The Marlboro-man.
Fotografier. När jag läste en recension i DN igår (finns obegripligt nog ej på nätet) handlade den om Philip Zimbardos bok ”The Lucifer Effect. Understanding how good people turn evil” så fanns där ett fotografi av en US-amerikansk kvinnlig soldat som gör tummen upp ovan ett torterat irakiskt lik. Hon blev en av syndabockarna i Abu Ghraib-skandalen. Man beskyllde olika individer för dessa hemskheter. Dessa var oamerikanska individer. Det låg inte i USA:s kultur sades det att begå sådana brott och hemskheter. Den här boken vill ta ifrån oss bilden av oss själva som extra goda. Som lite bättre. Den vill inte frånta individerna sitt ansvar, bara berätta att ”människans individualitet är ett bräckligt skäl, och att omgivningens och situationens påverkan är starkare än vi själva till vardags förstår och accepterar.” (Lars Linder, DN 07-09-15) Detta vet vi. Även om många självgoda liberaler anser att det räcker att vara sekulariserad liberal och född i väst för att slippa påverkan utifrån. Dessutom menar Zimbardo att de verkligt skyldiga är i toppen. Om situationen formar individens handlande, så formar systemet situationen, skriver Lars Linder, recensenten. Men motiven till systemet, måste i sann propaganda vara höjda i dunkel, eller i vart fall inte officiellt uttalade, så det är klart som fan att Alan Greenspan gör sig skyldig till etikettbrott när han säger det vi alla ändå vet: Kriget var för oljan.
Så till fotot ovan. Den hade en motsatt effekt. Dess propagandasyfte är uppenbart. Den stod för det typiskt amerikanska hjältemodet. Detta är ett intressant foto, av flera skäl. Det togs under USA-s attack mot Fallujah för några år sedan.
Detta gjorde att mannen på fotot blev en så kallad ikon i USA. Den föreställer en marinsoldat vid namn Miller, som tar en paus under striderna i Fallujah. (En stad som helt förstördes av USA och inte av terrorister eller motståndsmän. Antalet döda är det ingen som vet. )
Fotografier. När jag läste en recension i DN igår (finns obegripligt nog ej på nätet) handlade den om Philip Zimbardos bok ”The Lucifer Effect. Understanding how good people turn evil” så fanns där ett fotografi av en US-amerikansk kvinnlig soldat som gör tummen upp ovan ett torterat irakiskt lik. Hon blev en av syndabockarna i Abu Ghraib-skandalen. Man beskyllde olika individer för dessa hemskheter. Dessa var oamerikanska individer. Det låg inte i USA:s kultur sades det att begå sådana brott och hemskheter. Den här boken vill ta ifrån oss bilden av oss själva som extra goda. Som lite bättre. Den vill inte frånta individerna sitt ansvar, bara berätta att ”människans individualitet är ett bräckligt skäl, och att omgivningens och situationens påverkan är starkare än vi själva till vardags förstår och accepterar.” (Lars Linder, DN 07-09-15) Detta vet vi. Även om många självgoda liberaler anser att det räcker att vara sekulariserad liberal och född i väst för att slippa påverkan utifrån. Dessutom menar Zimbardo att de verkligt skyldiga är i toppen. Om situationen formar individens handlande, så formar systemet situationen, skriver Lars Linder, recensenten. Men motiven till systemet, måste i sann propaganda vara höjda i dunkel, eller i vart fall inte officiellt uttalade, så det är klart som fan att Alan Greenspan gör sig skyldig till etikettbrott när han säger det vi alla ändå vet: Kriget var för oljan.
Så till fotot ovan. Den hade en motsatt effekt. Dess propagandasyfte är uppenbart. Den stod för det typiskt amerikanska hjältemodet. Detta är ett intressant foto, av flera skäl. Det togs under USA-s attack mot Fallujah för några år sedan.
