Hur ska samtal om en tvåstatslösning kunna föras när medlaren är så uppenbart partisk?

Jag läste en historia om hur några Gazabor engagerat sig för att få Barack Obama vald. Det känns som en tragikomisk affär när man har i åtanke var Obama står i Palestina/Israel-frågan och angående om det verkligen hade spelat någon roll vilken kandidat som vunnit gällande just denna fråga. Eller med Obamas ord: "I have been proud to be a part of a strong bipartisan consensus that has stood by Israel in the face of all threats. That is a commitment ... both [Senator] John McCain and I share because support for Israel in this country goes beyond party."

Så i retorik fanns kanske ingen anledning att välja Obama före McCain. I sakfrågorna då? Nej. Det ser onekligen dystert ut. USA som av någon tragisk anledning måste vara delaktigt i medlingen mellan Palestina och Israel är ett land med ett extremt, i ordets rätta bemärkelse, ställningstagande för Israel mot Palestina.

Obama har stött attackerna mot Libanon, bombningen av Syrien, han var emot de palestinska valen år 2006 (något Joe Biden för övrigt är mycket stolt över), han stöder isoleringen av Hamas och har varit emot varje försök till medling mellan Hamas och Fatah. Han har lovat minst 30 miljarder dollar av militärt bistånd till Israel, och talar sig varm för ett NATO-samarbete med Israel. Han har uttryckt en kommentar om att Jerusalem ska tillhöra Israel. Han är emot palestiniernas rätt till att återvända. Listan fortsätter. Man kan därtill tillägga hur, på vilket sätt, han talar om Israel och hur, på vilket sätt, han talar om palestinierna. Det finns inte mycket utrymme till hopp där inte.

När Barack Obama för ett ögonblick såg ut att visa förståelse för palestiniernas lidande, ”inga lider som palestinierna”, var han tvungen att förklara sig efter påtryckningar och skylde, som sig bör i USA, palestiniernas lidande på andra palestinier (Hamas). Det går alltid från Israels sida och dess vänners sida att skylla på andra palestinier. Till detta krävs naturligtvis historieförfalskning och historierevisionism och ett allmänt förakt för palestiniernas historiska lidande och deras kamp för ett land och grundläggande rättigheter.

Därtill har han till stabschef valt den extremt Israel-vänlige Rahm Emanuel, vilket gör det hela än värre. En stabschef som varit kritisk mot Bush för att denne varit för Israel-kritisk. Obama har noga tagit avstånd från personer som kan sammanknippas med minsta möjliga ansats till förståelse för palestiniernas situation. För den som hoppas och tror att Barack Obama ska vara en ny injektion i fredssamtalen mellan Israel och palestinierna bör noga tänka sig för. Tvåstatslösningen ser allt svårare ut att nå. Under året som gått har ingenting hänt vad gäller tvåstatslösningen. Ja, annat än att Israel lyckats göra livet allt svårare på de ockuperade områdena för palestinierna förstås, vilket i sin tur ökar desperationen och minskat hopp för tvåstatslösningen från palestinskt håll.

Allt detta sker samtidigt som Israel fortsätter svälta ut Gaza, en kollektiv bestraffning som borde få människor med hjärtan att gråta av ilska och sorg. Men i Europa dunkar hjärtat högljutt för Obama och här jublar man fortfarande över Barack Obama. I Europa är man glada eftersom man tror att Barack Obama kan tina upp relationerna mellan USA och Europa. Som om det verkligen var det som var det stora problemet med Bush-administrationen. Men, det är inte för den här frågans (Israel/Palestina) skull som man jublar. Nej, den här frågan har varit frånvarande när man i Europa diskuterat de båda presidentkandidaterna.

I USA är dessutom den folkliga opinionen allmänt anti-palestinsk. Detta sker naturligtvis genom att media medvetet undanhåller den amerikanska befolkningen den palestinska realiteten. Detta gör det naturligtvis svårare för politiker i USA som åtminstone tror att för att skapa en tvåstatslösning så måste man också lyssna och ta hänsyn till palestinierna. Men som det ser ut nu, kommer detta icke ske. Vi kan antagligen räkna med fyra förlorade år för palestinierna. Och inte lär Europa komma till palestiniernas undsättning. Vi hör inte palestiniernas lidande mitt i vårt jubel och firande för Barack Obama. Men det finns ändå EU-parlamentariker som förstår situationens allvar. Kanske kommer man även från USA och Israels sida inse det ohållbara i den nuvarande situationen. Palestinierna kommer i varje fall inte ge upp. Motståndet fortsätter.

Men min fråga är: Hur ska samtal om en tvåstatslösning kunna föras när medlaren är så uppenbart partisk? Kan någon vara vänlig och förklara detta?

Källa: Electronic Intifada, Jonathan Cook.

Ps! Bli förbannad.

Libanesisk NIMBY

...Och i Libanon visar lokalbefolkningen fortsatt omvänd medkänsla med de palestinska flyktingarna i Nahr Al-Bared. “Why should we rebuild the camp? The Palestinians brought destruction to this area, so let another, wealthier country host them,”

Egentligen inget nytt. De som har det sämst får ofta skulden. De mest utsatta blir syndabockarna.

Inga liberaler lär heller fälla några tårar.