Agnes Cecilia Fogelström 1911- 2007Idag begravdes min farmor. Det var en fin och ljus begravning.
Farmor har kämpat väl. Ingen kan ta det ifrån henne. Men ingen kan kämpa i all evighet. Hennes kropp har blivit kall, men det är hennes värme man kommer att minnas.
Farmor var arbetarklass. Hon var republikan. För farmor var du-reformen en seger. Jag vet det, för hon berättade det. Vad gäller det senare, skulle man kunna säga, att det personliga är politiskt. Och farmor var en varm och personlig människa. ”Du” indikerar närhet, ”ni” markerar avstånd. Farmor ville vara nära människor.
Farmor tyckte om människor. Inte enbart som den människoälskande människa hon var, utan även för att få beskåda människors olikheter och kommentera dem. ”Vilken stil, va” kunde hon säga, när vi satt nere vid vattnet i Blackeberg om någon som passerade. Farmor var en enkel människa. Men inte i någon nedvärderande elitistisk mening, utan enkel på så sätt, att hon aldrig var svår att vara med. Man kände sig aldrig obekväm i hennes sällskap.
Farmor var värme och glädje. Farmor var full av liv och hon tyckte om liv och rörelse. Farmor var trygghet. Jag såg henne aldrig som något annat än som total trygghet. Jag minns somrarna på landet. Med henne och farfar. Jag kunde bara vara där ute, omgiven av denna trygghet. Jag minns hur vi ibland rodde ut i ekan. Där var farfar tryggare än farmor. Jag minns hur jag gick i ett getingbo på andra sidan vattnet, och kom tillbaka och det lades lök på mina getingbett. Jag minns fotbolls-VM -82 där ute på landet. Inte för att jag minns matcherna, men jag minns att jag var där under fotbolls-VM. Jag minns att ibland kom farsan på besök och vi spelade hinkboll och kastade macka.
Dessa minnen. På landet drack jag te med socker i. Det gjorde jag aldrig annars. Jag minns att vi spelade kort där ute på landet. Jag minns också hur farmor ofta poängterade att hon inte skulle vara tjatig när det gällde olika saker. Det var det enda hon tjatade om.
Jag minns hur farmor tyckte om att sjunga. Hon hade en naturligt bra röst. Men jag minns också att det var mycket ”la, la, la”. Alltså att texterna ibland medvetet saknades. Hon hade sitt munspel nära. Musiken betydde mycket för henne och hon tyckte om när hennes söner spelade och sjöng för henne.
Jag minns farfars snarkningar och jag minns världens bästa ölreklam med farfar. För varje dag där ute på landet tog farfar på sig den blå arbetaroverallen och började med sina sysslor. Det fanns alltid något att göra. Det fanns inte så många bekvämligheter där ute. Det passade farfar bättre än farmor. Men farfar arbetade var dag och blev svettig. Om farmor var arbetarklass, så var farfar det med stora bokstäver. Han lunkade iväg, efter att ha slitit några timmar, till källaren och hämtade en pilsner. Han satte sig ned i det lilla tältet precis utanför huset, lutade sig tillbaka och öppnade ölen och tog en klunk och sade ”ahhh”. Jag säger er det: Öl har aldrig sett ut att smaka bättre.
Farmor och farfar trivdes ihop. Mer kan man inte begära. Jag förstod hur mycket farmor kom att sakna honom. Bara några veckor före sin död, sade hon lite kort. ”Martin,… äh.” Hon tystnade och sa det igen: ”Martin,… äh.” Som om hon ville prata om honom, men inte riktigt orkade, inte riktigt vågade, inte ville bli ledsen. Men jag ville höra henne prata om honom. Jag frågade vad hon menade. Så sa hon bara lite kort: - Jag saknar honom. Sen bytte hon ämne. Precis innan hade hon sagt att hon inte var någon gudfruktig person, men att hon bett till Gud att kunna få gå igen. Det var märkligt att höra farmor yttra de orden, och smärtsamt. Farmor verkade ju alltid vara så nöjd med det liv hon levt. Samtidigt var hon så noga att inte vara den som beklagade sig.
Farmor hade det där naturliga över sig. Hon bara var. Hon var trygg i sig själv. Men samtidigt fanns där något mycket viktigare som skyddade denna naturlighet från att kunna bli till besvär för andra, ni vet när människor som är naturliga blir för spontana och det kan göra människor obekväma: och det var hennes värme, hennes kärleksfulla vara. Om jag sluter mina ögon och tar fram den första minnesbilden jag har av farmor så kommer en naturligt leende farmor fram. Så fort jag blundar är det en glad farmor jag ser. Det är tacksamt: att tänka på farmor och få ett leende på näthinnan.
Farfar hade en något annorlunda personlighet, inte riktigt lika tolerant kanske och med ett helt annat temperament. Men han var inte hennes motsats, för det måste finnas likhet också för att kärlek ska kunna uppstå. Det måste finnas vänskap mellan människor som älskar varandra, och det kan inte bygga på olikhet. Här fanns skratt. Bär jag skrev detta tittade jag upp på en bild som satt ovan mig, på farmor och farfar. Båda skrattar på bilden.
Farmor hade ett skratt som kändes som ett skratt ska vara. Varmt och äkta. Det var högljutt. Det har gått i arv till hennes söner. Och har skrämt slag på ett par av mina kompisar. Sverre-garvet är vida känt i mina kretsar.
Men när farmor hamnade på sjukhus och inte längre kunde gå började skrattet avta, glädjen i hennes ögon likaså. Däremot försvann aldrig värmen i hennes ögon. Aldrig försvann värmen.
