För En Bättre Värld

I fredags:

Jag passerade medborgarplatsen för att ta mig från arbetet till platsen där jag utnyttjar min friskvårdstimme och spelar innebandy under lunchtid. En promenad på cirka fyra minuter.
En ung man med God El-tröja gick leende emot mig, och stängde effektivt av mig från min planerade rutt:
- Får jag ställa en snabb fråga? Undrade han.
- Ja, svarade jag och tillade, och den var snabb.
(Var sedan vänliga och notera detta i era dagböcker: Innebandyn gick bra. ”Mitt lag” vann.)

En ung aktivist från Greenpeace ringde upp mig för någon månad sedan. Hon ville tacka mig för mitt månatliga stöd till Greenpeace. Och frågade därefter om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 200 kr i månaden. Jag svarade nej, det får vara bra som det är.
– Jag förstår, sa hon, det är svåra tider ekonomiskt och man måste hålla hårt i plånboken. Hon fortsatte med att berätta om ett pågående miljöarbete i västafrika (eventuellt) och avslutade med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 100 kronor i månaden. Jag svarade nej, det får vara bra som det är.
Hon sa, med empatisk röst: - Hm, jag förstår din situation. Vi vet ju inte vart ekonomin är på väg. Hon berättade sedan om ännu ett exempel på miljöarbete. Och avslutade med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 50 kronor i månaden.
Ni kanske tycker att jag är en smula enfaldig vid det här laget men jag var för tillfället utrustad med det tålamod som finns hos en som ändå inte har något bättre för sig än att lyssna och svara: - Nej, jag är nöjd som det är.
Hon fortsatte envist som en miljöskadad åsna: - Jag förstår verkligen, det är verkligen svåra tider ekonomiskt. Det är ju växande arbetslöshet och så. Vi kan inte alltid bidra med det vi skulle vilja bidra med. Men hon var inte klar med mig än för det, kvällen var ung och jag var inte färdigrökt än. Hon drog upp ett exempel på någon miljöförstörd sjö eller något liknande och tro det eller ej, avslutar med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 25 kronor i månaden, trots den rådande ekonomiska turbulensen i världen. Jag som inte visat något som helst intresse för att öka mitt ekonomiska stöd till Greenpeace – utan att för den skull ens för en enda gång nämna min egen ekonomi eller världsekonomin som skäl- svarade följdriktigt även denna gång: - Nej, det får vara bra som det är, sade jag med samma modifierat intresserade tonfall.
Nu fanns det tydligen inga fler rutor med summor kvar i hennes formulär för hon tackade för mitt medlemskap och engagemang i Greenpeace och önskade en trevlig kväll. – Tack detsamma, sade jag. Peace out.

(Amnesty brukar också ringa upp en gång per år. De vill berätta om vad som pågår där ute i världen, vad de gör och att de vill ha mer pengar. Eftersom det är naiva volontärer, ibland sämre insatta och förberedda än en själv, som kämpar för en god sak, tenderar jag att ha tålamod med dessa individer.)

Till mitt jobb kom det en man med alla möjliga problem som bland annat ansökte om socialbidrag. Han bifogade även utöver sin vanliga ansökan en ansökan om att han ville skänka 200 kronor varje månad till läkare utan gränser. Vi fick sedan även ett e-mail från läkare utan gränser. Han hade angivit vår arbetsgrupps gemensamma mailadress som kontakt.

Det finns mycket god individuell vilja i vår värld. Men den räcker inte till, framförallt inte om vi vill ha en förbättring till det bättre. Då krävs kollektiva, politiska insatser med god politisk bakgrundsförståelse. Det finns så att säga inget inneboende politiskt i att sjunga en bretonsk kärlekssång* eller att vara emot tortyr och dödsstraff eller att skänka 25 kronor i månaden till Greenpeace för att man tycker om, typ, friska sjöar. Dagligen övertygas jag om att en annan värld är inte bara möjlig, utan nödvändig.

* För att låna lite av Terry Eagleton.