Samtidigt På Café Belägring

En vanlig dag på caféet Belägring.
Israel öppnar sin mun. Sitter i ena hörnet. Långt borta från utgången, men nära disken. Skriker till sina ovänner efter att ha utsatt de för trakasserier sedan de kom in:
- Erkänn, nu min rätt att vara här.
Och stäng av era barnprogram så att era barn inte lär sig att hata mig.
Förvirrade, småilskna, cafégäster tänker, men vågar inte säga det högt: ”Vad felsurrar Israel om. Har han fått storhetsvansinne?”
Israel ser detta: är inte dummare än så. Ser sig själv i spegeln.
Blir lite ledsen, fäller tårar av självömkan, spiller lite blod till tröst. Sen. En kort sekund av självinsikt. Men det gör ont. För det gör ont när tanken slår en.
- Jag har ingen moral.
Men, kompisen USA, ställer som alltid upp:
- Det gör inget. Jag har dubbel.
EU säger inget, så har EU ingenting sagt. Fyller på deras glas, fastän EU inte jobbar där. Vill stå lite utanför, men ändå vara med. Vara lojal och bästa kompis, men samtidigt självständig och rak i ryggen. Men har böjt sig så mycket att han har fått kroniskt ryggskott. Han försöker skapa sig en identitet. Vidga sina vyer. Men har svårt att se ut genom fönstret, då fönstret sitter för högt. Objektivitet, tänker man då, måste vara det här: Båda parter har fel säger man, men Israel blänger ilsket och USA harklar sig och EU tillägger: - Men Israel har rätt. Israel har ganska mycket rätt men också lite fel. De andra har bara fel. Båda får be varandra om ursäkt. Kan ni inte skaka hand med varandra nu, så blir allt bra? Israel är inte helt nöjd.
- Vi kan gå till mitt harem, säger USA som vill trösta Israel.
- Egypten lär vara där, har jag hört, säger Israel.
USA ler. – Bara man betalar för det så.
Det skymmer ute. Det är snart stängningsdags på Café Belägring. Man ska öppna ett nytt Café. Vad det ska heta vet man ännu inte.