Att Beröva Victoria Och Hennes Far Tron

Victoria, vad har du gjort idag? Övat upp dig inför firandet kan jag tänka. Kanske pirrar det lite i magen på dig. Kanske avskyr du den här dagen. Men det kan du inte säga. Det får du i stort sett inte säga. För dig finns ingen plats för någon 30-årskris.

Själv, tog min individualitet, mig ingendirektstans. Jag läste morgontidningen. Fastnade för den besynnerliga, men ändå på sitt sätt klart logiska, debattartikeln. Om kungahuset och demokrati. Påminner mig om en insändare av en rojalist i Metro för ett par år sedan. Att påstå att kungahuset var odemokratiskt var lika dumt som att torka en katt i en mikrovågsugn, menade insändaren som hade tänkt till på sitt eget speciella sätt.

Individen skapar sin egen dag. Individen utnyttjar sin tid, sin fritid. Han/hon skapar sig själv. Victoria, hur skapade du dig själv idag? Victoria är en arvtagare och blivande drottning. Hon föddes som det. Hon kommer att bestå i historieböckerna. Inte som individ, utan som kronprinsessa och sedan som drottning om allt förlöper som det ska. Sen har vi ju Carl-Philip.

Carl-Philip är på ett sätt inget alls. Han skapar inte sig själv. Han blev skapad. Ty Han är prins. Han har ingen direkt personlighet. Han är en symbol. Som består. Vi skulle kunna ha en trädgårdstomte istället. En sån där som finns i Amelie Från Montmartre. Hans pappa är ju, hur som helst en harmlös form av tomte.

Så Carl-Philip, hur levde du upp till din roll som prins idag? Du andades? Bra gjort. Du levde upp till din roll som prins. Victoria har fler uppdrag. Fler intervjuer att göra där hon berättar hur intressant allt är som hon gör och som hon besöker. Intressant, va?

Jag minns hur lite som krävs av er, var gång de flaggviftande rojalisterna talar om er. Hur rojalisterna får tårar i ögonen bara av titta på er. Har du några åsikter Carl-Philip? Det får du i stort sett inte ha. Du är berövad rollen som tänkare, vilket kan jag tänka, kan vara rätt skönt. Men, du har ju din mamma. Hon tycker om barn sägs det. Det är ju rätt mänskligt. Men i dagens DN beklagar sig alltså en monarkiexpert. Det verkar som om för lite inavel är hot mot monarkin och demokratin. ” Införandet av kvinnlig tronföljd och slopandet av kravet på äktenskap med person av furstlig börd innebär ett kungahus med otaliga prinsar och prinsessor utspridda i samhället”. Förvisso verkar det vara besvärligt där borta i Saudiarabien med slösaktiga prinsar, men det är också av vikt att veta för oss här i Sverige var vi har de. Tänk om en prins skulle få för sig att vilja bo vid/på Snålkuk. Kanske ett ställe för de slösaktiga saudiska prinsarna.

Nåväl, kungabarn. Jag minns er pappas stora stund i ljuset. Han fick beröm för sitt personliga brev i samband med tsunamin. Det där personliga brevet som han inte skrev själv. Han blev populärare än någonsin.

Han åstadkom följande saker för att få allt beröm som även liberala republikaner uppskattade honom för.
1) Han föddes.
2) Han hade förlorat en nära anhörig som ung. (Sin far). Han kan alltså känna sorg.
3) Och så höll han det där personliga talet som hyllades. Ett tal som han alltså inte skrivit själv.

Det kan ju tyckas en smula märkligt att far er, blev hyllad för detta. Jag menar, visst det krävs ett mod, att stå där och hålla tal och ett personligt sådant. Men att uppleva sorg är inte unikt. Vissa verkar tycka att blåblodig sorg är finare, tyngre, ädlare, eller så var det upptäckten av att symbolen Kungen kunde känna sorg. Kungens far dog. Vad hemskt!
Victoria kunde vi se på löpsedlarna, hade också känslor. Hon grät vid någon minneshögtid för tsunamin. Vilket säkert var ärligt.

Men de liberala republikanernas hyllning behövde en ingrediens till för den där hyllningen. Det var nämligen så att kungen också:
4) Kritiserade den socialdemokratiska regeringen. (Om än milt.)

Dessa fyra punkter säger något om den värld vi lever i. Så kungabarn, er far är kung, inte för att det egentligen finns något annat behov än att skapa och upprätthålla symboler och en odemokratisk tradition vid liv. Men lägg märke till hur många som skulle kunna klara av dessa punkter. Fast vad gäller punkt ett. Här ska man väl ge honom och även er, cred. Ni är födda av speciella föräldrar. Det finns alltså en komplettering att göra till punkt ett. Födda av Kungligheter. Och Madde, vår egen lilla festprinsessa, som verkar har roligast av er tre. Och hennes vilda festnätter är de verkligen vildare än någon annans? Så frågan är retorisk och inte av intresse. Det är en form av låtsasliv, fritt från ansvar och förpliktelser.

Men om man ser till far er. Hur kritiserade han regeringen. Jo, genom att tala om ansvar. Och här kommer vi naturligtvis in i det hela. Individer tar ansvar. Samme man, er far, som talat om att stekta sparvar inte flyger in munnarna på dem, pratar om att man måste ta ansvar. Samme man, er far, som alltså lade skulden på UD för sin lilla hyllning av Kungen av Brunei. Hans ansvar är annars att vinka till undersåtarna med ett mer eller mindre krystat leende och inte säga olämpligheter. Den kungliga varianten av att sikta mot stjärnorna och åtminstone nå halvvägs. Han tror han är Kung. Vi låter honom tro det. Rojalisterna tror han är kung. Det är egentligen vår uppgift som demokrater att beröva kungen tron. I dubbel bemärkelse alltså.

Men en sista fråga Victoria: Vad blir ditt motto? "Livet är intressant."

Ps! Jag ber om ursäkt för att jag har duat dig Victoria. Jag vet att du ogillar det. Men detta är min blogg och som tröst kan jag säga att ytterst få läser den och troligtvis inga rojalister eller kungligheter.