Farmor var arbetarklass. Hon var republikan. För farmor var du-reformen en seger. Jag vet det, för hon berättade det. Vad gäller det senare, skulle man kunna säga, att det personliga är politiskt. Och farmor var en varm och personlig människa. ”Du” indikerar närhet, ”ni” markerar avstånd. Farmor ville vara nära människor.
Farmor tyckte om människor. Inte enbart som den människoälskande människa hon var, utan även för att få beskåda människors olikheter och kommentera dem. ”Vilken stil, va” kunde hon säga, när vi satt nere vid vattnet i Blackeberg om någon som passerade. Farmor var en enkel människa. Men inte i någon nedvärderande elitistisk mening, utan enkel på så sätt, att hon aldrig var svår att vara med. Man kände sig aldrig obekväm i hennes sällskap.
Farmor var värme och glädje. Farmor var full av liv och hon tyckte om liv och rörelse. Farmor var trygghet. Jag såg henne aldrig som något annat än som total trygghet. Jag minns somrarna på landet. Med henne och farfar. Jag kunde bara vara där ute, omgiven av denna trygghet. Jag minns hur vi ibland rodde ut i ekan. Där var farfar tryggare än farmor. Jag minns hur jag gick i ett getingbo på andra sidan vattnet, och kom tillbaka och det lades lök på mina getingbett. Jag minns fotbolls-VM -82 där ute på landet. Inte för att jag minns matcherna, men jag minns att jag var där under fotbolls-VM. Jag minns att ibland kom farsan på besök och vi spelade hinkboll och kastade macka.
Dessa minnen. På landet drack jag te med socker i. Det gjorde jag aldrig annars. Jag minns att vi spelade kort där ute på landet. Jag minns också hur farmor ofta poängterade att hon inte skulle vara tjatig när det gällde olika saker. Det var det enda hon tjatade om.
Jag minns hur farmor tyckte om att sjunga. Hon hade en naturligt bra röst. Men jag minns också att det var mycket ”la, la, la”. Alltså att texterna ibland medvetet saknades. Hon hade sitt munspel nära. Musiken betydde mycket för henne och hon tyckte om när hennes söner spelade och sjöng för henne.
Jag minns farfars snarkningar och jag minns världens bästa ölreklam med farfar. För varje dag där ute på landet tog farfar på sig den blå arbetaroverallen och började med sina sysslor. Det fanns alltid något att göra. Det fanns inte så många bekvämligheter där ute. Det passade farfar bättre än farmor. Men farfar arbetade var dag och blev svettig. Om farmor var arbetarklass, så var farfar det med stora bokstäver. Han lunkade iväg, efter att ha slitit några timmar, till källaren och hämtade en pilsner. Han satte sig ned i det lilla tältet precis utanför huset, lutade sig tillbaka och öppnade ölen och tog en klunk och sade ”ahhh”. Jag säger er det: Öl har aldrig sett ut att smaka bättre.
Farmor och farfar trivdes ihop. Mer kan man inte begära. Jag förstod hur mycket farmor kom att sakna honom. Bara några veckor före sin död, sade hon lite kort. ”Martin,… äh.” Hon tystnade och sa det igen: ”Martin,… äh.” Som om hon ville prata om honom, men inte riktigt orkade, inte riktigt vågade, inte ville bli ledsen. Men jag ville höra henne prata om honom. Jag frågade vad hon menade. Så sa hon bara lite kort: - Jag saknar honom. Sen bytte hon ämne. Precis innan hade hon sagt att hon inte var någon gudfruktig person, men att hon bett till Gud att kunna få gå igen. Det var märkligt att höra farmor yttra de orden, och smärtsamt. Farmor verkade ju alltid vara så nöjd med det liv hon levt. Samtidigt var hon så noga att inte vara den som beklagade sig.
Farmor hade det där naturliga över sig. Hon bara var. Hon var trygg i sig själv. Men samtidigt fanns där något mycket viktigare som skyddade denna naturlighet från att kunna bli till besvär för andra, ni vet när människor som är naturliga blir för spontana och det kan göra människor obekväma: och det var hennes värme, hennes kärleksfulla vara. Om jag sluter mina ögon och tar fram den första minnesbilden jag har av farmor så kommer en naturligt leende farmor fram. Så fort jag blundar är det en glad farmor jag ser. Det är tacksamt: att tänka på farmor och få ett leende på näthinnan.
Farfar hade en något annorlunda personlighet, inte riktigt lika tolerant kanske och med ett helt annat temperament. Men han var inte hennes motsats, för det måste finnas likhet också för att kärlek ska kunna uppstå. Det måste finnas vänskap mellan människor som älskar varandra, och det kan inte bygga på olikhet. Här fanns skratt. Bär jag skrev detta tittade jag upp på en bild som satt ovan mig, på farmor och farfar. Båda skrattar på bilden.
Farmor hade ett skratt som kändes som ett skratt ska vara. Varmt och äkta. Det var högljutt. Det har gått i arv till hennes söner. Och har skrämt slag på ett par av mina kompisar. Sverre-garvet är vida känt i mina kretsar.
Men när farmor hamnade på sjukhus och inte längre kunde gå började skrattet avta, glädjen i hennes ögon likaså. Däremot försvann aldrig värmen i hennes ögon. Aldrig försvann värmen.
2 kommentarer:
Riktigt vackert skrivet. Må hon vila i frid.
Mvh,
Ryan.
Må din farmor vila i frid!
Hälsningar
Rawia
Skicka en kommentar