Människoöden Som Berör, Men Inte Så Det Stör

En självgod kvällstidning och en inkompetent moralsocialminister och en närmast betydelselös oppositionsledare blir alla rörda över dagens fattigdom. De två politikerna skyller fattigdomen på varandra. Men berörda blir de. Och tar politiska beslut som ökar fattigdomen i samhället och höjer sina egna löner. Men berörda blir de. Men vad de ska göra för att minska den framstår endast som små tekniska detaljer som inte skulle få någon större effekt. Kan välgörenhet bli deras lösning måntro? Så att deras samveten mår lite bättre? Naturligtvis är detta ett av problemen. Utan visioner stannar samhället och de reaktionära får tillträde. Chantal Mouffe (och Petter Larsson) har en, i mångt och mycket självklar, poäng här. Men en samling i mitten skapar inte bara högerradikaler utan kan även skapa en slumpens väljarkår. Och ett allmänt ointresse för politik. Vad spelar det för roll liksom? In kommer dessutom moralismen, en avindividualiserad liberal vulgärindividualism. En uppgivenhet, som lindras av chimär valfrihet.

Jag minns att Mona Sahlin blivit berörd tidigare. Av de hemlösas situation. Som en dåvarande makthavare blev hon så pass berörd att hon skulle köpa Situation Stockholm oftare. Wow, say no fucking more (than this:) Det är socialdemokratin och visionerna det.

Och vi minns väl socialdemokratins förra ledare, Göran Persson, som stolt och med postpolitiskt mod deklarerade att han minsann var social och demokrat. Men absolut ingen socialist.

Arbete Och Helvete

Det finns dagar
då jag skulle vilja kasta
verktygslådan i något bottenlöst.
Det finns dagar
när håglöshet och apati
drar sin köldstråke genom
arbetsglädjen.
Då undrar jag
varför
gick jag in i fällan
och blev så lutheranskt präktig?
Ibland undrar jag
hur anarkisten inom mig
över huvud taget kan överleva
på en oblat
och tre spruckna visioner.

Bengt Cidden Andersson, Smalkost.

Det verkar som om nästan ingen berättar om arbetarnas vardag idag. Detta trots att majoriteten av jordens befolkning inte är glitterochglamour-entreprenörer som Maud Olofssons utopia består utav. Centern, De Nya Moderaterna, som nu dessutom anser att det passar sig att göra anställningarna än osäkrare som det djupt anti-fackliga partiet man faktiskt är. Som om det är det som behövs idag.

Det finns människor där ute som ruttnar på sina arbetsplatser. Inte till arbetets ära, utan för sin överlevnads skull, människor för vars arbete är rena helvetet. Det handlar om individer som är osynliggjorda – avindividualiserade. I den borgerligt flåshurtiga sagan om arbetet kommer man få ett arbete man älskar bara man verkligen vill och anstränger sig. Man ska älska sitt arbete och göra karriär - då är man en individ - karriär som livets egentliga livsblod. Men sådan är inte människans vardag. Jag minns när George W. Bush, denne känslomässigt inkompenta och störda man, mötte en ensamstående mamma som berättade att hon hade tre arbeten. Inte för att hon älskade sina arbeten, utan för att hon var tvungen till det. George W. Bush blev imponerad. Hans respons var att säga att det var bra av henne och att det var typiskt amerikanskt och lade till en fråga om hon fick någon sömn överhuvudtaget. Bush fattade inte vad det var han egentligen hade hört, och förstod inte innebörden av det han sa.

När nu söndagen snart övergår till måndag - och vissa vrider sig i ångest inför morgondagen - vill jag bara tillägga att vi borde inte bara prata om jobben ur ett rent kvantitativt perspektiv utan även ur ett kvalitativt. En annan värld är inte bara möjlig, utan nödvändig. Om du vill ha bevis för det, läs då även Michael D. Yates: Work is hell. med flera utdrag ur arbetares vardag. For nearly everyone in the world, work is hell. The sad truth is that the many have to be demeaned, worn out, injured, mentally and physically deformed, and all too often killed, on the job so that a few can be rich.

