Stå upp för yttrandefriheten! För allas yttrandefrihet. Men liberaler har en benägenhet att försvara de privilegierades yttrandefrihet eller när hotet mot yttrandefriheten kommer från ett visst håll. Åsa Linderborg skriver bland annat:
Att den liberala pressen nu med emfas försvarar Vilks rätt att rita vad han vill är viktigt, men samtidigt är deras patos för yttrandefriheten iögonfallande selektivt. För tre år sedan fick Björn Eklund på Ordfront sparken för en artikel om Balkankrigen. Det skedde efter ett drev av framför allt Expressen och Dagens Nyheter. Vi som då försvarade yttrandefriheten sades utgöra ett hot mot demokratin. Nyligen sparkade Connex Sekobasen Per Johansson eftersom denne påtalat bristen på säkerhet i Stockholms tunnelbana. Det upprörde ingen liberal ledarskribent. Yttrandefriheten på arbetsplatserna är tydligen ingenting värd. Är det ett problem?
Liberalerna oroar sig över yttrandefriheten i Venezuela. Inte över det faktum att medierna har använts i en statskupp, eller att majoriteten av medierna ägs av en liten rik elit, utan att Chávez inte förlängde kontraktet för en station att sända via marknätet. Kanalen sänder fortfarande men via satellit. Att yttrandefriheten kan mer eller mindre ägas är inget problem för liberalerna. Ja! I teorin kan ofta fattiga göra sin röst hörd. I praktiken? Not so much. Knappt ens i en tidning som Situation Stockholm.
Liberalernas kännetecken är deras selektiva syn på mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet. Men en sak gör man konsekvent: man står upp för minoriteten. Den egna privilegierade.
Men visst. Ingen behöver mer mordhot mot konstnärer och författare. Det hjälper ingen. Så visst måste Vilks försvaras.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar