Demonstrera Mera II

Okej. Imorgon demonstreras det. Kanske blir det inte så många på Sergels Torg. Kampanjen har aldrig riktigt satt fart, trots ett utbrett missnöje mot Alliansen. Det finns de som pekar på två saker angående opinionssifforna. 1. Att alliansen tappat väldigt mycket efter valet. 2. Att det är konstigt när man ändå gick på val med den politiken man fört. (Men varför tappar Vänsterpartiet så mycket? Varför är det bara Socialdemokraterna som vinner röster? Partiet som så många var så missnöjda med för ett år sedan?)

Jag tycker ändå att det är konstigt att det vi inte ser hur fler hoppat av det borgerliga tåget efter alla avgångar, avhopp, märkliga uttalanden, uppenbara rikemanspolitik och misslyckanden. Eller tycker jag det?

Nej. Det konstiga var kanske trots allt att borgarna vann valet förra året. Nu berodde väl det på flera saker: en överlag sosse-fientlig media, skulle man kunna tro, men det var knappast huvudanledningen, för visst hade sossarna misslyckats med mycket. Men var alternativet så mycket bättre? Trodde folk verkligen det?

Sossarna och moderaterna kanske för många är som valet mellan Tory och Labour är för många engelsmän enligt George Galloway: ”Tory och Labour är två skinkor på samma arsle. Det arslet har inte stöd av en majoritet av befolkningen.” Men även om den skinkan inte har något problem med att sätta sig över folk, så skapar det ett demokratiproblem, när partierna inte för en politik som folket vill ha. Människor längst ned på samhällets botten kommer att sluta rösta, vilket gynnar borgerligheten och eliten.

I slutändan kommer det inte gå att rädda tillbaka mycket av det vi förlorat. Privatiseringarna är lite som den brända jordens taktik.

Problemet med borgarnas politik är att den segregerar. Den ökar klassklyftorna och med det ökar de sociala problemen och solidariteten splittras. Det kan man se i länder med enorma klassklyftor. Man kan se klassföraktet och rädslan. Man skapar en värdeförskjutning. Man skapar även rädda individer, där individer alieneras alltmer från varandra. Det skapas en medelklass som med rädsla tittar nedåt. Visst: kanske skänker man sina 9:90 till Rädda Barnen och visar sin solidaritet med de hemlösa genom att köpa Situation Stockholm (såsom en s-politiker som Mona Sahlin förut sa: hon skulle köpa tidningen oftare för att stödja de hemlösa.), men man är inte beredd att minska klassklyftorna, man tror ännu lite på sig själv och rädda lite mer av kakan åt sig själv.

För borgerligheten handlar det om vissa individers rättigheter. Man tror inte på individen, man tror på vissa individer, för att citera ur tidningen Tidsignal: ” ”En grundbult i högerns tänkande, då som nu, är att fattigdomen är en fråga om beteende och privatmoral och inget som helst med sociala orättvisor att göra. Arbetslöshet och annan oförmåga till arbete, såsom sjukdom, handlar om dåliga attityder. Att folk är för slöa för att jobba eller tror att de är sjuka när de egentligen inte är det, beror på att de är bortskämda och mentalt drogade av välfärdsstaten. I Det Sovande Folket (1993) liknade Reinfeldt Sverige vid en apatisk öststat och socialdemokraterna vid en jultomte som delar ut bidrag till de som vill ha det. De hjärntvättade medborgarna måste helt enkelt avprogrammeras och den som ska göra det är ledaren – högerledaren.”

Men det är inte bara välfärdsstaten som skapar detta. För man tror inte på individen. Detta tror jag faktiskt bara är en annan typ av propaganda. Man säger att det är välfärdsstatens fel därför att det inte blir tillräckligt stora klassklyftor med en alltför välfungerande välfärdsstat.

Demonstrationen imorgon är även en demonstration för en bättre människosyn.