Med Michel de Montaigne Som Tröst

Häromdagen, medan jag väntade på att en demonstration skulle börja, fördrev jag lite tid bland böckerna på Pocket Shop. Ibland kan det var frustrerande för att det finns så mycket man vill läsa, och så mycket man vill ha läst (men inte känner för att läsa.) Jag höll Eberhards I trygghetsnarkomanernas land i min hand, utan en tanke på att köpa den. Bredvid stod en farbror i uppskattningsvis 80-årsåldern. Plötsligt sa han lågmält men tydligt: - Det finns ingen mening med någonting längre.

Jag sneglade lite mot honom. Han höll en bok i handen, och en käpp. Det var nästan så att mitt hjärta brast. Jag fylldes av vemod, men också av hjälplöshet. Han hade en lätt krökt hållning men såg för övrigt ut som en vanlig äldre farbor. Han sade ingenting mer. Kanske skämdes han när han upptäckte att han sagt det högt.

Ibland när människor pratar högt för sig själva, tror man att det är någonting sjukt med dem. Det händer också att människor ibland undslipper sig någon mening för sig själva, och sedan nästan rodnar, när de märker att de sade det högt, rädda för att bli tagna för att vara psykiskt störda. Vi vill inte utmärkas på fel sätt. Där i Pocket Shop brukar Montaignes Essayer finnas, och kanske skulle jag ha rekommenderat lite läsning av Montaigne till farbrorn. Montaigne var ju djupt ödmjuk, och bland alla bisarra anekdoter finns även mycket man känner igen än idag. Michel de Montaigne var ju en 1500-tals människa.

"Om det inte vore så att man framstod som en galning om man gick och pratade för sig själv skulle det inte gå en dag utan att jag hördes muttra "Djävla dumskalle" till mig själv. "

Den ödmjuka inställningen, som av vissa kan tolkas som jantelag kanske, tycker jag om - en form av självdistans-, om den inte går till den överdrift som gör människor handlingsförlamade, för Montaigne skriver även på annan plats att …"av våra sjukdomar är den mest barbariska den att förakta vår existens och vårt väsen." Kanske var den 80-åriga mannen i sökande efter den typ av tröst Montaigne fann i böckerna. En form av igenkännande.

Jag betraktade mannen av och till under de minuterar som förflöt på Pocket Shop. Borde jag varit en medmänniska? Gjort något, sagt något? Jag ville nästan krama honom. Äldre kan ju drabbas av ålderdomens livsleda, vilket kommer sig av bristande intresse för saker, bristande motivation. Ofta på grund av ensamhet. Och vad kan göras åt det?

Jag hoppades att det han sa var en rad ur en bok. Jag hoppades lite att det handlade om något politiskt, eller kulturellt. Som om farbrorn blivit postmodern på gamla dagar. Eller helt enkelt anammade den klassiska pensionärssloganen: "Det var bättre förr." Men det lät liksom inte som så när han yttrade orden. Jag kom att tänka på att han stod vid Kropp och Själ hyllan. Där en del mumbo-jumbo böcker med Deeprak Chopra står. En man som försöker sälja mening, genom att hävda saker som att åldrande är inlärt beteende. En klåpare som lyckas sälja böcker mycket tack vare att Oprah hittade honom.

Jag tappade till slut bort farbrorn. Hoppas han mår bra.

Fotnot: Själv tar jag fram mina slitna Essayer då och då. Bläddrar lite i dem som religiösa bläddrar i bibeln. Å andra sidan, citaten tog jag ut ur, Filosofins Tröst av Alain de Botton.