Tinariwen - Chet Boghassa

Tinariwen.

Idag gick reprisen av dokumentären om dem: "Teshumara och gitarrer som vapen". Den var lågmäld och handlade lika mycket om att vara flykting och rebell som om musiken. Musiken var dock hela tiden med.

De är tuareger. Rebeller som spelar en gungande ökenblues. Det handlar delvis om att finna sin frihet i öknen. Att känna sig bortglömd. Och lurad. Lurad att slåss för något som de inte tyckte angick de själva. De ville slåss för sin frihet i sitt land: för ett bortglömt folk. Men de fann friheten, och fick vara med att skapa den (även om besvikelse fortfarande finns där), och så att ha gitarrer som vapen. Musiken blev deras vapen. Deras musik har varit förbjuden att spelas i Mali. Så kampen för frihet har även varit kampen att få spela sin musik. Sångaren beskrev annars lycka som att se människor få återvända till en fredlig tillvaro.

Jag upptäckte Tinariwen för ungefär tre år sedan. Musiken river verkligen tag i mig. Den är rytmisk och kan tyckas en smula monoton. De har nyligen släppt en skiva som heter Aman Iman (Water Is Life). Men jag rekommenderar skivan innan som jag tycker är bättre, Amassakoul, som innehåller låten som spelas här.

De kommer snart till Sverige och spelar bland annat i Malmö, Göteborg och Stockholm. I Stockholm spelar man på Berns den 3:e augusti.