Jag läser via Amir Sariaslan att CSI-effekten på jurymedlemmar har överdrivits. Tidigare har man oroats över att juryn skall ha för stor tilltro till vetenskapen på grund av att man i TV-serien CSI löser allt med hjälp av olika tekniska hjälpmedel. Den oron kommer från både försvarare och åklagare. Oron finns bland försvarsadvokater som tror att jurymedlemmarna har för stor tilltro till vetenskap, och risken är, enligt advokaterna, att deras klienter straffas även om det är oskyldiga. Och oron kommer från åklagare därför att man tror att åtalade blivit frikända på felaktiga grunder. Same, same but different, så att säga.
Men nu hävdas alltså att denna oro är överdriven. (En annan del av effekten är, ungefär som när Borg slog igenom och tennis blev spännande och fler ungdomar började spela tennis, att fler börjar studera kriminalteknik. ) Intressant är dock att man verkar mena att populärkulturens inflytande dock är reell och att vetenskapen måste anpassa sig till detta.
Men nog borde det kunna finnas risk för en övertro på tekniska hjälpmedel vad gäller att lösa brott. Samtidigt måste man väl ändå i slutändan se dessa tekniska hjälpmedel som rejäla framsteg när det gäller, kanske det viktigaste av allt, att inte döma och fängsla oskyldiga.
Anywhoooo. Detta, angående CSI-effekten, får mig att tänka på den historien som en rektor vid en skola i Stockholms-området berättade vid en middag en gång. Det hände sig nämligen att en ung kvinna i en klass i skolan fick sin mp3-spelare stulen. Detta uppdagades i relativt god tid. Rektorn kom till klassen och uppmanade den av sina elever som tagit den att lämna tillbaka den genast så skulle inte polisen tillkallas. Inget hände. Han ringde till slut till polisen och tjatade till sig att polisen skulle komma. Klassen kvarhölls. Rektorn drog då en vit lögn. Han frågade klassen om de sett CSI. Klassen svarade ja. Rektorn sade att de poliser som skulle komma hade samma uppgifter. De skulle helt enkelt hitta förövaren. Rektorn föreslog då, för alla inblandades skull. Att var och en skulle anonymt få en möjlighet att lämna tillbaks mp3-spelaren så skulle ingen anmälan göras. Detta var sista chansen. Sen var det upp till svenska CSI och då var det en polissak och då var det ingenting längre som han kunde göra. Sagt och gjort: tjuven en möjlighet att ”rädda sitt skinn” och lämna tillbaka mp3-spelaren. (Här kommer jag inte exakt ihåg detaljerna för hur det gick till, men alla gick en och en in i klassrummet.) Den återfanns till slut, men tjuven blev aldrig avslöjad.
lördag 23 juni 2007
Om CSI-effekten Och Dess Användbarhet
Etiketter:
Anekdoter,
Brott,
CSI,
CSI-Effekten,
Kriminologi,
Populärkultur
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar