söndag 18 januari 2009

Som Offer Duger Palestinierna För Kritiskt Granskande Journalister

Det som berättats i medierna, i den så kallade objektiva nyhetsförmedlingen har man fokuserat på två saker:
Varför Israel agerat som man har gjort och det palestinska lidandet. Man har här gett Israel fritt utrymme när det gäller tolkningsföreträdet för själva "konfliktens" ursprung. Detta leder till att den gängse meningen bland människor är att Israel har överreagerat, man har använt sig av kraftigt övervåld, men att man samtidigt förstår Israel utifrån det faktum att Israel har blivit attackerade.

Den objektiva och neutrala nyhetsrapporteringen är därmed skev. Vi får ta del av israeliska företrädare som berättar varför man handlar som man gör. Det som ifrågasätts av journalisterna är alltså inte varför Israel startade kriget, utan på sättet man gjorde det och varför man förhindrar journalister att göra sitt jobb.

Det innebär att de ockuperade och belägrade nästan måste ägna sig åt body count för att få sympatier. Hamas anklagas för att spela på martyrskapet och att man använder sig av de döda barnen i propaganda (det finns en annan aspekt på detta: barnen blir inte bara offer, utan en del i kampen – i sorgen: stolthet). Samtidigt som det leder till det närmast perversa men den definitivt rasistiska slutsatsen att man inte bryr sig om sin egen befolkning så är dessvärre detta nästan palestiniernas enda legitima vapen i kampen för sitt land. Lidandet. De får mediautrymme baserat på sina döda. Inte baserat på sina rättigheter eller det faktum att även palestinierna har en historia, med poeter, musiker konstnärer med mera, men att alla dessa lever under ockupation som präglar allt de gör. Förtrycket och ockupationen började inte igår, den är inte avslutad. Den pågår och pågick innan Israel attackerade Gaza. Detta är inte palestiniernas fel. Det är medias fel som för varje krig som startas lyssnar på vad Israel anger för förklaring till kriget och godtar detta som startpunkten. Den kritiskt granskande journalistiken är sorgligt frånvarande.

Man lyssnar mer på palestinierna som döda än som levande. Man ser bilderna. Men detta kräver alltså ett så pass stort lidande, att det blir ett nyhetsvärde av det. För att palestinierna ska bli uppmärksammade krävs något mer än själva ockupationen. Den dagliga ockupationen, den självklara grunden för allt elände, är normaliserad. I de små faktarutorna som förklarar kriget och gör en sammanfattning åt oss läsare är skapad utifrån vad Israels regering och militärledning anger för skäl: det vill säga, den ena sidans ord. Samma sak skedde sommaren 06. Men då fanns det faktiskt två syndabockar. I exempelvis DN, var det den ena dagen Hamas, och andra dagen var det Hizbollah. Det var upp till Israel vilket som gällde.

Ett annat exempel är en intervju i dagens DN (ej på nätet, s 28 del ett). En palestinsk man vid namn Ramez al-Shorafa berättar om flykten från Gaza och om allt elände han upplevde där. Han får sedan frågan om Hamas och vad han tycker om att de vägrar erkänna Israels existens.* Här har vi alltså ännu en fråga: rakt upp och ner beställd av Israels stat och vidarebefordrad och saluförd av världens okritiskt granskande journalister och medier. Frågan i sig skulle däremot behöva belysas. Vad innebär det att erkänna någon stats rätt att existera? Varför ställer Israel det kravet? Och hur viktig är den frågan i praktiken? Och, har någon lyssnat på varför Hamas vägrar göra detta? Alltså vad de själva har sagt i frågan, utan att gå till Israel, Memri, AIPAC, eller Svensk Israel-Information för att få veta vad Hamas tycker. Och i ärlighetens namn är det rätt läge att ta upp detta nu? När Israel har försökt utplåna Hamas?

Hamas skulle också behöva kritiskt granskas, men inte utifrån liberal demonisering baserad på Israels propagandamaskin, utan utifrån sin politik, sin utveckling som rörelse, sin påstådda anti-semitism (som i varje fall, har varit ett problem, ), sin syn på demokrati.

* I dagens DN har Clas Barkman missat att det Israel vill är att Hamas erkänner Israels rätt att existera, inte enbart Israels existens.

Lästips: Angry Arab summerar (om än kanske lite tidigt, men ändå läsvärt.)

3 kommentarer:

Nadia sa...

Såg just Rapport med vår svenske reporter intervjuande Israeler i södra Israel. Tänk om han frågat dem "vore det inte bättre för er säkerhet att lämna tillbaka denna ockuperade mark till Palestinier och flytta till den mark som gavs till er på 40 talet?" Tänk om han frågat denna fråga, vilken annat perspektiv vi skulle ha fått från deras svar. Men sådana frågor ställer man inte. Mycket märkligt att journalister är så dåliga, är man rädd att förlora jobbet? Om så är fallet är det verkligen värt att fortsätta på den arbetsplatsen? Eller är det så att alla dessa journalister har den uppfattningen att en tjuv har rätt att försvara det han stulit och den som blivit bestulen ska inte få tillbaka sina saker? Är det så de även agerar i sina privatliv? Svårt att tro det.

"De får mediautrymme baserat på sina döda. Inte baserat på sina rättigheter"

Verkligen rätt sagt.

Paolo Pissoffi sa...

Det är en form av kolonial nyhetsbevakning.

Det är upp till oss att ifrågasätta det.

Kraxpelax sa...

"Konstnärer", var det. Obs, reklam:

http://screenfonds.blogspot.com/