Västvänlig? Det Räcker. Hängningen är Över, Bara Rättegången Återstår

Du har väl valt sida mellan Georgien och Ryssland? Inte?

Dessvärre är det ju så att många har en ideologisk utgångspunkt som gör att man förklarar konflikter för tidigt; innan man har alla fakta på bordet, så vet man: detta innebär i sak att hängningen är över, och att det bara är rättegången som återstår. Ibland sållar man helt enkelt bort fakta som inte passar in. I krisen Georgien/Ryssland är det dock uppenbart att Georgiens president överskattat det egna landets militära möjligheter, samt möjligtvis underskattat Rysslands reaktion. Därtill kan man tro att den västvänlige georgiska presidenten (som har betydligt mindre demokratisk trovärdighet än exempelvis Chávez.) har överskattat det västliga stödet. En ständig uppmaning till världens alla ledare borde vara: lita aldrig på USA.

Annars är det dessutom som så att de två små utbrytarrepublikerna historiskt sett har liten koppling till Georgien, varför man också ställer sig frågan, vad som gör att väst så pass tydligt ställt sig på Georgiens sida. Stalin var det dessutom den som såg till att de små republikerna ingick i Georgien. Den frågan besvaras, delvis, med:

…Den moderna dygden: att vara Västvänlig. Att vara västvänlig är onekligen ett oerhört positivt epitet när det kommer till våra medier och hur det uttrycks. Om en dygd betecknar ett moraliskt eftertraktansvärt personligt karaktärsdrag, så är det just vad den georgiska presidenten Saakashvili försöker uppvisa med sin påstådda västvänlighet. Han proklamerar stolt att han har ”amerikanska värderingar”. Han är utbildad i USA och har tydligen haft en viss kontakt med John McCain. New York Times beskriver hur hans fina sätt är och när Ryssland kör den hårda stilen så har: ” Mr. Saakashvili ... fought back with soft power: the polished international image, the fluent English, repeated, eloquent appeals on cable news for Western support and, frequently, near histrionic claims about Russian intentions and actions in the conflict.”

Saakasvili har också länge varit en celibritet på de finare diplomatiska inre cirklarna. Han är en man som helt enkelt beter sig västligt och belevat, och talar flytande engelska. Utbildad i väst som han är.

Niklas Ekdal, den avgående DN-liberalen är inne på samma spår: (Uppsnappat via Esbati.)

För ett par år sedan träffade jag Micheil Saakasjvili, i Dalarna av alla ställen. Det är en charmerande demokrat som säger allt liberala västerlänningar vill höra. Han berättade om Georgiens framsteg, och jag skrev att han var på väg att göra ett akvarium av en fisksoppa.

För Ekdal är Georgien: frihetens trojanska häst i Stalins gamla maktsfär.
Vilket snarare bör ses som ett stilistiskt grepp från Ekdal än ett analytiskt. För hur fritt är dessutom Georgien? Och är det verkligen därför USA stödjer Georgien? Och är det verkligen en president som ska lära en journalist om framstegen?

Att Ryssland är en usel demokrati, det vet vi. Att Ryssland inte är en förkämpe för mänskliga rättigheter, det vet vi. Men spelar gamla meriter, och i sammanhanget irrelevanta fakta, någon roll här? Inte kan väl Georgiens attack mot Syd-Ossetien direkt ses som en attack för friheten? Vad säger exempelvis Amnesty. Ja, att det finns allvarliga brister i denna region överlag, men att det på vissa fronter sker framsteg. Men att Georgien skulle vara frihetens trojanska häst är helt enkelt DN-liberal mumbofuckingjumbo. (Dessutom var väl den trojanska hästen framgångsrik. Och i den dolde sig något. Och vadå göra akvarium av en fisksoppa. Verkar inte det lite dumt? I ett akvarium ska man väl ha levande fiskar som man inte tänker äta upp? )

Men här har vi det igen. Han säger det liberala västerlänningar vill höra. Det räcker så. Vi håller på Saakasjvili. Men presidenten är trots allt ifrågasatt i det egna landet. Stora protester mot honom har funnits, och den polisiära makten har slagit ned protester förr med brutalitet.

Naturligtvis gillas Georgien av USA eftersom man även deltagit i Irak-kriget.
Och sen kommer även den gamla rysskräcken in i bilden. Den är politiskt användbar.

USA är som vanligt inte oskyldiga, men detta innebär inte att det ursäktar Rysslands agerande. Ryssland har väl i viss mån sina imperialistiska ambitioner, sina drömmar om att bli den stormakt man en gång var. Historien skrivs inte enbart av vinnarna. Rysslands förlust i det kalla kriget, har krävt sin förklaring. Segrar är ofta förrädiska, medan förluster ofta kan vara instruktiva. Men det kan även skapa en revanschlusta: en sargad nationalism kan vara farlig. I nationalismen finns det ett otäckt blot-und-boden-tänk.

Ryssarna i sin tur pekar på det tämligen uppenbara och genomskinliga US-amerikanska hyckleriet med en diplomatisk variant av: ”Ah men durå”.* I sak ska det inte spela någon roll. Om ryssarna exempelvis ansåg att det var fel att stödja Kosovo borde ju ryssarna göra fel nu. Att det som vanligt finns viktiga naturresurser i ett konfliktområde är inte heller ovanligt. I den borgerliga analysen så handlar det enbart om Ryssland som stormakt. Men grejen med stormakter är ofta, att de agerar utifrån att bevaka sina egenintressen.

Men i kampen mellan stormakterna och eliterna är det folket som får lida.

(Jag antar dock att detta får NATO-entusiaster att bli än mer förtjusta i tanken om NATO. Ryssen är tillbaka. Han går inte att samarbeta militärt med.)

*Ett hyckleri som är skickligt ignorerat av borgerliga skribenter.