Diagnosens Makt

Diagnoserna ökar, men inte den direkta kunskapen om dem. Det finns en utan större vetenskapliga bevis också väldigt stor fokus på den biologiska förklaringen vad gäller psykiska funktionshinder. Dessutom finns problem med stämplingar, dels den som individerna själva kan sätta på sig själva och naturligtvis hur omvärlden betraktar den diagnostiserade. Och se på hur den här folkhögskolan ratade en person med Aspergers, ett funktionshinder. Den 20-åriga mannen har som det verkar klarat skolan bra.

Diskussionen om det hela är dock påfallande frånvarande.

Samtidigt så finns det ju forskning (som underskattas av neuropsykiatrin) som har visat hur stigma underminerar vården som människor med olika former av psykiska problem har fått. Detta beror även på allmänhetens bild av människor med olika former av problem, vilket försvårar för människor att få och behålla jobb, utbildning och även vad gäller bostäder. Denna bild är naturligtvis viktig för individerna själva. Skolan ser här uppenbarligen bara problem. Man ser inte individen, man ser diagnosen. Personen avindividualiseras av diagnosen. Symtomen som ur samhällets synpunkter är olika negativa personlighetsdrag, samlas ihop till en diagnos, som personen sedan blir. Jakob Linde blir till Aspergers Linde.

Diagnoserna kan uppenbarligen vara ett problem. "Dignostic classifications augment public perceptions of the groupness and differentness of people with mental illness. These classifications are perceived as homogenous, and compositen traits are seen as stable. As a result, individual members of a diagnostic class tend to be seen in terms of their diagnostic instead of the idiosyncratic nature of their problem." (P.W Corrigan, Social Work nr 1 2007)

Diagnoserna ses som hjälpmedel för alla inblandade. Den kan vara välfärdsbiljetten för de som får diagnosen. Att få en diagnos kan uppenbarligen vara en lättnad för många. Den är även ett redskap för människor som arbetar inom fältet. Men fortfarande finns problem som inte diskuteras. Från neuropsykiatriskt håll anser man nog bara att det krävs mer människor som utbildas om de olika diagnoserna, och att dessa utbildas helt ur det neuropsykiatriska synsättet.

Diagnoserna har dessutom problmem med ganska otydlig avgränsningar och bevisbördan är svår vilket skapar problem för både reliabilteten och validiteten vad gäller såna här diagnoser.

Detta betyder inte att människor inte upplever problemen som symtomen uppvisar och att människor inte behöver hjälp. För så kan det ju absolut vara. I slutändan behöver vi ett tolerantare samhälle. Detta eftersom det även skrivs ut mer anti-depressiva medel till unga människor som även de blivit diagnostiserade.