Ah... Ska liberalerna få det som de vill? En demokrati under västerländsk kontroll? Nu ska ju Abbas försvåra för Hamas att vinna val genom att ändra i själva röstprocedurerna. Med lite tur blir förtroendet så pass lågt för partierna och kandidaterna så pass lika varandra att bara cirka 50 % av alla som får rösta röstar. Kanske, når då palestinierna, USA:s välsignelse, den dagen: då man kan säga om de palestinska politiska alternativen, som man säger om demokraterna och republikanerna i USA: theres not a dime worth of difference. Kanske sker det den dagen då man inte längre begär någonting. Den dagen då Israel är nöjda. Ty Abbas och hans Fatah gör allt mer för att få Israel och USA:s välsignelse. Kanske i den naiva tron att det är den rätta vägen att gå.
Kanske kommer man göra den politiskt mycket medvetna befolkningen (med hjälp av ett korrupt och delvis våldsbenäget Fatah och ett delvis våldsbenäget och islamistiskt Hamas) mindre intresserade av att rösta, av att delta i en politisk process? Nej. Motståndet lär inte minska. Bara för att Fatah lägger sig platt innebär det inte att palestinierna gör det. Men samtidigt begär Abbas att Hamas ska be det palestinska folket om ursäkt. Fram tills dess tänker han inte tala med Hamas. Hur inskränkt är karln? Ser han inte det uppenbara i en dyster ödesdiger ironi: han talar alltmer i försonande ordalag med Israel, och helst utan att tala om ockupationen som ockupation, landet som är skulden till situationen överlag, men han tänker inte tala med Hamas? Detta samtidigt, som en Fatah-ledd: " Palestinian delegation to the United Nations is blocking a Security Council initiative aimed at expressing the organization's concern over the humanitarian crisis in the Gaza Strip.
En enpartistat är vad det handlar om. Men I DN står det följande i en liten ruta bredvid en artikel av Nathan Shachar: ”Minister vill se israeliskt tillbakadragande från Västbanken.” Det är israels vice premiärminister som man hävdar vill det. Han vill dock behålla de stora bosättningarna. Anledningen till att han vill dra sig tillbaka en aning säger lite om Israels syn på palestinierna. – Vi bör inte envisas med att behålla territorier när en fortsatt existens hotar vår nations existens och skadar vår ställning i världen. Lägg alltså märke till att palestiniernas egna rättigheter är helt frånvarande. Ja, palestinierna ingår inte ens som skäl, till att han påstår sig vilja minska på den direkta areala ockupationen. Däremot, och detta är nygammalt, vill han att tillbakadragandet ska ske i samråd med palestinierna. Detta kan låta positivt, men kan även vara ännu ett drag i spelet som syftar till att lägga skulden på palestinierna för misslyckade fredsförhandlingar och tvåstatsförhandlingar.
Samtidigt som Israel alltså stöder Fatah militärt och politiskt, för stunden, går man inte palestinierna till mötes när det gäller de mer akuta problemen för civilbefolkningen. Gaza blir allt fattigare. Israel kontrollerar, eller belägrar, Gaza och har gjort det till ett fängelse. Man förstör Gazas ekonomiska liv och förutsättningar och gissa vilka som är mest tysta om detta i vårat land?
PÅ Counterpunch skriver Kathleen Christison: The Palestinians are suicidally split; one segment of the leadership is desperately paying court to their oppressors, while the other stands strong in resistance but is seriously isolated; Gaza is impoverished and entrapped; the West Bank lies helpless on its back, open to the picking by territorial vultures; and no one, absolutely no one, in the international community seems willing seriously to intervene, to press for restraint by Israel, to oppose the unquestioning U.S. support for Israel, to recognize Palestine's legally constituted government, or even to offer meaningful aid to the Palestinians. Is this the vision of the Palestinians' next 20 years? Most Israelis and most U.S. policymakers hope so. This is a Palestine molded in the neocon laboratories of the Bush administration, part of the "birth pangs" of a new Middle East, a Middle East envisioned in the corridors of the White House and the State Department as dominated totally by Israel, full of subservient Arab governments (dubbed "moderates" in the jargon of the new age) or, where the "moderates" do not prevail, mired in continual U.S.-instigated warfare.
Även Al- Andalus, ser jag, har skrivit och kommenterat den artikeln. Han kommentarer framförallt det som är en viktig del av Christisons artikel, Elliot Abrams och de så kallade US-amerikanska neo-konservativas roll i stödet till Israel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar