“Contrary to its claims, capitalism's relationship to democracy and the market economy is much the same as the relationship of a cancer to the body whose life energies it expropriates. Cancer is a pathology that occurs when an otherwise healthy cell forgets that it is a part of the body and begins to pursue its own unlimited growth without regard to the consequences for the whole. The growth of the cancerous cells deprives the healthy cells of nourishment and ultimately kills both the body and itself. Capitalism does much the same to the societies it infests.” Korten
Institutioner som Världsbanken och IMF, med ett antal hundra ekonomer, har en oerhörd makt. Tillsammans med globala företag som jagar vinster världen över, utan att visa intresse för annat än vinsten, kan de styra över enskilda länders ekonomiska politik. Så är då lösningen konsumentmakt?
Konsumenter bestämmer inte på marknaden, man bara svarar utifrån den mer eller mindre bristfälliga information man får. Med den jakt på kapitalackumulation som följer kommer kapitalisterna att välja att satsa på produkter man tror människor omedelbart vill ha. Och hur ska man se på den växande vapenindustrin och fängelseindustrin (dock framförallt i USA)? På vilket sätt bestämmer vi konsumenter där? Men här är inte vi konsumenterna. Staten blir konsumenten. Där reproduceras krigen, och rädslan, eftersom det är genom denna rädsla kapitalackumulationen kan fortgå. Krig kan vara lönsamt. Enda sättet att rättfärdiga statens fortsatta investeringar i militära utgifter är att påtala dess nödvändighet. Och ju mer som investeras i denna bransch desto svårare blir det att dra sig ur. (Exempelvis kan vi i Sverige ur ett ekonomiskt perspektiv inte annat än bryta mot våra egna lagar när vi säljer vapen till USA. Så om vi demokratiskt röstade för ett stopp av försäljningen av vapen till USA skulle våra politiker ignorera detta: men framförallt genom att inte låta oss rösta om det.) Om inga hot föreligger, inga kunder, om ingen rädsla förekommer, ingen försäljning. När socialpolitiken reduceras till individuella och biologiska problem passar detta kapitalismen: det är inte samhället det är fel på, det är individerna. (I denna individualismens era: individer som inte beter sig som förväntat, löper stor risk att diagnostiseras.) Läkemedelsindustrin vinner på ökade diagnosticeringar. Dessa företag kommer därmed att gå bättre och du har anledning att investera i dessa företag och i deras mediciner. Här kommer man alltså att tjäna pengar på biologismens framsteg och att människor är sina diagnoser och därför kommer mer pengar investeras i denna bransch, och med det följer att åsikterna och forskningen som stöder detta kommer att öka. Diagnosernas makt reproduceras, så länge det är lönsamt. Kapitalismen har talat. Ju mer pengar du har investerat i olika branscher, ju mer har du att förlora på att dessa branscher svärtas ned. Du försvarar dina produkter. Reklamen får oss att köpa produkterna. Reklam är inte fakta och information, den är till för att få oss att vilja ha, inte för att få oss att vilja veta mer.
För mig är det uppenbart: det pågår en kamp mellan den verkliga demokratin och kapitalismen. Globaliseringen innebär en utvidgning av denna kamp. Den är i sig inte av ondo, därför är det löjeväckande av liberaler och andra att kalla aktivister som demonstrerar mot vissa aspekter av globaliseringen för att vara en del av en anti-globaliseringsrörelse, naturligtvis ett ordval anammat av oberoende liberal media och ”neutral” media som SVT. Kampen om språket är ett krig där vänstern förlorat alltför många slag. Låt oss inte förlora socialismen, rättvisa, demokrati.
Dessutom blir ekonomiskt kapital och ägande en möjlighet till flykt från delar av miljöproblemen. I viss mån som världsbankens tidigare chefsekonom Lawrence Summers så humant noterade är det också så att ur ekonomisk synpunkt är de fattiga länderna ineffektivt lite miljöförstörda och i och med att fattiga har omedelbara överlevnadsbehov som står över akuta miljöfrågor, så blir miljöhänsyn till en lyxvara: en lyxvara de kan sälja till de rikare. En nyliberal win-win situation. De rika länderna behöver förbättrad miljö, de fattiga behöver kapital. (I en framtid dystopi så blir kanske syret till en lyxvara. Fattiga kan då för sin omedelbara överlevnad sälja sitt syre. Det fria valet styr detta. ) Allt och alla blir till varor. Konsumentdemokratin innebär att demokratin blir till ett marknadsvärde i slutändan. Nåväl: en anledning till att miljöfrågorna tas på allvar är att vi alla drabbas. Även rika. Och tur är väl det.
