Rädslans Politik Högerns Melodi

Det talas om yttrandefrihet. Det borde även talas om respekt. Och om människans rätt att bli respekterad för vad man är och tycker, utan att man på daglig basis ska behöva säga vad man inte är. (Detta är ofta en högertaktik som används som man lyckats döda många debatter med. Diskussioner med vänsteraktivister försvinner ut i ett svart hål: ”nej jag är inte… nej jag stöder inte… jag tar avstånd från...”)

Vi går tillbaka lite i tiden. En liten tämligen harmlös incident, som visar på något större:

On a trip back from the Middle East, Iraqi blogger and activist Raed Jarrar was not allowed to board a flight at JFK airport because he was wearing a T-Shirt that said "We will not be silent" in English and Arabic. Representatives of Jet Blue Airways forced him to change his T-Shirt saying wearing it was like "going to a bank with a T-Shirt reading 'I am a robber.'"

Bra jämförelse. Inte sant? Men, det rimmar bra med det faktum att enbart det arabiska språket i sig självt kan bedömas som farligt och som terrorismens språk. För låt oss vrida om kniven ordentligt. (Kanske kan man också få in äganderätten här. De som äger har rätt att bestämma vad som får sägas, vad man får ha på sig med mera.)

Ty läs, begrunda, skolan som fått sitt namn efter författaren bakom den ”hemska” boken Profeten, Kahlil Gibran är: an Arabic-language public school that critics have portrayed as a terrorist-friendly "madrassa" in the making.

Det är tidningen The New York Sun som har specialreportage om denna skola. Grundad på att den skulle vara ett hot. Skolan menar några neo-cons är som gjord för att extremism ska kunna frodas. Det handlar om att misstänkliggöra med hjälp av fundamental okunskap. Daniel Pipes och en hel del neo-cons på just den här tidningen gör sitt absolut bästa att polarisera. Skolan ska alltså lära ut arabiska. Språket. Men språket i sig är terroristernas språk. Muslimernas. (Även om det än en gång här bevisas vad okunskap kan göra med människor.) Men paranoian växer. Det gäller därför att försöka stoppa den lavinartade rädslan.

(Läs mer i Anthony DiMaggios kommentar om detta med arabiska som terrorism. Bland annat om detta med okunskapen.)

Så vem bär ansvaret för all denna paranoia? Det är många. Den passar politiskt för många. En del hakar bara på, andra vågar inte gå emot strömmen, andra nonchalerar paranoian. Till slut lever den ett eget liv och de politiker som tycker att det är ett överdrivet hot skulle bli stora politiska förlorare om de erkände detta. Rädslans politik skapar rädda människor, som inte i första hand vill höra att deras rädsla är obefogad, utan de vill veta att deras rädsla tas på allvar. Denna fokus på terrorism som är så överdrivet vanlig. Tja. Det finns fler exempel. Gunnar Hökmark, den löjeväckande israelvänliga höken, anser att muslimerna i Örebro borde vara mer upprörda över självmordsbombare än karikatyrer, men som Alliansfritt Sverige betonar: det finns ringa problem med självmordsbombare i Örebro.

Hökmark tycker det är viktigt att man skiljer terrorism från islam. Ändå så blir resultatet samma sak. För honom är det nämligen religionen som är drivkraften. (Inom parantes sagt: För Hökmark finns det ingen anledning för Israel eller USA att be om ursäkt för att man dödar civila. I Israels fall dödar man ju betydligt fler civila araber än vad palestinierna dödar civila judar. Hökmark menar att detta sker därför att de är judar.)

Borde vi inte erkänna att det de flesta människor vill är att bli erkända som människor som förtjänar respekt och som får en möjlighet att leva en vardag där man får en möjlighet att skapa sig ett eget liv? Problemet är inte att yttrandefriheten hotas här (och här finns det en tendens till att insinuera att människor som protesterar mot detta kommer från länder med bristande respekt för yttrandefriheten). Muslimer världen över känner sig inte respekterade av västvärlden och reagerar då på karikatyrer, eftersom man ser det som ett bevis på detta förakt. Och med tanke på hur världen ser ut, har man ju rätt. Hökmark bevisar detta. Å andra sidan: Hökmark är en mycket otäck man.

Fotnot- Ni föddes tillsammans och tillsammans skall ni alltid vara. Ni skall vara tillsammans då dödens vita vingar skingrar era dagar.

- Ni säger ofta: jag skulle vilja ge, men endast åt dem som förtjänar det. Träden i er trädgård säger inte så, inte heller hjordarna på era betesmarker. De ger för att få leva, ty att undanhålla är att dö. Den som är värdig att få uppleva sina dagar och nätter är väl även värd allt annat av er. Och den som har förtjänat att dricka ur livets hav, förtjänar väl också att fylla sin bägare ur er lilla bäck?
Ur Profeten.