Nej. Ingenting Nytt Under Solen. Ja. Det Är Sen Gammalt, Men Ändå Liksom...

För Israel är alltid valen i USA av stor vikt. Vem är deras största vän? Vem är den bästa kandidaten? Men inte ett ord om fred under dessa diskussioner. Inte ett ord om en tvåstatslösning. Bara en ranking som handlar om Israels rätt att existera på bekostnad av palestinierna. Jag har läst den förut. Jag har sett hur de US-amerikanska presidentkandidaterna är totalt ointresserade av palestinierna. Naturligtvis beror det på att det är politiskt självmord att prata om palestinernas rättigheter också. Att palestinerna också finns. Att deras konkreta dagliga situation är betydligt värre och att stödet till palestinierna är mer akut betyder ingenting. Att Israel är de större förövarna betyder ingenting. Naturligtvis kommer media in i bilden. USA:s media. Israel-lobbyn kämpar dagligen för att få USA:s media på sin sida ännu mer.

Men ibland blir detta nästan bara komik. Som när det dök upp en liten pop-up-reklam på Obamas hemsida för en bok om Israel-lobbyn. Det var inte hans fel. Sånt händer. Egentligen ingenting farligt. Men han kände sig tvungen att gå ut och be om ursäkt och dementera med följande djupt komiska kommentar: han hade absolut inte läst boken, men bokens huvudtes var "dead wrong", och därtill att Obama: “has stated that his support for a strong U.S.-Israel relationship, which includes both a commitment to Israel’s security and to helping Israel achieve peace with its neighbors, comes from his belief that it’s the right policy for the United States.”

Nej. Lobbyn verkar inte ha någon som helst påverkan på US-amerikansk inrikespolitik... Det är som en variant av kejsarens nya kläder. Alla ser ju att kejsaren är naken. Ingen vågar bara säga det.

Rådgivaren till Israels favoritkandidat säger följande dock om hur man ska behandla palestinierna: I called for shutting off utilities to the Palestinian Authority as well as a host of other measures, such as permitting no transportation in the PA of people or goods beyond basic necessities, implementing the death penalty against murderers, and razing villages from which attacks are launched. Then and now, such responses have two benefits: First, they send a strong deterrent signal “Hit us and we will hit you back much harder” thereby reducing the number of attacks in the short term. Second, they impress Palestinians with the Israeli will to survive, and so bring closer their eventual acceptance of the Jewish state.

Favoritkandidaten för Israel kan man med andra ord också ses vara den som kommer att vara mest aggressiv för de ockuperade palestinierna.

Samtidigt; media i USA är tyst när det gäller palestiniernas situation:

Criticism of the Jewish state is stifled in an effort to portray it as a model democracy, the only one in the region, and surrounded by hostile Palestinians, other Arab/Muslim extremists and whoever else Israel cites as a threat, real or contrived. The truth is quite opposite but absent from corporate-controlled media spaces.

Vi kan känna igen delar av detta i Sverige och av de mer rabiata så kallade israel-vännerna som besöker olika bloggar eller skriver på diverse liberala ledarsidor eller bland de som kallar sig liberaler eller är folkpartister eller moderater. Men i USA är situationen betydligt värre än här. Det drabbar politikerna och det drabbar fredsprocessen. Det drabbar framtidens barn: vare sig de är judar, kristna, muslimer. Vi såg hur Jimmy Carter behandlades av många efter sin bok. Carter är en Israel-vän. Men han har inte kunnat blunda för palestiniernas situation. Han anser dessutom att det är i Israels intresse att inte förtrycka palestinierna. Kanske är det så man måste vinna över många israel-vänner. Inte försöka få de att se palestinierna och araberna som lika mycket värda utan inse att vägen mot fred och trygghet går inte genom att förtrycka och förödmjuka palestinierna på daglig basis. Men alltjämt. I de stora medierna i USA är kritiken mot Israel som bortblåst.

Noam Chomsky har sagt detta: "....Israel has been granted a unique immunity from criticism in mainstream journalism and scholarship...." Och har av vältaliga retoriker bland sionisterna bland annat därför (och med sin kritik av Israel) därför kallats självhatande jude.

Jag påpekade vid en bloggdiskussion hur anti-semitismen används som ett vapen. Och om hur många överdriver anti-semtismen. Hur många människor pekas ut som anti-semiter fastän det inte finns något som helst bevis för det annat än att de är kritiska mot staten Israels agerande mot palestinierna. Jag fick då svaret att jag antagligen då inte heller tyckte att Sion Vises Protokoll var anti-semitiskt. Men, sa jag, det är ju liksom just det som är grejen. Sion Vises Protokoll är ju just det: anti-semitisk. Det är något som kanske bekräftar sionisternas begränsade förmåga att ens vilja förstå. Att ens försöka nå försoning. De behöver sin anti-semitism. De behöver sina hot. När jag för samme man påpekade att det fanns ett brett spektra av judar som var anti-sionister och inte kunde kallas anti-semiter, fick jag höra när en del av de jag påpekade som var anti-sionister var djupt religiösa, var att jag ville ha underdåniga judar. Såna som bockade och bugade och alltid gav med sig. Det handlade inte ens om att förvränga orden. Det handlade om att skapa anti-semitism för att slippa ta kritiken mot Israel. Tragikomiskt.

Denna taktik verkar vara Israel-lobbyns starkaste kort. Att låtsas vara den svagare parten: den mest hatade och mest hotade och att alltid anklaga motståndaren för anti-semitism. Men även om så vore fallet. Varför denna dagliga stöld av mark och vatten? Hur besegrar man dessa hot genom nya förbrytelser? Varför alltid eftersträva att leta upp hoten och bemöta dessa med övervåld och hysteriska utfall och oförsonlighet? Och samtidigt är dessa starka kort så intellektuellt svaga att vi alla borde se det: kejsaren är naken.

Ps! Alla människors rättigheter. Ville bara säga det.