"Jag Hatar Inte Muslimer, Bara Deras Religion Och Deras Bok"

Man vill bekämpa radikaliseringen av muslimer. Man gör detta genom att konstant peka ut muslimerna, till skillnad från människor från andra religioner, som potentiella mördare eller massmördare. Samtidigt förödmjukar man muslimer och tvår sina händer med yttrandefrihet. Därefter basunerar medierna ut om protesterna världen över (som när man också väljer ut vilka protester som är av värde: politiska demonstrationer i Pakistan fick mindre utrymme än betydligt mindre demonstrationer mot karikatyrerna). Genom att vilja hitta terrorister: för varje terrorist som är muslim bekräftas bilden av islam, för varje muslim som är eller misstänks för att vara muslim bekräftas bilden, en besynnerlig form av hatisk skadeglädje dyker upp.

Det är intressant hur man också närmast letar efter provokationer: någonting som man kan peka på. De danska teckningarna har blivit till ett föremål för hur vi i väst är överlägsna den övriga världen. Bränderna i Köpenhamn kan ha att göra med de danska teckningarna. Och visar det sig att så inte är fallet, kvarstår faktumet: det kunde ha varit. Häri ligger en del av rasismens fundament. Även sådant som visar sig vara felaktigt har den fördelen att man kan peka på andra saker som hänt tidigare och säga att så kunde ha varit fallet även nu. Man vill finna terrorister. Islamofobins och rasismens behov av indicier. Vi vet hur en sverigdemokrat tidigare sa att det gäller att ljuga så att det låter sannolikt. Den sannolika lögnen är ett symtom på att något är fel i vårt samhälle. Ju mer rasistiskt ett samhälle blir desto mer trovärdiga blir de mest osannolika lögnerna. Rasismen lever mycket på att man till slut kan bara säga, utan bevis: ingen rök utan eld.

Den liberala hjältinnan Aayan Hirsi Ali kunde gå ut och säga att islam som religion måste besegras: vi för ett krig mot islam. Hennes mod pekades ut som osedvanligt stort bland många. Att hon är modig må vara sant, men det finns många modiga muslimska kvinnor. Hennes stora fördel var uppenbarligen hennes hätska utfall mot islam. En annan holländare och politiker uttrycker sig så här elegant:

“I don't hate people. I don't hate Muslims. I hate their book and their ideology.'
Eller: 'Islam is not a religion, it's an ideology,' säger katoliken Wilders och tillägger med högerns ödmjukhet, 'the ideology of a retarded culture.'

Han inser inte det tragikomiskt paradoxala i att han hyllar yttrandefriheten samtidigt som han vill förbjuda koranen. Han hyllar skandinavien (men menar nog främst Danmark.)

Är det inte dags att börja bygga lite mer broar? Därmed kan man dock också säga att religiösa friskolor till varje pris måste stoppas, eftersom religiösa friskolor segregerar än mer. Kampen för kvinnans rättigheter måste också fortsätta, men utan att peka ut specifika religioner som kvinnofientliga.

Personligen tycker jag att det håller på att spåra ur. Samtidigt är det märkligt att det i den muslimska världen så många engagerar sig mer i teckningar och karikatyrer än i det politiska. Men dessvärre görs ännu inga ordentliga analyser i frågan. Debatten är svartvit. Men under tiden polariseras världen allt mer.

Andreas Malm i sin tur, i den tredje delen om islamofobin, ser sig hitta specifika datum för islamofobin. Det är de olika politiska och ekonomiska konflikterna som göder islamofobin och mer specifikt oljan som bär skulden.

Dementi, Rättelse

Johan Norberg dementerar det Andreas Malm har skrivit om honom. Det är ju väldigt beklagligt om Malm inte är helt ärlig. Det är speciellt vanskligt i sådana här fall, eftersom Malm har läst böcker som ytterst få kommer att läsa. De som kommer läsa böckerna tillhör högern. Vänstermänniskor får i hög grad förlita sig på att det Malm skriver är sant.

Myten Om Eurabien

Bulten I Bo presenterade högerbloggarnas islamofobi häromdagen. Ni vet: den anti-rasistiska högern, vars anti-rasism verkar bestå i att vara anti och rasist. Andreas Malm har läst lite litteratur som kanske är högerns kurslitteratur vad gäller anti-rasism. Det är en ny artikelserie i Dagens Nyheter som dessvärre inte finns på nätet. (Än i varje fall.)

Litteraturen bygger på att muslimerna håller på att ta över europa. En ny term, Eurabien, förklarar detta. Muslimerna har en utarbetad plan: det är att ta över europa. Sverige är skräckexemplet för vissa av dessa intellektuella, eftersom unga muslimer terroriserar sin omgivning genom att jag bort ickemuslimer. Vår värld: det kristna europa är på väg att gå under, när dessa barbarer invaderar och skapar ett blivande skräckvälde. Hur skall detta bemötas? Om vi inte vill gå under bör det väljas mellan ”de skarpa alternativen: total kapitulation eller massfördrivning.” Den europeiska fientligheten mot muslimer ses ur detta perspektiv som något positivt eftersom det innebär att europa börjar vakna.

Tydligen förordar en del vapen. Som högerdebattören Mark Steyn: ”I en demokratisk tidsålder värld kan man inte övervinna demografi – utom genom inbördeskrig. Serberna förstod det, liksom andra européer kommer att förstå det i en nära framtid: om man inte kan föröka sig snabbare än dem återstår att skjuta av dem.”

Steyn hävdar också, besatt av demografi, att den djupaste orsaken till 11 september var att muslimerna skaffade barn under 70-80-talen medan västerlänningarna "gjorde sig av med den vanan."

Om man tror att det bara handlar om relativt harmlösa galenpannor så ska man akta sig. Dels finns det svenska högerintellektuella som har vissa av de författare som Malm presenterar som källor för sina åsikter. Johan Norberg är enligt Malm en. Det är författare som inspirerar en del av den här planetens makthavare.

Så vad skall göras åt detta? Vad skall göras åt den ökande islamofobin? Mitt grundläggande förslag är att vi inte börjar skjuta av människor.

Om Den Palestinska Vänstern

Artikeln finns dessvärre inte på nätet. Men i den senaste Arbetaren, som ska komma ut varje torsdag till prenumeranter, (men som hos mig utkommer lika ofta på fredagar, måndagar tisdagar som när den ska) finns en mycket bra artikel av Andreas Malm om den palestinska vänstern. Det bortglömda, fattiga tredje-alternativet för palestinierna. PFLP, den socialistiska folkfronten för Palestina, har svårt att hitta sin plats. Att göra sig hörd. Men en sak verkar man vara övertygad om hos PFLP: PLO måste återuppbyggas och bli en levande stark kraft att räkna med igen.

I artikeln beskrivs hur detta behövs, hur denna röst dock saknar medel att göra sig hörd. PFLP har sitt starkaste fäste i flyktinglägret/stadsdelenYarmouk, i Damaskus.

I artikeln intervjuas bland annat Feryal Ali som tillhör PFLP:s kvinnoorganisation och hon fördömer både Hamas och Fatahs aktioner den senaste tiden. De måste båda ta sitt ansvar. Och hon menar att det är kvinnorna som har en extra betydelsefull roll i det hela. ”Det är alltid vi som håller ihop vårt folk”. Hon säger även: ”Idag bedrivs motståndet inne i Palestina. Men vi är ändå en del av det, vi utbildar våra barn i deras identitet, i deras tillhörighet till Palestina, i deras rätt att återvända. Det är också en form av motstånd.”

PFLP drabbades även de av Hamas våldsaktioner i Gaza. Bland annat så ska tydligen en medlem ha dödats av Hamas-medlemmar för att ha varit ateist. Därutöver har även deras kontor plundrats av Hamas.

Samtidigt har Hamas skapat lag och ordning i Gaza. Dessutom så har två män har anhållits för hedersmord.

Den palestinska vänsterns minskande roll har även beskrivits av Ramzy Baroud. Den palestinska vänstern svek också den demokratin och det palestinska folket menar han: When Hamas entered into rounds of talks with Palestinian 'socialist' groups, I was most certain that the latter would appreciate the intensity of the challenge and would take part in a unity government even if a union with a religious grouping stands at odds with its overall principals. I thought, the situation is too grave for superficial manifestos and party programs to stand in the way. I was wrong.

Socialisterna befinner sig på den akademiska nivån inte bland folket: The bizarre twist is that Hamas, by a practical definition, is much closer to socialist principals than the urban 'socialist' intellectuals.

Baroud tecknar en dyster bild över den palestinska vänstern. Den kunde ha spelat en roll. Man kunde ha sagt något när man fick möjlighet att tala. Den kunde ha skapat sig en plats för att få folket med sig, att stå för den palestinska saken: they lost the only opportunity that could've made them relevant, and now they continue to pander to the status quo, yet posing as the wise ones in an ocean of dim-witted multitudes: the precise definition of intellectual elitism.

Så när kommer de goda nyheterna?

Andreas Malm Om Nahr el-Bared

Andreas Malm om Nahr el-Bared.

Rader av stridsvagnar vid lägrets utkanter. Rytmiskt beskjuter de Nahr al-Bared, till nyligen hem för 40 000 människor, nu en samling svartbrända huskroppar som fått sina väggar avslitna och vikt sig i vridna positioner. Ännu en pust av mörk rök: andedräkten från ett döende läger. Någonstans därinne gömmer sig fortfarande hundratals levande människor. Ingen har släppts in i Nahr al-Bared på 14 dagar. Inga ambulanser från Röda Korset, ingen mat. Armén genskjuter varje journalist som försöker slinka emellan posteringarna.

I Nahr al-Bared kommer motståndet utifrån. Ur ingenstans dök saudiska, syriska, libanesiska sunnifundamentalister upp i lägret sensommaren 2006. De kallade sig ”Fateh al-Islam”, slog sig ner i övergivna lägenheter med avancerade vapen, gott om pengar och långa skägg, höll sig för sig själva och tränade gerillakrigföring. De förvånade invånarna kunde bara maktlöst se på. När sedan Fateh al-Islam och den libanesiska armén började skjuta på varandra var det inte flyktingarnas strid, utan en strid som – bokstavligen – fördes över deras huvuden: ett storpolitiskt spel med deras läger som bräde.