Hur Kan Man Beskriva Israels Förhållande Till Det Palestinska Folket Om Man Inte Får Kalla Det Rasistiskt?

”Hur Israels förhållande till det palestinska folket ska beskrivas, om man nu inte får använda orden rasism eller apartheid, har jag dock fortfarande inte begripit.”

Inte jag heller faktiskt. För hur ska man annars kalla det? Skulle man kunna kalla det otur kanske? Otur, ren och skär, kanske? Israel har ett otursförhållande till palestinierna som råkar komma i deras väg. Med västvärldens oförmåga att erkänna Israels rasism och skuld minskar chansen till fred, till en palestinsk stat.

Så hur ska det bli fred? Det man måste förstå och inse är den ekonomiska betydelsen av ockupationen för Israel. Anledningen till varför det inte blivit en palestinsk stat är den självklara: det har inte legat i Israels intresse. Israel har investerat på olika sätt i ockupationen, och man stjäl därutöver naturresurser från palestinsk mark. Israel förhalar den palestinska staten och man använder olika metoder till detta. En av metoderna är att splittra palestinierna – både rent fysiskt och geografiskt, men även politiskt- , en annan metod är att bomba ghettofängelset Gaza.

Samtidigt som det sker en brutalisering från Israels sida, med tilltagande försämrade villkor för palestinierna som följd ökar liberalerna sitt stöd till Israel. Ju färre rättigheter palestinierna får, desto högre skriker liberalerna om Israels rätt att existera. Ni vet, staten som alltså redan existerar. Brutaliseringen innebär att man försöker få palestinierna att långsamt fråntas själva den själsliga kopplingen till sitt land, till sin mark. Andreas Malm skriver i en essä baserad på en bok av Neve Gordon: ”Ingenting ska binda dem till marken de går på, ingen infrastruktur, ingen ekonomi, inget normalt liv.”

Andreas Malm beskriver förändringar i själva ockupationens tekniker. Men annat var väl inte att vänta. Sionismen har inte stått stilla genom åren, inte heller har den varit ensidig – det har alltid funnits olika strömningar. För att förstå sionismen måste man gå till dess europeiska födelse, till den europeiska anti-semitismen och imperialismen. Sionismen måste alltid förklaras utifrån den historiska kontext den är skapad utifrån. Sionister försökte sälja idén om Israel till de vita européerna som en sista utpost mot barbarerna. (Läs denna essä om sionismen från Monthly Review.) Sionismen tilltalade Churchill, inte av någon hänsyn till judarna, utan av rent imperialistiska skäl. Churchill skiljde på goda och dåliga judar utifrån en klassbaserad analys (de dåliga judarna var de socialistiska). Men en sådan typ av stereotypisering och anti-semitism är dock en anti-semitism som kan gå hand i hand med sionismen. För Churchill låg Israel i det brittiska imperiets intresse, i kolonialismens intresse.

Detta är även intressant med tanke på den enkät PGS gjort. Vad man kan utläsa i de borgerliga svaren gällande Palestina i den enkät som PGS har gjort märks att man läser konflikten med koloniala glasögon. Det är Hamas som (för närvarande) är den stora boven (även om detta innebär en typ av historierevisionism eftersom det är naturligtvis helt omöjligt att påstå att det är Hamas fel att Israel ockuperar Palestina.) Fredrik Malm tycker frågorna är vinklade ( å andra sidan tyckte denna liberal att det var vinklat att påstå att Gaza var tätbebyggt och använde det som ett märkligt – nästintill komiskt- försvar för Israel när under den som går under eufemismen 22-dagarskriget.), men det hindrar inte Hökmark från att svara och lägga skulden på de etniskt rensade palestinierna. Utgångspunkten är det koloniala, imperialistiska synsättet. Kolonialmaktens intresse, den starkare parten, måste först säkras innan man kan tala om Palestina eller palestiniernas rättigheter. Det som är bra för Israel anses vara bra för västvärlden.

En annan liberal, tillika apologet för kolonialism, DN-liberalen Per Ahlin skrev i fredags några pliktskyldiga meningar om ockupationen, inte för att palestinierna lidit tillräckligt utan för att det kommit ett nytt utspel från USA med så kallade krav på Israel. Han tog i så mycket som en DN-liberal kan mäkta med när det gäller kritik mot Israel. Det liberala samvetet Per Ahlin skrev att USA nu begär ett stopp på utbyggnaden av bosättningarna och en rivning av en viss del av de existerande bosättningarna. Har vi hört det förr? Det sker i samma andetag som USA beslutar att fortsätter att stötta Israel med oförminskad ekonomiskt stöd. Det hela blir med andra ord inte bara till tomma ord, det blir till ett dåligt skämt. Men Per Ahlin noterar inte detta. Han applåderar USA:s ställningstagande.

För Per Ahlin är dessutom detta ett rimligt krav. Men tydligen ska såna här krav komma från USA för att duga, för när palestinierna ställer sådana krav lyssnar icke Per eller valfri liberal. Har Per Ahlin någonsin citerat eller uttryckt åsikter eller krav från palestinier (som inte är ett citat som misskrediterar palestinierna). Detta är alltså inte på något vis ett tecken på ett ökat samtycke för att även palestinierna har rättigheter, utan snarare en form av liberal pragmatism där man anar att detta blir ohållbart för kolonialmakten i längden. Det här är liberal kolonialism. Kolonialism med måtta, med liberalt samvete. Palestinierna bör helt enkelt få några gräsplättar till.

Esbati. PGS. Motbilder. Norman Finkelstein om Gaza.