer också att människor ibland undslipper sig någon mening för sig själva, och sedan nästan rodnar, när de märker att de sade det högt, rädda för att bli tagna för att vara psykiskt störda. Vi vill inte utmärkas på fel sätt. Där i Pocket Shop brukar Montaignes Essayer finnas, och kanske skulle jag ha rekommenderat lite läsning av Montaigne till farbrorn. Montaigne var ju djupt ödmjuk, och bland alla bisarra anekdoter finns även mycket man känner igen än idag. Michel de Montaigne var ju en 1500-tals människa.

"Om det inte vore så att man framstod som en galning om man gick och pratade för sig själv skulle det inte gå en dag utan att jag hördes muttra "Djävla dumskalle" till mig själv. "

Den ödmjuka inställningen, som av vissa kan tolkas som jantelag kanske, tycker jag om - en form av självdistans-, om den inte går till den överdrift som gör människor handlingsförlamade, för Montaigne skriver även på annan plats att …"av våra sjukdomar är den mest barbariska den att förakta vår existens och vårt väsen." Kanske var den 80-åriga mannen i sökande efter den typ av tröst Montaigne fann i böckerna. En form av igenkännande.

Jag betraktade mannen av och till under de minuterar som förflöt på Pocket Shop. Borde jag varit en medmänniska? Gjort något, sagt något? Jag ville nästan krama honom. Äldre kan ju drabbas av ålderdomens livsleda, vilket kommer sig av bristande intresse för saker, bristande motivation. Ofta på grund av ensamhet. Och vad kan göras åt det?

Jag hoppades att det han sa var en rad ur en bok. Jag hoppades lite att det handlade om något politiskt, eller kulturellt. Som om farbrorn blivit postmodern på gamla dagar. Eller helt enkelt anammade den klassiska pensionärssloganen: "Det var bättre förr." Men det lät liksom inte som så när han yttrade orden. Jag kom att tänka på att han stod vid Kropp och Själ hyllan. Där en del mumbo-jumbo böcker med Deeprak Chopra står. En man som försöker sälja mening, genom att hävda saker som att åldrande är inlärt beteende. En klåpare som lyckas sälja böcker mycket tack vare att Oprah hittade honom.

Jag tappade till slut bort farbrorn. Hoppas han mår bra.

Fotnot: Själv tar jag fram mina slitna Essayer då och då. Bläddrar lite i dem som religiösa bläddrar i bibeln. Å andra sidan, citaten tog jag ut ur, Filosofins Tröst av Alain de Botton.

Årstiden Presenterar Uppföljaren Till November; November 2: December

Nu kommer uppföljaren till skräckisen november, november 2: December.

Man liksom hör hajen komma ur mörkret. Dum-dum-dum. Man blir uppäten av mörkret.

Men nu! Många pustar ut. November är slut! November är mest en månad att bli av med.
Och visst, den bästa dagen i november, det är ju sen gammalt: den 31:a.
Va? Det går ju inte, säger Vän Av Ordning a.k.a Jan Björklund, det finns ju ingen november 31.
Nä. Precis. My point exactly. (Kadisch!*)

Problemet med november är ju kylan, den fastklibbande hopplösa melankolin och mörkret: det är mörkt när man går till jobbet och det är mörkt när man går hem. Fotbollsallsvenskan är slut och man kan konstatera att fel lag vann igen. December lovar nuförtiden inte mycket bättre. Allsvenskan är fortfarande över, och fortfarande vann fel lag. Mörkret och det dystra vädret brukar även dominera december. Vart har snön tagit vägen? December har fallerat och blivit en dyster, men kanske något bättre uppföljare till november. Men alltjämt november 2. Vi har inte mycket till december längre. Möjligtvis längre norrut. Men där bor ju ingen. Eller?

...Och ser man ut idag genom fönstret, vad ser man? Grådask. Melankoli. Och någon frågar, tog inte november slut igår? Nej. November 2 är här, men kanske borde vi förlänga november istället. Göra den här dagen, trots allt, till november 31. Nääääe.

* Kadisch skulle föreställa ett sånt där cymballjud vid trumsetet.

Hellre Ute När Emma Är Inne

Råkade på grund av den här posten surfa in på Stureplan.se.

Fan. Tittade ett tag på bilder av människor, som... skulle gå på fest. Jaha...
Men, efter att ha dödat de två minuterarna av mitt liv gick jag vidare. ( Jag spenderar hellre två och en halv timme framför Idrottsgalan än gör om det misstaget, eller fem timmar framför På Spåret, eller ja, kanske helt enkelt spenderar jag hellre den tiden på spåret. Ni förstår, hur trist det var för mig.)

Dessvärre surfade jag in på en Innelista. Så ytterligare tid skulle dödas helt i onödan.

Jag läste alltså en krönika av en man som jag aldrig hört talas om som enligt någon tidning ska vara Sveriges sjunde viktigaste medieperson. Vilket i sig är suicidalt beklämmande (nu är jag någonting på spåret igen) om hans insats består i att lista människor med motiveringar som: ”Nya smygtagna bilder avslöjar att Victoria sällskapar med en kortvuxen man. Denne man är enligt uppgift oerhört förmögen.”

Mustafa Can hamnade på första plats på utelistan. Vilket verkar konstigt. Jag såg inte Drevet, men Mustafa Can är ju en riktig journalist, så jag kan möjligtvis förstå om sånt är irriterande. (Måste vara någon form av avundsjuka, - se nedan angående avundsjuka - och sen verkar han ha trampat krönikören på tårna.)
Robert Wells är med på utelistan och det ska han tydligen alltid vara, men blir han då inte inne? Han är ju alltid med. Är inte det a och o i en innelista. Att alltid vara med. Nåväl, det här är inte mitt gebit. Jag menar är det inte mer ute att vara helt utelämnad? Eller är det inne med utanförskap? Ordet är i varje fall inne.

Annars är det bara att gratulera: etta på utelistan är ju uppenbarligen bättre än att vara med på innelistan. För titta vem som är etta på innelistan: och Gudarna måste vara tokiga, absolut vansinniga, om inte detta är ironi:

"Emma Andersson, spelarfru I helgen ska hon så äntligen åka iväg för att spela in sitt nya program för Kanal 5, men det riktigt roliga just nu är ändå hennes nya väska. I skunkskinn. Från Gucci. Det var en gåva från hockeyspelande pojkvännen Henrik Zetterberg och den kostade enligt uppgift 40 000 kronor. Hon är numera en spelarfru med stil."

Men är det inte fascinerande. Hennes titel är dessutom ”spelarfru”. Innebär det ett steg upp i karriären eller? Och det riktigt roliga just nu är ändå hennes nya väska. I skunkskinn. Enligt uppgift kostar den 40 000. Förlåt, om jag upprepar texten här, men jag är inte helt övertygad om att jag har läst rätt. Hon är alltså numera tack vare denna väska en spelarfru med stil. Ironi? Right?

Okej. Förlåt. Det här är inte min värld, så det är svårt att förhålla sig till det. Peter Wallenberg är med på listan, han saknar dock titel, före Victoria Silvstedt, glamourmodell, som är med för att hon ”ligger med en rik dvärg”, och Patrick Ekwall är hatad därför att man är avundsjuk på att han är färgstark och kontroversiell. Fucking brilliant! Analysera mera, analysera mera.

Japp. Detta var det. Visst, man ska inte ta det på för blodigt allvar. Men, att människor verkligen är så hääääääääääääääääääääär tråkiga på Stureplan, det visste jag inte. Så visst fanns det lite nyhetsvärde i den lilla rundturen på Stureplan.se.

"Allt Är Ett Lån, Lucilius, Bara Tiden Är Vår"

På TV i dagarna går dokumentärer om Wallenbergarna. Häromdagen var det om en djupt olycklig Wallenberg som tog sitt liv, och lämnade sin tid på jorden. Vad fick honom att göra det? Vad gör stressen med oss människor? Vad gör livet med oss människor? Men frågan är väl felställd, vad gör vi med livet? Vad gör vi under tiden, med tiden? Nyliberalernas rationella människa verkar ägna väl mycket tid åt felprioriteringar.

Hör Seneca; vars ord och verk inte gått ur tiden:
”Under våra uppskov skyndar livet förbi. Allt är ett lån, Lucilius, bara tiden är vår; naturen har sänt oss att ta i besittning detta enda ting, flyktigt, osäkert; vem som helst kan driva bort oss. Och så stor är människans dumhet att de räknar sig till godo alla de obetydliga och värdelösa, förvisso ersättliga ting som de har kunnat utverka; ingen anser sig vara skyldig något när han har fått tid, och ändå är tid det enda som inte ens den tacksamme kan betala igen.”

Dock, är inte detta en möjlighet så säg: köp dig lite tid: sjukskriv dig imorgon.
Men Vän Av Ordning, som nu för tiden är folkpartist protesterar. "Det är omoraliskt! Det är osolidariskt! Så får man inte göra."

Sant, men tiden läker alla sår.
Och enligt Seneca, så är tiden vår.