lördag 24 januari 2009

Socialbidrag, Skam Och Klassamhälle

Sen är vi där igen.
Socialbidragsfusket.

Jag önskar att man någon gång kunde få läsa ett annat perspektiv någon gång om socialbidrag.
Jag talar då inte om fusket i relation till annat fusk.

Tänk att någon gång få läsa om samhällets behov av socialbidraget (eller ekonomiskt bistånd eller försörjningsstöd - vilken term man nu vill använda).
Man skulle kunna se socialbidraget hur det vuxit fram ur klassamhället.
Men även hur pass många det är som inte söker eller får socialbidrag fastän de är berättigade till socialbidrag. Det finns även en trög byråkrati som ibland gör att människor ger upp, alternativt får felaktiga avslag på sina ekonomiska ansökningar.

I socialbidraget finns det en form av strukturell skam inbyggd som förhindrar många att söka. Att gå till en socialtjänst kan innebära en stor förlust för en persons självkänsla, känslan av att vara misslyckad kan förstärkas av känslan att uppleva en misstro från samhället. Denna fokusering på socialbidragsfusk blir ännu ett led i det hela. Istället för att bli till ett stöd, riskerar socialtjänsten att bli en kontroll och disciplineringstjänst. Misstron, kommer inte från socialsekreterarna (även om det naturligtvis kan vara även så) utan från själva systemet. Går man till socialtjänsten, ligger man samhället till last, är den gängse uppfattningen. Och det måste vara något fel på den här människan som halkat så här långt ned.

Dessa människor kan i sin tur bli dyrare i längden (om vi nu nödvändigtvis ska tala om människor som kostnader och problem) för samhället.

För vad är alternativen? Man lånar pengar av familjer, vänner, släktingar och av mindre hederliga människor. Andra ägnar sig åt kriminalitet, tiggeri eller prostitution.

Det finns människor som på olika sätt undviker socialtjänsten i många år. Ett utanförskap (om vi nu nödvändigtvis ska tala om utanförskap) som skapas av samhällets normer och moralism och det är själva frukterna av klassamhället.

Men, om detta ska vi, inte tala. Tydligen. Det sopar vi under mattan. Istället för att förfäras över alla människor som inte får den hjälp de är berättigade att få, skall vi förfäras över det fåtal människor på den nedre klasshalvan som fuskar till sig lite mer pengar.

4 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Kampanjerna mot "bidrag" (som lika gärna kunde kallas kampen mot "medborgerliga rättigheter")kan ses som ett utslag av klasshat. Jag undrar om inte överklassens hat mot underklassen är värre än åt andra hållet. Det hat som kommer av att man vet att man egentligen inte behövs.

Angående skamkänslor: det skulle vara intressant att veta om man kan se några påvisbara samband mellan exempelvis självmord och dåliga tider.

Paolo Pissoffi sa...

Jag brukar anse att överklassen föraktar underklassen, vilket leder till ett hat från underklassen.

Men du har nog rätt i överklassens klasshat mot underklass och arbetarklass.

Dessvärre finns även historiskt sett ett förakt och hat från en del gamla socialister och vänsterfolk mot trasproletarietet.

Vad gäller självmord och dåliga tider är jag nog ganska säker på att det finns påvisbara samband.

m00ns Hellre upplyst än nedsläckt sa...

Allmänna rättsmedvetandet är den största förloraren. Alldeles nyligen fick ett gäng spelgalningar ett socialbidrag på 1500 miljarder så dom skulle ha råd och ha jätte villan och dom full utrustade bilarna kvar. Samtidigt så deklarerar dom att nu ska garanti pensionär Elsa sättas dit för den hundralappen hon fått fel utbetalt i några år. Att Elsa inte äger nåt och det är tämligen omöjligt att lugga någon flintskallig så får dom väl sätta pensionär Elsa i fängelse.
Slutsats:
Fyll fickorna med andras pengar eller spela bort dom på börsen du får ändå nya men akta dig om du inte försett dig med tillräckligt mycket för mycket för då hamnar du i fängelse.

Peter Soilander sa...

Jag tycker du förenklar när du beskriver att kriminalitet ligger nära socialbidragstagande. Med tanke på att det handlar om offentliga medel, så lever ju även socialsekreteraren på offentliga medel! Eller till och med statsministern och alla de andra offentligt anställda! Nu går det tack och lov söka jobb och få en anställning eller få praktik mot ersättning via arbetsförmedlingen.

Att vara utförsäkrad är inte kriminellt. Möjligen skamligt, men vad är egentligen inte skamligt här i Sverige? ;-)

Annars håller jag med om att samhällets syn är att individen ligger till last.

Oavsett känslan av skam går det en skiljelinje mellan bidrag och jobb. Inte vilket sorts bidrag som en människa får.