Detta gjorde att mannen på fotot blev en så kallad ikon i USA. Den föreställer en marinsoldat vid namn Miller, som tar en paus under striderna i Fallujah. (En stad som helt förstördes av USA och inte av terrorister eller motståndsmän. Antalet döda är det ingen som vet. )
Den enda protesten mot bilden som kom var inte från krigsmotståndare i USA, utan från anti-rökningslobbyn i USA. Att röka är värre än att döda. För visst, passiv rökning dödar.
Ikonen på bilden hyllades av medierna, av patrioterna. En mycket känd nyhetsankare i USA, Dan Rather, kommenterar bilden så här: “This is a warrior with his eyes on the far horizon, scanning for danger. See it, study it, absorb it, think about it. Then take a deep breath of pride."
A deep breath of pride? Sade han: take a deep breath of shame när bilderna från Abu Ghraib kom ut?
Medierna fokuserar stundtals, på bilder, hjältesagor. Man rapporterar inte så mycket om lidandet. Man rapporterar främst från vad som sägs från US-amerikanskt håll. Vi räknar döda. Civila irakier, den lägsta siffran (de högsta är så att säga "kontroversiella") och döda ockupationssoldater räknas. Men man får inte vet varken hur de amerikanska soldaterna mår, eller vad som egentligen hände i staden Fallujah. Inte ens i Sverige nämndes staden Fallujah särdeles mycket. Ett skäl är att Irak och Fallujah är för osäkert för journalister. Kriget skadar människor på så många olika vis. Men propagandan vill ta ifrån oss individernas bräcklighet. Individernas komplexitet.
På en patriotisk sida hyllades mannen på bilden ännu en gång: “Miller, a three-pack-a -day smoker who is now being sought after by many women, says he doesn't understand what all the fuss is about. But his mother is thrilled”
På en patriotisk sida hyllades mannen på bilden ännu en gång: “Miller, a three-pack-a -day smoker who is now being sought after by many women, says he doesn't understand what all the fuss is about. But his mother is thrilled”
Men hans mamma var inte alls ”thrilled.” Hon, var förvisso stolt över sin son och glad över att han var vid liv, men framförallt ville hon bara ha hem sin pojke. Idag, är han frikallad, han har fått avsked från marinen på grund av post-traumatiskt stressyndrom. Och är motståndare till kriget. Han var hemma från kriget och skulle hjälpa till efter Katrina i New Orleans. En kille gjorde ett visslingsljud som lät som en inkommande granat. Miller blev vansinnig och misshandlade killen som gjorde visslingsljudet rejält. Bilden lever kanske dock vidare, historien om den stolte amerikanen som kämpar för sitt land och för demokrati och rättvisa.
Men hur man väljer att se på kriget är onekligen en ideologisk fråga. Fotografierna spelar en roll. En bild säger inte alltid mer än tusen ord.
Andra som förlorat sina söner i kriget i Irak har blivit oerhört aktiva i sina protester mot kriget i Irak. Som Cindy Sheehan. Hon skulle trappa ned sitt engagemang trodde jag för ett tag sedan, men igår var hon med och demonstrerade i Washington. Fast har de någon betydelse? Betyder några tusen människor utan makt någonting? För Bush, the decider, är det fortfarande bra att vara i Irak. Annars blir Irak en mardröm. Annars? Kanske skulle en psykoanalytisk titt på Bushs mardrömmar förklara en del. De kan inte vara roliga att uppleva.
Andra som förlorat sina söner i kriget i Irak har blivit oerhört aktiva i sina protester mot kriget i Irak. Som Cindy Sheehan. Hon skulle trappa ned sitt engagemang trodde jag för ett tag sedan, men igår var hon med och demonstrerade i Washington. Fast har de någon betydelse? Betyder några tusen människor utan makt någonting? För Bush, the decider, är det fortfarande bra att vara i Irak. Annars blir Irak en mardröm. Annars? Kanske skulle en psykoanalytisk titt på Bushs mardrömmar förklara en del. De kan inte vara roliga att uppleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar