Så Länge Gräset Gror Eller Vattnet Rinner; Så Länge Olivträden Blommar På Västbanken Eller Vågorna Slår Mot Gazaremsans Strand

Det där aldrig infriade löftet. Det där med den palestinska staten, låter alltmer som Jacksons löften till choctawindianerna och cherokeserna på 1800-talet: ”Där bortom gränserna för varje stat, i besittning av sitt eget land, skall de äga det så länge gräset gror eller vattnet rinner. Jag försvarar dem nu och i framtiden och skall vara deras vän och fader.”

…Så länge gräset gror eller vattnet rinner… Kan det finnas en variant av det löftet till palestinierna?

Då liksom nu: man lovade De andra att de skulle få sitt land. Man gav de landremsor. Längre bort. Inte här. Utan där borta. En tidningsredaktör beskrev dessa löften som att man ”bara skjuter upp indianernas öde. Om ett halvt århundrade är deras situation bortom Mississippi densamma som nu på denna sidan. Deras utplåning är oundviklig.”

Då liksom nu fanns det en pöbel. Som attackerade indianerna. Då liksom nu fanns det de som protesterade och som ville leva sida med sida med indianerna och som visade att det gick. Då liksom nu fanns det dock krafter som var starkare än välvilligheten, men som ändå var en annan kraft än själva pöbeln: det var ”civilisationen” som kom bland annat med sin militär. Och ursprungsbefolkningen var det som förlorade. Även inbördes strider påbörjades. Och mer land kunde stjälas. Svältande indianer attackerade vita, gjorde ibland grymma räder och blev till "barbarer" och "vildar" i de vitas ögon, vilket också skapade förståelse bland de vita för de räder som gjordes mot indianerna. Indianerna var helt enkelt okunniga människor av en mindre ädel ras: presenterade som förövare eller offer. De avindividualiserades. Då liksom nu fanns det apologeter för brotten. Då liksom nu fanns det modiga röster som protesterade.

Men man fortsatte att lova indianerna mark. En 100-årig desillusionerad creekman höll ett tal som handlade om Andrew Jacksons förflyttningspolitik och han var uppgiven: Han menade att det ”började och slutade alltid så: ’Flytta er lite, ni är för nära mig’”.

En senator som försvarade indianerna sade till senaten under förflyttningsdebatten 1829. ” Vi har trängt samman stammarna på några få eländiga markbitar vid vår södra gräns. Det är allt som de har kvar av sin en gång gränslösa skog. Ändå ropar, likt en blodsugare, vår omättliga snikenhet: ge, ge!... Sir… är det så att rättvisans bud ändras med hudfärgen?”

…Och löften finns där alltid. Man lovar. Men krav ställs på de förtryckta. ’Gör det här för oss först…’ Sen kan man ge tillbaka. Men det föds motstånd ur förtryck, rasism och brutna löften.

Olika indianstammar använde olika taktiker. Seminolindianerna använde våld (vilket skapade stora svårigheter för kolonialmakten även om man till slut besegrade seminolindianerna genom sin numerära och materiella överlägsenhet). Cherokeserna övergick till icke-våldsmotstånd. Regeringen bestämde sig då för att börja spela ut cherokeserna mot varandra. Samtidigt som man berövade indianerna rättigheter som vita hade. Intern splittring var det koloniala knepet för att besegra cherokeserna. Till slut började även delar av cherokeserna att ta till vapen. Men förgäves. År 1838 gav man cherokeserna, som dock inte hade något att säga i saken, ett fördrag som innebar att de måste flytta till land väster om Mississippifloden. Men eftersom fördraget inte hade godkänts av cherokesernas stamråd eller merparten av cherokeserna, så rättade man sig inte efter det. Då beordrade presidenten Martin Van Buren federala trupper att samla ihop de 17 000 cherokeser som fanns i olika läger och tvångsförflytta dem längs med Tårarnas Väg, där det dog tusentals cherokeser. Idag skulle det kallas etnisk rensning. (Folkmord hade redan skett på andra håll.)

Men den vite mannen var nöjd. President Van Buren sammanfattade åtgärderna 1838: ”Det bereder mig ett sant nöje att underrätta kongressen om den fullständiga förflyttningen av cherokesindianfolket till dess nya hem väster om Mississippi. De åtgärder som sanktionerades av kongressen vid dess förra sammankomst har haft ett mycket lyckat resultat.”


Nu är det Israel som lovar, med samma koloniala heder och ärlighet. Man säger: Ni ska få er stat. Vi lovar, och löftet ska hållas. Så länge olivträden blommar på Västbanken eller vågorna slår mot Gazaremsans strand. Vi lovar. Vi ska bara…

Källa: Det Amerikanska folkets historia av Howard Zinn. (Som av anti-journalisten Nathan Shachar skulle kallas för en anti-amerikansk bok. )

Ps! Jag vill understryka att jag inte gör exakta jämförelser.

Lästips i övrigt: Klas Sandberg, DN-intervju med de norska läkarna, varav den ena "har anklagats för att skildra situationen partiskt" som det står i den tidning där Nathan Shachar är den som bevakar "konflikten/kriget/massakern". Är inte det för underbart att det bör fogas in i artikeln? Karln har arbetat med att försöka rädda livet på människor som alla har attackerats av Israel. På ett sätt är det självklart att han är partisk. Det personliga är politiskt.