Tragisk facklig historia

Jag är profacklig. Vänster. Men fullt medveten om en mörkare historia finns. Och det finns alltid en fara för rasism i de egna leden.


Mycket har blivit bättre. Men vaksam behöver man alltid vara.


1892 till exempel krävde 43 fackföreningar i England en restriktivare flyktingpolitik, och samma år antog engelska LO en resolution som krävde att judar skulle exkluderas från möjligheten att söka fristad i England. Kravet stöddes av ledarna för hamnarbetarna i London. Det är alltid värt att ha i minnet, eftersom jag också är Palestinaaktivist. Detta exkluderande skapar behov av fristad. Sekreteraren i Sjömansfacket, J H Wilson, var därtill tragiskt nog den förste som 1893 reste kravet på immigrationskontroll i parlamentet. För i helvete Wilson!


Sen fortsatte det. Och faran med att inte vara solidariskt konsekvent och inkluderande.
Kampen för en restriktiv flyktingpolitik kulminerade till exempel  i 1905 års Aliens Act, som kraftigt begränsade invandringen av förföljda judar från Östeuropa. Argumenten som kom  från vänster var en salig blandning av kristen, ekonomisk och rasistisk antisemitism. Diverse hatuttryck gällande judar följde och konspirationsteorier med det: Judarna var »barn från gettot«, »ett gift i våra vener« och England var »för engelsmännen«. Dessutom tog »fattiga« judar jobb och bostäder från engelska arbetare - allt det här känner vi igen, och rasism återanvänder sina uttryck, medan de »rika« judarna sög ut arbetarklassen. Så ser en del av historien ut. För jävligt helt enkelt. Judehatets cirkelhelvete.


Vi har en del vidriga uttryck från den tiden. Men de lever ännu kvar. Men fackföreningsrörelsen har blivit bättre. Anklagelser om rasism finns fortfarande och ibland kan kritiken ha visst fog för sig.


Men fackföreningar får aldrig sparka nedåt.