Söndagspredikan Om Utanförskap

Ibland skulle man önska att man trodde på Gud. Till och med hade lite kontakt med honom. Prata förstånd med honom. Gud måste ha varit mr Sunt Förnuft. Men ibland undrar man.

Han kunde ha kommit till balkongen, som i fredags kväll, när det var så där himmelskt vackert och temperaturen var närmast tropisk, med lätta brisar som kittlade huden och svalor kvittrandes i skyn (och frågan inställer sig: har Gud skapat ett pekoral? Anywhooo...). Vi kunde sitta på balkongen och äta varsin top hat, eller dela på en flaska vin. Vinet skulle vara bra för att bryta isen. Stilla nerverna. Jag menar: Gud på ens balkong! Har jag städat ordentligt? Jag skulle ha många brinnande frågor som jag skulle vilja ha hjälp med att reda ut. Men en prioriterad fråga, mest av nyfikenhet, skulle handla om vad som hände den där dagen, när han felsurrade med djävulen och lät fåfängan ta överhanden och han till slut ingick det där ödesdigra vadet om stackars Job.

Det skulle jag fråga Gud. Jag skulle fråga honom varför han inte utnyttjade talk-to-the-hand gesten. ”Du, djävulen. Im not talking to you.” Hur kom det sig att djävulen lyckades lura Gud att skapa elände? Det kanske var fans djävulska plan. Att få Gud att skapa ondska. Kanske skulle Gud, som ibland inte verkar vara smartare än Homer Simpson, säga: ”Doh!” inse sin blunder. Kanske skulle han säga: jag förstod det till slut, bättre sent än aldrig. Men senare. För Job fick ju allt tillbaka sen. Han fick till slut ut något av sitt långa lidande. Så säger bibeln. Men bibeln lämnar som bekant en del luckor.

Jag skulle dock, vara en liten stämningsdödare och dystert ta upp frågan om Jobs barn när Gud triumferande tar upp kompensationen. De som mördades under en trevlig, glad liten sammankomst, med god mat och gott vin. 7 söner och tre döttrar bestals individualiteten och möjligheten att självförverkliga sig själva. De petades ur historien, för deras liv tog slut oväntat snabbt. De existerade knappt, mer än som Jobs ägodelar. Bara som blivande offerlamm. Tala om utanförskap förresten. I bibeln står nästan alla utanför. Hur hanterar man utanförskapet i bibeln? Man begraver det under bråte. Sopar bort problemen, i syndafloder och diverse stormar. Och Jesus? Hur utanför var inte han? Spika upp han på korset vetja! Men Job tar problemen till en början med jämnmod. Han liksom säger när han får höra om sina döda barn: ”Shit happens! Herren gav och herren tog. ”

Kanske skulle Gud vid det här slänga mig över balkongräcket på grund av min blasfemi. Han borde ju onekligen vara tillräckligt stark för det. Förresten: skulle Gud kunna skapa en så fet människa att inte ens Gud själv skulle kunna slänga honom över balkongräcket? Var går gränsen för hans allsmäktighet? Det är aldrig riktigt utrett. Gud skulle kanske skratta. Men Gud, den gammaltestamentliga, hade inte skapat stand-up comedy, sitcoms eller Killingsk ironi än. Kanske är det svårt för honom att skratta åt eländet, när han vet, att han ligger bakom det.

Hur som helst. När Gud väl anser att vadet med djävulen är vunnet börjar han kompensera den tillgivne Job. Även om djävulen kanske är väldigt nöjd över hur det hela till slut utspelade sig. Vi har faktiskt inte hört hans version av det hela. Djävulen håller sig i bakgrunden. Svårintervjuad. (Inom parantes sagt: Är inte Gud en smula självgod? Men det är väl svårt att vara ödmjuk när man vet att man är Gud.)

Kompensationen består bland annat i att Job får större skördar, större hjordar. Fantastiskt så det kan gå! Livets slutskede blir en dans på rosor för vår Job. Men. Ett litet problem återstår. Barnen. Hans barn, de som fötts Åt honom, är döda sedan lång tid tillbaka. Kan Gud få de att återuppstå? Som om det vore ett avsnitt av Dallas? De bara kliver ut ur duschen. Det hela har bara varit en ond dröm. Dumheter, naturligtvis. Hade det här varit några århundraden tillbaka hade prästerna bränt mig på bål för ett sådant förslag. Även om de naturligtvis inte förstått vad jag menat med Dallas. Gud hanterar det på sitt vis. Gud tar inga råd. Han tar den enkla vägen. Job får 7 nya söner. Och tre nya döttrar: med namn! Döttrarna får plötsligt namn! Och de är vackrare än några andra kvinnor som landet någonsin tidigare hade skådat. Vilken kompensation! De tidigare, döda, döttrarna var tydligen ena riktiga ruggugglor. (Gud har bland det kvinnliga könet skapat dumma blondiner och ruggugglor. Männen aldrig kan bli det: ruggugglor eller dumma blondiner.) Vilken tur! När Job senare dog, gjorde han det gammal och mätt på att leva.

Jag skulle vilja fråga Gud många andra saker. Men denna kväll, som hade passat bra i fredagskväll när jag inte hade så mycket planerat, hade vi diskuterat Job. Jag hade velat veta mera om barnen som dog. Och om djävulen: hur han ser ut. Om djävulen bor i en knarkarkvart på söder eller i en grotta i Afghanistan, eller i ett vitt hus i Washington, eller på ett vitt moln strax ovanför Bromma. Sen hade jag frågat honom, varför AIK, med alla sina religiösa spelare bara ligger på sjätte plats i allsvenskan. Testas de som Job, fast med en lightversion?

Jag skulle inte be honom om något. Det vore hädiskt. Jag tror ju inte ens på honom. Skulle han komma till min balkong skulle jag lägga in mig på psykiatrin. Efter vår pratstund och våra pavor vin. Ängel Mikael hade fått bli Guds designated driver. (Det var kanske så han blev ängel. Gud utbrast vid något tillfälle där Mikael kom för att ta hem en gråtmild Gud på fyllan. – Du är en ängel, Mikael. Och pang så blev han det.) Eller så hade Gud fått sova över på soffan. Vilket kanske föranlett följande dialog i himmeln: - Var är Gud någonstans? Det är dags för aftonbön.
-Han är på bortamatch i Blackeberg.
- Åh fan!
-Nej. Den här gången var inte fan med som tur var. Han ställer alltid till med något djävulskap. Se bara på vad som hände med Job.
- Jo, men Job fick tre sjukt snygga döttrar till slut.
- Det förstås.

Sensmoralen: Det är aldrig bra att vara Utanförskapelsen.