Andreas Malm Om Nahr el-Bared

Andreas Malm om Nahr el-Bared.

Rader av stridsvagnar vid lägrets utkanter. Rytmiskt beskjuter de Nahr al-Bared, till nyligen hem för 40 000 människor, nu en samling svartbrända huskroppar som fått sina väggar avslitna och vikt sig i vridna positioner. Ännu en pust av mörk rök: andedräkten från ett döende läger. Någonstans därinne gömmer sig fortfarande hundratals levande människor. Ingen har släppts in i Nahr al-Bared på 14 dagar. Inga ambulanser från Röda Korset, ingen mat. Armén genskjuter varje journalist som försöker slinka emellan posteringarna.

I Nahr al-Bared kommer motståndet utifrån. Ur ingenstans dök saudiska, syriska, libanesiska sunnifundamentalister upp i lägret sensommaren 2006. De kallade sig ”Fateh al-Islam”, slog sig ner i övergivna lägenheter med avancerade vapen, gott om pengar och långa skägg, höll sig för sig själva och tränade gerillakrigföring. De förvånade invånarna kunde bara maktlöst se på. När sedan Fateh al-Islam och den libanesiska armén började skjuta på varandra var det inte flyktingarnas strid, utan en strid som – bokstavligen – fördes över deras huvuden: ett storpolitiskt spel med deras läger som bräde.