Den Irrelevanta Socialdemokratin

Socialdemokratin har bestämt sig för att försöka vinna nästa val. Det är högsta prioritet. För att göra det måste man bli ett parti med en mjukare framtoning än moderaterna och ett parti som kan visa att man vill få fram jobb till alla. Ett parti som egentligen står ganska nära det som många av dem som röstade på moderaterna vill. Man undviker därför att tala om klass och klimat.

Man har urvattnat ideologin. Det som fortfarande håller kvar många väljare eller partifunktionärer är ett minne av socialdemokratin. Människor röstar rött därför att de har ett svagt minne av ett parti med en viss specifik ideologi.

Från socialdemokratiskt håll handlar det om partipolitisk självdisciplin och ideologisk självutplåning i en naiv tro att det är så når man makten. Väl där kommer man ”reparera a-kassan”. Och sen?

Kanske vinner man detta val. Och förlorar nästa. Och så kan det hålla på. Visionslösa och maktkåta.

Politik är inte bara att vilja. Det är att vilja något specifikt.

Men socialdemokratin ska vinna tillbaka makten. Det gör man genom att försöka lista ut vad ”de som det har gått bra för” vill ha.

Så vad vill den gruppen ha?

Cecilia Verdinelli uttrycker det så här i senaste numret av arbetaren: ”Den socialdemokratiska definitionen av gruppen kunde sammanfattas Montessori, Moral, Mindfulness. Man ska erbjuda Montessoriskolor till en medelklass med hög arbetsmoral och ersätta rationella samhällslösningar med hög privatmoral (man drar ned på skolstädningen, men handspritsar som en galning, försämrar skolmåltiderna men satsar på perfektionistisk kosthållning hemma och ’sockerfri barnuppfostran’). Och så lite mindfulness, för det här är en grupp som förväntas jobba hårt och länge och ta eget ansvar för att inte bli utbränd. Mellanskiktet köper en självhjälpsbok-Cd och sitter sedan på bilparkeringen utanför K-Rauta och övar sig i att vara närvarande i nuet.”

På detta sätt riskerar man att bli ett parti för ingen alls. Eller man skapar en slumpens väljarkår. Som faller för skandaler, drev eller riskerar att förlora val på tsunamis på andra sidan jordklotet.

Den ideologiska självförintelsen har lett partiet till en övertro på valfrihet. Fastän det inte handlar om valfrihet. Vi ska jobba mer, vi ska välja mer aktivt på en marknad som är ett lotteri. Premiepensionssystemet är ett tydligt bevis på var ett parti utan ideologi kan hamna. Det är också ett bevis på en illusorisk valfrihet i den liberala vulgärindiviualistiska tid vi lever i. Det bygger på en lögn om valfrihet. Gick dina fonder dåligt? Då är det ditt eget fel. Men i det socialdemokratiska partiet finns det bara plats för självkritik som snarare härrör från tankar och idéer från Dagens Nyheters ledarsida än från någon inre socialdemokratisk ideologi. Livrädda för att bli kallade bakåtsträvare och omoderna tar man två steg högerut. Men gör det lite i smyg. Man försökte låta vänster. Prata om jämlikhet i goda charmerande ordalag men i praktiken stå bakom en politik som ökar ojämlikheten, om än i mindre hög fart än högern.

Men i detta finns även en allmän vulgarisering av vem och vad individen är. Med en massmedial förenkling av individerna och ett allmänt självhjälpsklimat: där individen är allt, allt han behöver är ett gott humör och lite jävlaranamma (och eventuellt goda gener) så kan man bli King Of The World. Och sjunker man ned i havets djup, lurad av isbergets storlek, så är det helt och hållet helt ens eget fel. Det var ditt fel att du valde det skeppet.

I denna vulgariserade version av individen som borgerligheten står för är det inte märkligt att det är just högermänniskor som måste stoltsera med sin lycka. Som måste förklara hur man blir lycklig. För blir man inte lycklig har man misslyckats som individ. Individen är allt. Det handlar om att vända på en femöring. Du kan flyga om du bara vill.

Samtidigt finns alla dessa tips. Små enkla tips som ändå verkar vilja avindividualisera oss. Precis som om det fanns en manual. Som om varje människa var en diagnos.

Och sossarna svansar efter som om de aldrig hade ett motiv till att bli socialdemokrater mer än ett svagt minne – kan det ha varit en dröm- av ett parti med en ideologi. Men det låter ju sor mycket roligare att vara lycklig a la Johan Norberg än att vara en bakåtsträvare som låt oss säga... Lars Ohly.