Om du vill ha mer bevis för det läs även Aftonbladets Kristian Lundbergs artikel Löntagarlimbo.

Och så avslutar jag med ett utdrag ur Artur Lundkvists Fabriker:

Arbetet - ?

Är det inte vår förbannelse?

Tar det inte våra dagar och vår kraft,

suset i vårt blod

och den röda gnistan i vår själ?

Domnar inte våra lemmar,

bräckas inte våra kroppar?

Griper vi inte efter ruset

för att glömma och få gyllene ögon

och höja livets skri i gränderna?

Klass, kön och att dricka latte varje dag

I vad som faktiskt lät som ett försenat 1:a april skämt har det visat sig att Täby Kommun först menade allvar med sitt läger för flickor mellan 11 och 13 år. Lägret skulle vara: ”En vecka av hejdlöst frossande i mode och cityliv.” Som bland annat skulle gå ut på att ”besöka Östermalm, gå på Spa, göra färganalys och dricka latte varje dag.”

Ebba Von Sydow är kritisk och föreslår ridläger för flickorna istället.

(Inom parentes sagt: Mannen bakom idén mats Blückert visar någon form av, tja, insikt och säger följande: – Det finns något väldigt känsligt i flickor och deras intressen. Men jag menar att man kan försöka få in diskussioner om ideal från andra hållet. Är flickorna för smala får vi väl stoppa i dem en bakelse … om du förstår vad jag menar.)

I en krönika i Metro för någon vecka sedan under rubriken ”Rika barn leka bäst – och fattiga” skrev Marcus Dunberg om hur klassamhället skapar fattiga relationer och människor. Nu var det knappast hans syfte. Men det är så jag läser den antagligen medvetet provocerande krönikan.

” För två somrar sedan hade jag idén att tillsammans med vänner hyra en segelbåt i Grekland. Tanken var att blanda människor som normalt inte umgås, men som jag tror skulle uppskatta varandras sällskap. Ja, ni förstår vart det här leder.
Kulturarbetande vänner tyckte att båten var dyr och ville rationalisera bort kocken medan de framgångsrika New York-vännerna tyckte att båten var för spartansk och ville uppgradera till något svulstigare – och gärna kasta in lite mer personal. ”

Han skrotade den idén, liksom han tidigare skrotat en Paris-resa därför att hans kamrat inte kunde tänka sig att bo på ett billigt 2500 kronor-om-natten-hotell. Kompisen hade tydligen som krav att man bodde på ett hotell som kostade minst 6000 kronor natten. Måste vara riktigt, riktigt bra polare de där. Fattiga, rika, medelklass –övre och nedre- deras världar möts aldrig och det verkar vara lika bra så. Att det även finns fattigare människor än kulturarbetare är för Marcus Dunberg kanske en främmande tanke. (Och som kulturarbetare kan du ju uppenbarligen inte vara framgångsrik i Marcus mening, då framgångsrik tydligen är synonymt med att vara rik.)

”Är det synd om dem som har sämre med pengar? Inte alls. De har ju sin egen lilla grupp som gillar att äta olika grytor hemma, dricka billigt rödtjut och spela sällskapsspel.”

Hur var det nu? Kapitalismen som befriare av individen?

Vem Vill Bli Miljonär?

Jag saknar i grund och botten ord. Men med lite hjälp, och lite lån så får jag ihop ett stycke text utan att få ihop det hela, jag lånar ett antal meningar men utan att förstå meningen med det hela. Det handlar om en bok. Bokens titel: ”Så här kan alla svenskar bli miljonärer”. Just nu, denna dag, denna vecka, är denna bok populärast på adlibris boklista. Svenska bokköpare: hur tänkte ni nu? (Tänkte, svarar Valfri Konsument frågande?)

I beskrivningen om boken står följande; och håll i er i relingen, för nu kommer det svämma över av visdom:
"Hur blir man rik? Per Håkan Börjesson rekommenderar i boken väldigt enkla principer.
 Börja varje månad med att spara 10 % till dig själv.
 Ha lägre kostnader än intäkter varje månad.
 Köp aktier eller aktiefonder.
 Behåll innehaven.
 Var försiktig när du lyssnar på mäklare och rådgivare.

Följ ovanstående principer och ha inte för bråttom så har du stora möjligheter att bygga upp en förmögenhet. I boken får du inspiration till att förbättra den ekonomiska situation som underlättar ditt dagliga liv. Den förklarar också hur finansbranschen tjänar pengar på att göra enkla saker komplexa. Vilket i sin tur är anledningen till att de tjänar stora pengar - på dig.Läs boken och bygg upp din egen kompetens så att du som läsare kan fatta egna beslut om hur man väljer rätt bland det stora utbudet av finansiella produkter. Boken är lätt att läsa och enkel att förstå. Det svåra är att ha karaktären och följa råden.

Alla svenskar kan faktiskt bli miljonärer!”

Alla svenskar kan faktiskt bli miljonärer. (Säg den meningen med en tuggummituggande Lidingötonårstjejs röst. ) Och bara så du vet. Om du inte är miljonär, eller inte blir miljonär, så är det enbart din karaktär det är fel på. Do not fucking argue! Det är tidens tempo. Det är upp till dig. Det är entreprenörens tidsålder. Det är now or never. Allt eller inget.

Men om jag ska vara ärlig, och det har jag blivit uppfostrad att vara, så gillade jag ett av råden. Det där med att vara försiktig med att lyssna på rådgivare.

Men visst är det lite komiskt. Att vara rådgivare om hur man kan bli miljonär är ett annat tips man kan ge om hur man kan bli miljonär.

För Kännedom

En bra chef bör ha många egenskaper. Man bör vara nära sin personal: och förebereda sin personal på diverse skrämmande främmande saker som sker och ting som förändras. Som den här chefen.

"För kännedom. Den nya tjejen som ska börja jobba hos oss på måndag kommer att ha slöja på sig. "

För övrigt vet vi ju. Det är vi i väst som är individerna. Individer klär sig som folk. Går någon utanför normen av vad vi förväntar sig, måste det ju vara påtvingat. Har hon slöja på sig? Stackars barn. Och hon har klarat sig så här bra att hon börjar arbeta hos oss trots allt hon har gått igenom? Gud, vad duktigt gjort.

Via Betraktarens Öga

Att Inte Ha Tid Att Vara Sjukskriven

Det talas ibland om det utbredda fusket. Det låter ofta lite som det vore en KRIS. Och det vill man ju att det ska låta som. För att kunna göra förändringar, ideologiska reformer, behöver man visa på att systemet är i kris. Det kan handla om statsskulder, det kan handla om bidragsfusk. Om hur många som plankar på tunnelbanan. Man visar siffror på det skandalösa slöseriet. För mig är inte det här (läs!) oväntat eller något nytt. Det känns som vi har hört det förut. (Vi har ju haft löpsedlar som också ropat ut statsskuldsbluffen och visat en bild på en bebis och en siffra på hur mycket han är skyldig. Det är skrämselpropaganda naturligtvis och som vissa tar till vara på.) Det är en ständig kris som ständigt behöver lösas. Vi har inte råd med vår välfärd annars, säger man och ler lömskt som kejsar Nero.

Ideologiskt anpassade siffror. Först med krisen kan man göra något. Fusket behövs. Det är krokodiltårar av ilska som fälls av högern. Man blir teatraliskt upprörda. Först med krisen kan man tvinga fram högervridningar, framförallt om man får det att se ut som att det är själva välfärdssystemets fel.

Man pekar på människor som fuskar med sjukintyg. Man pekar på socialbidragsfuskarna. Det är speciellt en viss form av fusk man betonar.

Men aldrig på det motsatta. De som uthärdar. Det finns människor som är berättigade till socialbidrag men som inte söker. Andra väljer det kriminella levernet. Och vissa av dessa som inte är berättigade till socialbidrag eller som inte söker, plankar på tunnelbanan av krassa ekonomiska skäl.

Det finns människor som går till sin arbetsplats utan att må bra. Många dör i förtid. De räknas inte. Människor som inte räknas. Det kan handla om att man inte har råd, det kan handla om att man inte vill "svika" sina kollegor, det kan handla om att man inte vill framstå som svag, det kan handla om någon form av stolthet. Det kan handla om tid.

På min arbetsplats blev en kvinna sjukskriven i två veckor. Läkaren ville sjukskriva henne i fyra veckor. Kvinnan är sönderstressad av alltför hög arbetsbelastning och har drabbats av högt blodtryck med sömnproblem och yrsel som följd. Hennes svar på vad läkaren ville? ”Det har jag inte tid med.”

Men dessa problem, rent mänskliga, och för att tala liberalska, individuella problem har trots allt strukturella anledningar. Besparingar och ökade kontrollkrav gör inte att människor mår bättre. Det skapar inte ett tryggare samhälle med friskare individer. Ett samhälle som lite för ofta skuldbelägger de sjuka och individerna, drabbar i slutändan individerna. Och så samhället.

Sen kommer de som talar om Sverige som ett land med trygghetsnarkomaner. Detta föraktfulla ord. Tämligen odefinierat. Och de som använder sig av begreppet är i regel de som känner sig som tryggast och har sitt på det torra.

Dessutom, ärligt talat. Vi lever i en värld, där det sägs att tid är pengar. Och att tiden är dyrbar. Så gör så här. Köp dig lite tid. Sjukskriv dig imorgon.

Vi behöver tid att ta hand om oss själva också. Det är inte fusk. Vi har trots allt bara ett liv. Det är onödigt att dö i förtid. Slöseri på resurser så att säga.

Hanne Kjöller Presenterar: Konsten Att Dra En Ideologiskt Passande Slutsats

När Hanne Kjöller skriver baxnar jag (gammalt Paolo-ordspråk):

Ju högre andel tjänstemän med vänstersympatier, desto högre ohälsotal. Hur blev det "vänster" att tycka att människor inte behövs, att de inte har något att bidra med?

Ja, Hanne Kjöller. Visst är det för konstigt. Man kliar sig förbryllat i huvudet. Personligen tror jag inte att det har att göra med någon inre stalinistisk ondskegen. Eller; Hör mig ut: så blev det "vänster" i samma stund som du bestämde dig för att "så måste det vara". "Min slutsats av detta seminarium blir att vänstern inte tycker att människor behövs. Ah. Nu mår jag genast bättre."

Att säga att människor inte behövs är annars mycket riktigt knappast vänster. Det är på så sätt en märklig slutsats som hon drar. Och människor kan bidra utanför arbetet: andra kan kanske inte bidra i arbetet i det tillstånd de befinner sig i. Men framförallt, måste man väl också ta hänsyn till individen. Ett arbetsliv där stressen ökar. Bördorna ökar. Det är exempelvis besparingstider. Och vinsttider. Få saker görs för att få de som arbetar att må bättre på själva arbetsplatserna. På många arbetsplatser tror man inte att individerna kan bidra utan kontroller. Det finns även en misstro från arbetsgivare. Samtidigt kräver man att varje individ ska kunna hantera samma mängd stress. Man ser inte till grundläggande orsaker. Man ska rehabilitera individerna. Var Och En För Sig. Sen ska de kriga om lönerna. Det finns ett ansvar för arbetsgivarna som Hanne Kjöller blundar för.