Kapitalisterna konkurrerar naturligtvis mot varandra, detta är anledningen menar liberalerna att de måste, vare sig de vill det eller inte, tillmötesgå konsumenternas krav. Man konkurrerar även genom att förändra produktionssystemen och reducera kostnaderna. Men även om kapitalisterna konkurrerar mot varandra är de beroende av ett visst system. Detta innebär samarbete som klass, genom att man är intresserade av en viss typ av utbildning, en gemensam syn på arbetsrätten och forskning och teknisk utveckling som passar kapitalisterna som en egen klass och som reproducerar systemet som sådant. Att sprida kapitalistiska värderingar blir nödvändigt, ändå är demokratin här onekligen ett hot. Man är som klass gemensamt intresserad av svaga fackföreningar, svaga kollektiva rörelser och lagar som passar kapitalister. När man hyllar individualismen så är det utifrån att det personliga är politiskt: jag har det ju bra, så varför klagar människor. När Wolodarski försöker intala sina läsare att fackföreningsrörelsen idag har större makt än företagen, gör han det utifrån sin egen utgångspunkt: att arbetarrörelsen inte har mer makt än företagen i sig, bara att man har för mycket makt i förhållande till vad man i hans nyliberala värld borde ha. Kapitalisterna må konkurrera med varandra, men man har gemensamma intressen. Ingen konsumentmakt, eller ägandedemokrati kan förändra detta och det syftar ju inte heller till detta. Demokratin ökar inte så länge de ekonomiska klyftorna är gigantiska och med DN-liberalernas välsignelse ökar. Mer kollektivt ägande skulle öka demokratins icke-ekonomiska och därmed verkliga värde.
Men vi behöver inte vad gäller miljöproblemen måla fan på väggen. Historiens slut och Armageddonscenarier har målats upp allt för ofta. De miljöproblem som finns är akuta ändå, de sociala orättvisorna är tillräckligt stora, utan att vi måste tala om slutet. Vi bör inte vara övertygade om att vi nått peak-oil. Alla dessa övertygelser är farliga. Så långt är jag med DN-liberalerna. Men där dessa ifrågasätter detta utifrån ett försvar för kapitalismen, så ifrågasätter jag det utifrån dess motsats. För kapitalismen innebär mer problem än så. Att vår planet förstörs av miljögifter är inget nytt. Vattenfrågan blir allt mer akut. Vi kan se hur detta är en liberal demokratifråga: ju rikare du är, ju mer makt du har, desto större tillgång till vatten och rent sådant. Dessa saker är uppenbara. Människorna alieneras från varandra på så många sätt genom kapitalismen. Domedagen är inte nödvändigtvis nära, men människor drabbas ändå. Ett råd från mig är: va’ inte fattig. Konsumtionen bygger också på det omedelbara tillfredsställandet. Reklamen säger inte till dig att det här behöver du om tjugo år utan: det här behöver du idag. Demokrati bygger på mer än så, på en mer långsiktig diskussion, på kollektiv debatt, inte enbart på inre individuella överläggningar om produkter. Den nyliberala visionen om ägandet som frigörande, är helt enkelt en återvändsgränd, så länge ägandet och därmed makten koncentreras till fåtalet och i ett kapitalistiskt system är detta ofrånkomligt.
Komiskt nog så är nyliberalerna individualitetens stora fiende. Anpassar du dig inte, exkluderas du från demokratin, stängs ute från samhället, klarar du inte av tempot ökar risken att du diagnosticeras (för vad beror naturligtvis på), och risken ökar att du fängslas. Den nyliberala demokratiska individen är den som konsumerar och bedömer varor utan att ifrågasätta och bedöma systemet som sådant. Jag konsumerar, alltså finns jag, alltså är jag delaktig i demokratin. Men logiken är glasklar. När hotet från Al-Qaeda målades upp som värst, var man rädda för framförallt en sak bland de politiska ledarna i USA. Att människor inte skulle våga sig ut och shoppa. Alltså såldes idén om USA:s demokrati som ett shoppingcentrum. Al-Qaeda hotade demokratin, man ville få människorna att sluta shoppa, så för att upprätthålla demokratins flagga skulle man helt enkelt shoppa. Bli aktivist för demokratin: gå och köp ett par skor. Måhända att din rösträtt med nio och nittio i fickan inte ger dig många andelar i denna demokrati, men det är mer än ingenting.
Men vad miljön gäller behöver DN-liberalerna inte oroa sig. Kapitalismen är anpassningsbar, destruktiv och konstruktiv på samma gång. Det finns mycket pengar att hämta i miljöfrågor. Och det görs redan. Är man tillräckligt innovativ, kan man begå nedsmutsningen och ta den som en extern kostnad, och sedan internalisera vinsten genom att ta betalt för att ta hand om denna nedsmutsning. Naturen är en viktig del av kapitalets ackumulation. Varje outnyttjad del av vår natur är ett slöseri. Miljöpolitiken kommer att än mer infogas i den kapitalistiska logiken. Ekonomiskt sett kommer nya vinnare att födas. De ofödda betalar det högsta priset.
Demokrati? Köp det eller inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar