På Fullt Allvar; Liberaler: Vad Fan Trodde Ni? Del Två.

Israels agerande sker utifrån att Israel har en rätt att existera på bekostnad av mänskliga rättigheter och av demokrati. Israels existensberättigande står för tillfället över mänskliga rättigheter och demokratiska frågor. Detta är min allra djupaste åsikt. Detta är naturligtvis inte liberalt. Så hur lyckas våra liberaler med de olika konststyckena att försvara Israel och spela rollen som liberal och demokrat? När det gäller Hamas och det palestinska valet måste man helt enkelt göra Hamas till något ondskefullt och odemokratiskt. Till något, som vi personligen (ty det personliga är politiskt) inte kan ha någon som helst igenkänning med vad vi anser vara demokrati eller mänskliga rättigheter. Hamas måste göras till representant för ondskan. I denna grundkurs i avledning måste därför Hamas ges alla de onda islamistiska drag som finns (vilket egentligen bara kräver ordet “islamist“). Och detta avkräver att Hamas program och politik presenteras av väst, av Israel, och inte av Hamas själva. När företrädare för Hamas talar. Håll för öronen. Och för att åtminstone ha ett alternativ, göra Fatah, till representanten för det rationella och förnuftiga. Genomför en åtminstone tillfällig make-over av Abbas. Gör Abbas till trovärdig, till en ledare. Att Abbas och hans Fatah helt plötsligt stöds ekonomiskt, militärt och politiskt av Israel och USA skapar naturligtvis ett beroendeförhållande. Abbas och Fatah, tidigare anklagade för korruption av väst, korrumperas naturligtvis än mer. Korrumptionen normaliseras och Abbas vars folkliga stöd sjunker behöver därför bli beroende av sitt stöd från det demokratiska Israel och det demokratiska USA och i viss mån av det undergivna och fega men demokratiska EU.

Men, än en gång, för att inte detta ska ses som en smula märkligt, rent demokratiskt sett, måste Hamas och dess representanter delvis döljas för omvärlden, delvis misstänkligöras. Ondskan kan inte låta förnuftig och rationell, ges möjlighet att leverera argument för vilka vi (ty det personliga är politiskt) kan känna igen oss i. Man måste också bortse från andra faktorer, när man vill anklaga Hamas för att vara anstiftaren av våldet i Gaza. Man måste helt enkelt bagatellisera vissa faktorer. Denna uppgift borde vara svettig för liberaler:

Man måste bagatellisera:

• Diskvalificeringen av ett demokratiskt val.
• Gaza som ett fattigt och extremt tättbefolkat och instängt område med avsaknad av fri rörelse. (Ett fängelse ungefär, utan tak) Ett område där fattigdomen exploderat.
• Belönandet av en (förlorande) part i en maktkonflikt i syfte att försvaga en annan.
• Ockupationens fysiska och psykiska våld mot människor.

Om man nu inte bagatelliserar dessa faktorer var och en för sig. Hur kan man då tro att dessa faktorer i kombination med varandra inte skulle skapa problem? (Israel undantaget.) Hur? Hur pass okritisk kan en liberal bli? Tillåt mig bli lite rasistisk i några rader. Om man nu, sen tidigare hävdar, att våldet är palestiniernas fel: att palestinierna bär skulden till det mesta av våldet, att det är någonting typiskt för palestinierna att ta till våld. Hur i hela fridens namn kunde man i så fall tro att detta skulle passivisera någon?

Okej. Låt oss lämna rasismen. Liberala Timothy Garton Ash förklarade det rationella i att människor plundrade i New Orleans efter Katrina, eftersom “civilisationens ytskikt vi rör oss på är alltid lövtunt. Ett enda skalv och du har fallit igenom, och gräver och krafsar för livet som ett vilt djur.” Hur många skalv har inte palestinierna råkat ut för? Hur mycket smärta och förnedring menar man att palestinierna ska tåla? Hur mycket våld från Israels sida ska man behöva tåla? Hur mycket stöld och ockupation ska man behöva tåla? Hur många löften om en stat ska de behöva få höra brytas? Hur mycket kan man sepla ut två parter mot varandra utan att detta skall kunna leda till problem? Israel erkänner i tomma ord Palestinas rätt att existera. Ord utan avsikt, ord utan handling, ord utan mening. Jag anklagar Israel för att medvetet förhala Palestinas existens. Jag anklagar Israel för att i praktiken inte erkänna Palestinas rätt att existera.

Att försvara och eller/bortse från dessa punkter kräver sin man eller kvinna som helt enkelt inte tar sin liberalism på allvar. Logiska kullerbyttor från våra liberaler behöver alltså stöd från demonisering av en fiende för att kunna ha en potential att åtminstone vinna gehör från människor som inte är så insatta. (Birgitta Ohlsson är för mig en patetisk figur i sammanhanget. Hon försöker i sin blick, i sitt tonfall och i sitt ordval låta förnuftig och rationell. Men hennes fall är alla liberalers i den här frågan. De kan inte hävda liberalismens principer och i samma förbannade andetag förneka palestinierna sina röster. Sina röster i dubbel bemärkelse.)

Därför verkar det ofta som man medvetetet undanhåller oss ledarna från desa grupper. Hamas Haniyeh är en man som ger ett tryggt intryck. Han resonerar sig fram, och har varit betydligt mindre hätsk än västs favorit Abbas. Han vinner många röster bland araber och muslimer just på sin retoriska förmåga, sin förmåga att argumentera och även intrycket av att inte vara korrumperad och knähund till Israel och USA. Men, vi får sällan se honom. Ondskan är bättre som anonym. Det är inte bra om ondskan “makes sense”. Om rösten och orden som rösten frambringar äger rationella slutledningar, sunda förslag. Man kan motverka detta genom en enkel symbolik. Om personen sätts i en suspekt kontext, i en grotta, i en bunker eller något liknande finns det en symbolisk kontext där man kan ana någonting rent undermedvetet “ Han måste ha något att dölja.”

Jag betecknar mig på flera sätt som anti-sionist. Jag gör det av djupt humanistiska skäl. Jag hävdar varje mäniskas rätt att få existera i frihet. jag har i många år varit för en tvåstats-lösning. Jag har i många år hävdat Israels rätt att existera. Jag har alltid varit förstående till att sionister ville skapa sig en trygg fristad, fri från anti-semitsim (Och jag lägger faktiskt huvudskulden på europa, på väst, på anti-semitismen och dess klimax: nazismen.) Jag hävdar varje människas rätt att få skapa sig ett liv. Innan någon, så kallad Israel-vän hittar hit, och använder Hamas och islamism som tillhygge, vill jag också poängtera: att jag verkligen menar det jag säger: varje människas rättighet och frihet att leva och existera, samtidigt lever konflikten och dess människor i en materiell verklighet varifrån de politiska rörelserna hämtar sin kraft.

I slutändan håller dock inte det här. Israel kan inte med våld vinna. För palestinierna är kvar. Och 60 år sedan 1948 är en förhållandevis kort tid ur ett historiskt perspektiv. Vi människor har ofta en förmåga att se det så, antagligen för att 60 år för många av oss nästan är en livstid. Israels segrar kan komma att ta slut. Vem vet hur det ser ut om 60 år? Den som lever får se. Jag hoppas att hatet och rädslan besegras, och att människor kan leva sida vid sida. Det enda vi kan göra är att kämpa för att en sådan framtid ska kunna vara möjlig.