Hanne Kjöller anser också att det finns en bakvänd tillit från staten gentemot medborgarna. Jag har ofta ansett att det finns en bakvänd tilltro till individen från liberaler. Man vill gärna att de ska konsumera och välja fritt bland fonder, telebolag, elbolag och kläder. Så att kapitalet rullar vidare. Man har även en tilltro till individer när det gäller miljöfrågor. Individerna ska tänka och handla miljömässigt. Individen vet väl själv sitt bästa. Samtidigt ser man en fuskare bland varje arbetare och medelsvensson. Man förfäras över att folk ringer och beställer tandläkartid på arbetstid. Skattefusket ser man inte riktigt lika allvarligt på. Det har ju sin naturliga förklaring. Det är ju en form av folkligt motstånd mot en enorm orättvisa. Det är pragmatiskt handlande i en Pol-Potsk skattedjungel där man måste göra allt för att överleva.

Vidare:
Om man helt plötsligt inte ligger i koma kan man inte vara utbränd verkar Hanne Kjöller mena. Om man vågar sig på att göra något som sjukskriven ska man ut och arbeta. Omedelbums. Oavsett om grunderna för utbrändheten kan kvarstå. Hanne Kjöller blir låtsasuppriktigt förvånad över att de utbrända efter ett tag ger sig på saker som att exempelvis måla. Något för Uppdrag Liberal Granskning. Avslöja de ej sängliggande.

Hanne Kjöller är en typisk liberal, där det personliga är politiskt. Hon lever sitt privilegierade liv. Har sin trygghet på Dagens Nyheters oberoende liberala ledarredaktion. "Vad klagar de för? Jag mår ju bra."

(Inom parantes sagt. Jag tror själv att det är viktigt att bryta människors isolation och alienation. Vi är sociala varelser. Arbetet har här en viktig roll. Men tilltron till individerna är också viktig.)

Fotnot: Hanne Kjöller var på ett heldagsseminarium som Försäkringskassan anordnat. Jag har en känsla av att man väljer de seminarier där man tror sig få möjlighet att bekräfta sin egen världsbild. Å andra sidan kan nog Hanne Kjöller hitta nackdelar med fackföreningar i en fackföreningslös sweatshop. Man ser ofta det man vill se.

Riktad Information

Vi blir alltmer kartlagda. Kommersialismen drar nytta av ett storebrorssamhälle. Ett övervakat samhälle. Kapitalismen befriar inte. Den fångar in och fängslar. Varje fritt område rutas till slut in.

Ingenting får vara gratis. Vill du vara någonstans: gör dig beredd att kategoriseras. Individen skall stereotypiseras.

I DN fanns idag en artikel om det nya med annonsmodeller med riktad reklam och inkluderar en intervju med en nordisk marknadsansvarig på MySpace. Man ska förse annonsörer med extremt riktad reklam. Men här finns ingen oro. Möjligheter stavas det.

Ni är inte oroliga att era medlemmar känner sig övervakade och slår bakut?
- Nej, våra användare har i regel stor internetvana. De anser inte att varumärken per automatik är dåliga, utan uppskattar mer riktad information. Det är upp till var och en att klicka sig vidare, om man vill.
Finns det inte en fara att kategoriseringarna hamnar i fel händer?
- Vi pekar bara annonsörerna i rätt riktning. Ingen får ta del av underlaget. Vi skulle inte under några omständigheter sälja vidare data, säger Jonas Lindberg Nyvang.

Riktad information. Det är onekligen användbart på många sätt. Vi kanske inte alltid uppskattar det, men vi tar det för givet, vi protesterar inte. Den bara finns. Något som måste finnas. Naturgivet. Och om den "riktade informationen", dessutom förefaller vara objektiv information ökar risken för att vi blir helt duperade. Vi köper det helt enkelt.

