En Dag Med Utanförskapet

Even those who accept that inequality is a fact and is increasing might respond: so what? Why does it matter? It matters because inequality is a violation of human rights. Few people are likely to argue that a society in which inhabitants of the most disadvantaged neighbourhood (Calton, in Glasgow) have on average a life-expectancy twenty-eight years lower than those in the most privileged ones (Lenzie in Glasgow, and Kensington & Chelsea in London) is a decent society. Is it a vindication of the superiority of capitalism that male life-expectancy in capitalist Russia is now seventeen years shorter than in Cuba? Göran Therborn: The Killing Fields Of In-Equality

Som med så mycket annat, så är det inte behovet eller efterfrågan som styr utbudet, utan det är resurserna eller snarare den rådande ideologin. Staten kommer att slå på stort när det vi av helt onödiga skäl kallar kungligheter nu ska gå och gifta sig. I skuggan av dessa levnadsöden finns de som inte på något vis bevakas eller beundras eller omtalas, i vissa fall ömkas de, i andra fall föraktas de, men ibland görs även både och. De som tillhör det vi kallar utanförskapet. Och förvisso, de blir tydligen, till få människors förvåning, fler.

Som socialsekreterare utreder jag människor. I mitt arbete möter jag människor med djupt skiftande problematik, människor vars bakgrunder och livsöden skiljer sig väldigt gentemot varandra. Men de är i regel allihop socioekonomiskt utsatta, om än i olika hög grad.

Ta förra fredagen. Jag och min kollega får ett samtal från receptionen. Vi har ett besök, vi snittar på tre-fyra personliga besök per dag. Det är en kvinna i 30-årsåldern som söker hjälp. Hon hade lite smutsiga kläder på sig och händerna var smutsiga, men hon såg i övrigt fräsch ut. Hon var glad, och tacksam över att vi tog emot henne. En tacksamhet som ibland kan få en att känna misstro. Var hon ironisk nu? Vi är nämligen inte alltid så populära. Men hon var på intet sätt ironisk. Hon tog amfetamin, något hon erkände utan omsvep. Men hon hade inte tagit något denna dag, eller ens den senaste veckan. Hon har levt utan pengar en bra tid nu. Hon har hankat sig fram på i stort sett ingenting. Tiggt, lånat, eventuellt snattat något. Det viktigaste är mat till hunden.

Men hon ville inte få någon kontakt med missbruksteamet. Hon sov så bra i sin bil. Hon kände inga behov att få hjälp med sitt amfetaminmissbruk, men hon såg det väl inte heller som missbruk, utan snarare som bruk. Och i bilen kunde hennes hund sova. Hennes bästa kompis. Någon hund får man annars inte ha som narkoman eller alkoholist enligt socialtjänstens regler, menade hon. Visserligen är det inte helt sant, men det går nästan att tolka det så. Hur som helst, de eventuella boenden som i ett första skede skulle kunna bli aktuella för henne, skulle inte inkludera hennes hund.

Även om vårt intryck av henne är att hon är en pigg och glad och charmig kvinna så skulle hon knappast vara arbetsförmedlingens affischnamn. Men, är hon inte sjukskriven, eller har andra skäl, så skulle hon söka jobb.
– Hur många jobb ska jag söka för att få socialbidrag, frågade hon piggt. Jag kommer att söka dem, men ni vet lika väl som jag att jag inte kommer att få dem.
Vilket inte nödvändigtvis är sant, men i ett första skede måste man väl erkänna att hon knappast skulle få ett jobb. Och inte var som helst – men vem får väl det? Missbruket av amfetamin, notoriska problem med att hålla tider och hennes fleråriga mer eller mindre ”självvalda” ”utanförskap” skulle onekligen sätta käppar i hjulet för ett 9-5-arbete. Men att hon har potential för mycket råder det ingen tvekan om. Men hennes problem är antagligen större än så. Allt berättar hon inte. Och varför skulle hon? Men det finns något i hela det här systemet som inte är skapat för alla. Socialbidraget är inte på något vis en villkorslös rättighet. Och det är inte märkligt att man ibland hellre skulle önska sig att det fanns en medborgarlön. Det är individuella bedömningar som görs bland alla ansökningar, och socialtjänstlagen är en ramlag. Detta skapar ett system med vissa inslag av olycklig godtycklighet. Samtidigt är otryggheten på arbetsmarknaden inte av godo för människor i samhällets nedre del.

Ibland är det svårt att veta hur man ska bemöta människor som söker hjälp. Man vet aldrig hur mötet kan bli. Detta blev ett allmänt lättsamt möte. Hon får en tid hos en annan socialsekreterare om två veckor då vår utredning till slut visar att hon söker hjälp på rätt socialtjänst och att hon har, vad vi har kunnat utreda, inga egna medel. Hon ska då, vid nästa tillfälle, inkomma med en viss mängd papper, som bland annat visar på att hon faktiskt saknar inkomster och att hon aktivt söker arbete. Hon accepterar detta glatt. Det är ändå så att våra frågor kan kännas kränkande och obegripliga. En överväldigande majoritet accepterar det mesta. Ibland måste vi informera de om deras rättigheter. Socialtjänstens klienter är rätt ensamma på så vis, det finns inte några organisationer som står upp för dem, när socialtjänsten sviker eller av olika skäl gör fel. De flesta som kommer till oss ska dock söka hjälp på någon annan socialtjänst, ytterligare andra kan vi inte annat än hänvisa till bostadsmarknaden.

