Vitryssland är ett sånt där land, där befolkningen aldrig verkar få någon ro. Det ena förtrycket avlöses av det andra. Eller?
Vitryssland hade i hundratals år legat i skärningspunkten mellan dåtidens stormakter; Polen, Litauen och Ryssland, men en smula självständig optimism föddes antar jag, den 25 mars 1918 då det utropades en självständig vitrysk folkrepublik.
Bolsjevikerna utropade den 1 januari 1919 en vitrysk sovjetrepublik och folkrepublikens ledare flydde och bildade en exilregering. Så 1919 utbröt därför ett krig mellan Polen och Ryssland som formellt avslutades när Rigaavtalet undertecknades 1921. Västra delen av Vitryssland blev en del av Polen, och dess gränser kom att gå längre österut under mellankrigstiden. Den vitryska sovjetrepubliken blev medlem i Nationernas förbund, NF och 1922 blev landet en del av Sovjetunionen. Under 1930-talet beräknas omkring mellan 100 000 och 250 000 människor i Vitryssland ha fallit offer för Stalintidens terror. Mord, terror och så vidare. Vitryssland har i stort sett råkat värre ut än Polen.
Lukasjenko är en person som många nog hoppats på, men som likt många ledare i länder med svag demokratisk grund, till slut blir en besvikelse. Och ett förtryck öppnar sig. Demokratin existerar helt enkelt inte. Folk har försvunnit, fredliga demonstrationer trycks ned, oppostionella fängslas...
Som AIK:are vet jag inte mycket mer än att AIK varit där och vunnit ett par gånger. Det är det mest positiva jag kan säga om landet.
måndag 25 juni 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar