Tronar På Minnen Från Fornstora Dar

Kanske finns det en och annan förvirrad nazist som ser det gamla kungliga stödet till nazisterna som något att vara stolt över. Men i övrigt är det nog inte många som ser det som något annat än som något som man skäms över. Ofta är det så att sådant man skäms över försöker man dölja. Man skyfflar det under mattan. Och är det inte för att man ogillar nassarna kan det ju vara för att nazisterna förlorade.

I dagens DN på debattsidan skrivs en något nödvändig artikel om Sveriges fega och undfallande hållning till nazisterna av Gunnar Richardsson. Han listar några punkter där vi ägnade oss annat än åt motstånd mot nazismen:

• Vi gav efter för tyska krav på så kallad permittenttrafik Tyskland-Norge.
• Vi påbörjade kontakterna mellan Sverige och Tyskland med studieresor till den tyska krigsmakten och livligt idrottsutbyte.
• Vi planerade samarbete om tillverkning av flygmotorer för bland annat tyska Luftwaffe.
• Vi konfiskerade en rad känsliga böcker, bland annat den som hette "Varför England är i krig".
• Vi gjorde det möjligt att förhindra transport av beslagtagna tidningar.
• Vi tog ett första riksdagsbeslut om att avskaffa grundlagens censurförbud.
• LO planerade att avbryta den 1933 införda köpbojkotten mot tyska varor.
• Vi sökte medla fred mellan Nazi-Tyskland och England - trots de tydliga budskapen från England om fortsatt motstånd mot Hitler-Tyskland.

Och lägg så därtill att i ett personligt brev till Hitler skrev kung Gustav V att han ville tacka Hitler för att han beslutat slå ned "den bolsjevikiska pesthärden" och gratulera honom till "den redan uppnådda framgången" på östfronten. Statsministern Per Albin Hansson, tyckte dock inte alls om detta: det var att gå för långt och försökte stoppa det hela. Kungen i sin tur menade att han bara uttryckte "personliga känslor". Statsministern svarade: "Ers majestät är icke någon enskild, utan Sveriges konung."

Men våra kära kung ville något annat. I hemlighet kallade han till sig den tyske ministern i Stockholm och bad honom telegrafera innehållet i det stoppade brevet till den tyske utrikesministern för att vidarebefordra det till Hitler. Hitler var nöjd och skickade i sin tur ett tackbrev.

De som stod emot nazisterna höll i regel till långt ute på vänsterkanten. Sveriges hållning var på sitt sätt pragmatisk. Och vårat näringsliv var för övrigt tämligen tyskvänlig. Det fanns pengar att tjäna på samarbete med nazisterna. Delar av Wallenberg-sfären ville både tona ned kritik mot nazisterna och tjäna pengar på nazisterna. Jacob Wallenberg fick 1941 utnämningen "Kommendör av Tyska örnens förtjänstorden." av Hitler, något som innebar att man som utlänning gjort något gott för det tredje riket. Det fanns pengar att tjäna även på stulna värdepapper. Samtidigt skall Wallenbergarna ha bidragit med information till den svenska regeringen om nazisterna. Det var i första hand meningen att de skulle jobba för regeringen under andra världskriget. Deras uppdrag bestod bland annat i att upprätthålla försörjningen till Sverige. Sen fanns ju där förstås en annan Wallenberg: Raoul Wallenberg.

I debattartikeln tecknas dock som brukligt är en något för vacker bild av Churchill. Han påstods vilja rädda inte bara hela den europeiska civilisationen, utan hela mänskligheten. Churchills insatser i andra världskriget må vara enastående. Men någon större människovän var han inte. Han hyste inga betänkligheter över användandet av gas mot indier och tyckte att utrotandet av ursprungsbefolkningarna i Australien och Amerika var på sin plats efter som det gav rum åt en ädlare ras.

Det fantastiska skedde också i Chruchills hemland. Han förlorade valet efter kriget. Ingen förnekade hans insatser under kriget. Man trodde helt enkelt inte på att han var en bra ledare i fredstid.

Lägg därtill att artikelförfattaren försöker göra en politisk koppling till EU-motståndet som inte håller. Han vill ju gärna jämföra med England. Inte heller ett särskilt EU-vänligt land. Men västeuropas starkaste anti-nasse fäste under 2:a världskriget.