En annan kvinna ringer mot slutet av arbetsdagen angående en vän. Han behöver hjälp. Jag får tala med honom direkt. Han är trött. Han har missbrukat i många år nu. Han är trött och orkar inte formulera vad han vill ha för hjälp. Men jag har träffat honom förr. Jag vet vem han är. Han har sökt hjälp förut. Men han själv måste ändå formulera vad han vill ha hjälp med. Han frågar kvinnan i bakgrunden vad det är han vill ha hjälp med. Jag hör henne i bakgrunden.
– Du vill ha hjälp med att förändra ditt liv. Du vill sluta missbruka.
- Boende, säger han till slut som är hemlös sedan flera år. Pension har han. Och han tillägger något, lätt muttrande, om missbruket. Det är en man som hankar sig fram mellan att sova bland olika kamrater, och vid något tillfälle då och väljer han, eller tvingas att välja, att sova utomhus. Bostadsmarknaden är körd. Skulder och betalningsanmärkningar har satt honom i kläm. Amfetaminet piggar liksom upp i denna värld. Jag bokar in honom på härbärge tills han får en handläggare på vårat missbruksteam. Ett par minuter senare ringer väninnan upp. Hon förklarar att hon inte tänker släppa iväg honom till ett härbärge. Han måste få något bättre. Han är ju motiverad nu. Det är nu han måste fångas upp, inte sen. Hon vet vad hon talar om, menar hon. Hon har själv missbrukat i sitt liv. Hon är ren nu, efter många års kamp. Jag förklarar att i det här akuta läget så har jag bara härbärge att erbjuda. Hon förstår. Hon är lugn och sansad, välinformerad och balanserad, men hon uttrycker sin åsikt och tycker att det är dåligt att vi bara har härbärgen i akuta lägen. Men hon är glad över att han nu åter försöker söka hjälp och att vi tänker ta emot honom. Hon önskar mig en välsignad helg. Guds frid, säger hon.

En annan man ringer. Han är på avgiftningen. Han har supit sig förstörd, delvis för att han har förlorat sitt arbete. Men han har aldrig supit på sitt jobb. Han har jobbat och med pengarna han har jobbat för har han betalat hotellrum och vandrarhem och alkohol. Även han ser sig som körd på arbetsmarknaden. Hans olika skulder har gjort att han inte ens har tittat på annonser om bostäder. Jag frågar hur han har hans framtidsplaner ser ut? Han har inte planerat annat än att arbeta. Att arbeta och betala dyrt för sina tillfälliga boenden är hans samlade framtidsplaner och att försöka hålla sig nykter. När han dricker, dricker han i ensamhet, på hotellrum helst. Han känner inga här i Stockholm. Han dricker för att få tiden att gå, för att få ångesten att lätta.

Men han har fått goda referenser av sina arbetsgivare. Jag säger något uppmuntrande om det, och hoppas att det låter bra. Det är viktigt att han får se lite ljusglimtar, nu när han känner sig som mest värdelös. Hans hopp ligger i arbetet som han älskar. Han har redan ringt till arbetsförmedlingen och bokat in ett möte. Han säger att det är ångesten som får honom att dricka, men att han samtidigt är medveten om att det aldrig blir bättre av det, utan bara sämre. Men varje fylla skjuter upp konsekvenserna. Han är rädd och darrar på rösten för varje ord som yttras, så oerhört nära bristningsgränsen att man kan ta på ångesten. Han får ligga kvar någon natt till på avgiftningen. Han har sedan ingenting att komma ut till. Även han bokas in på ett härbärge, men ett härbärge där han får ett eget rum, med tre mål mat om dagen – jag förklarar att vi inte med säkerhet hade kunnat ordna det så då våra val rent akut är begränsade av resurser, lagar och av vad vi har för praxis. Jag förklarar även för honom att han har ett för socialtjänsten stort ekonomiskt normöverskott. Han har i grund och botten tjänat för bra för att få ekonomisk hjälp av socialtjänsten. Men han får en socialsekreterare på ett missbruksteam till att börja med.

Vid fredagens slut, efter ytterligare ett par besök och en hel del telefonsamtal , bland annat från människor som inte får tag i någon bostad, från människor som hankar sig fram, och en del administrativt arbete, var det dags att lämna arbetsplatsen, och jag var en av de senare på väg hem från jobbet denna dag. Eller hem och hem. Jag skulle ta mig till en pub på Folkungagatan. På trappan satt en kvinna som missat att vi stänger klockan 15:00 på fredagar under sommaren. Hon ville in. Jag förklarar att det är stängt. Och utan förvarning går hon hastigt fram till mig snett bakifrån och skriker i mitt huvud om vilket äckel jag är. Jag rycker till men går hastigt ned för Östgötagatan, det är ingen mening med att argumentera. Hon fortsätter gasta bara några meter bakom ryggen på mig, om hur ond jag är – jag kände för övrigt för min egen del inte igen kvinnan - om hur värdelösa vi är allihop som jobbar där. Jag byter sida av Östgötagatan. Hon fortsatte skrika, skrämmer ett par, ursäkta ordvalet, vanliga medborgare, med ett: – Jag pratar inte med er, era dumma jävlar. Hennes rus/bakrus/snedtändning är inte över. Dagens jakt är inte över. Hennes manlige vän står på samma gata, lite längre ned, även han besviken över att det var stängt hos oss, men förmår lugna ned henne, även om inte han var helt nykter han heller. Jag har stannat till. Jag hör inget mer. Viker av in på Folkungagatan. Möter upp några kollegor på en uteservering och hälsar helgen välkommen. Den första ölen kostar mer än vad en ensamstående socialbidragstagare får i matpengar för en dag. Vilket påminner om ett annat samtal. En man med sjukersättning betalar en hyra svart. Det gör att han, efter att ha betalat hyran, inte har råd att göra av med mer än 30 kronor per dag. Han ska försöka gå ned till 10 kronor per dag, så att han kunde lägga undan lite pengar. För sämre tider.