Home Is Where You Take It

Det var uppsökarkväll på stan igår och det kunde konstateras att det blir allt fler hemlösa. Med var även en himla massa journalister. Det var också en massa poliser ute av olika skäl vilket gjorde att stan befolkades och avbefolkades på samma gång. (Jag var med i reportaget på TV på ABC. Det blir förvisso, glädjande nog, bara en snabb skymt av mig men jag har ändå fått kritik för min hållning. )

Att situationen för hemlösa inte blir bättre kanske inte direkt är någon nyhet. Men att hemlösa inte alltid är uteliggare i ordets bokstavliga betydelse är också värt att poängtera. Dessutom skiljer sig alla människor från varandra, även de hemlösa som befinner sig ute på stan. Vi lever alltmer i ett samhälle där vi inte tar hand om våra medborgare. Vi erbjuder lite smulor här och lite smulor där, men oftast är då dessa smulor villkorade. (En del smulor är dock absolut så pass bra att man kan konkurrera med lågavlönade. Och visst förekommer fusk, men det förekommer också i än högre grad att människor som är berättigade till socialbidrag inte söker det.) En del vill inte ha hjälp. Inte på samhällets villkor. Vi har även en del politiker som är genuint ointresserade av de hemlösas problematik och situation (även om deras situation säkert stör någons livskvalitet). Det ska också då kommas ihåg att Sverige är rikare än någonsin.

Socialtjänsten får ju väldigt ofta kritik. Visst: kan man säga, förtjänar den ibland kritik. Men vi lever i ett liberalkapitalistiskt samhälle som alltmer trycker på Arbetslinjen. Socialtjänsten går att se både som en del av en förtryckande maktapparat, men också som något som är till för att faktiskt hjälpa människor som hamnat i kläm av en förtryckande maktapparat. Ansträngningar görs för att förbättra livsvillkoren för många människor. Det finns en hel del beundrandsvärda socialarbetare. Samtidigt finns ett uppfostrande och moraliserande synsätt från samhällets övre skikt. Med en alltmer indvidinriktad politik och syn på människor ser man dock inte de strukturer som skapar problemen. Det gör att socialtjänsten mest av allt blir till en form av individinriktad städpatrull.

Bostadssituationen är inte särskilt bra. Vissa kommuner väljer att avsäga sig allt ansvar. Ibland bollas människor mellan kommuner därför att man med en dåres envishet måste tänka på just sin budget. (I vilken kommun befann han sig senast. Var sov han? Här slumrade han bara till.) Vissa kommuner vill inte heller ha kommunala hyresrätter vilket gör det svårare att hjälpa människor med bostadsproblem. Och Vellinge har sin egen policy. Men som sagt: Sverige är ju rikare än någonsin.

I förrgår såg jag ett reportage om hur det nu ska satsas alltmer på lyxbostäder. Det finns nämligen ett behov för det. Och under mottot ”Du kan inte bo bättre” har det tidigare byggts lyxiga lägenheter. Häromdagen revs en koja för en hemlös.

Men den borgerliga lagen behandlar alla lika, varken fattiga eller rika får sova under bron.

Shoot! Världen Räcker Inte Till.

... Så nu lever vi över våra tillgångar. Men vilka är vi? Ja. Det är faktiskt alla. Alla människor på den här planeten. Men, hej, its a rich mans world, men allas vår solidariska börda.

I går var det Overshoot Day. Det vill säga dagen då vi har förbrukat våra tillgångar för det här året. Den dagen infaller lite tidigare för varje år. Förra året var det den nionde oktober. I år var det den sjätte. 1995 var det den 21:a november. Vi skulle behöva 1,3 planeter tydligen. (Inte för att detta i sig kan vara vetenskapligt bekräftat.) Vi konsumerar för mycket.

Carina Borgström-Hansson sakkunnig på Världsnaturfonden säger att vi har börjat tulla på kapitalet, men hon är hoppfull i sann liberal anda: - Det är så många som börjar uppmärksamma miljöfrågorna och det finns så mycket kunnande redan. Om investeringarna bara går åt rätt håll kan vi nog vända det här.

Om investeringarna bara går åt rätt håll… Jorå. Vi flyttar över miljöskulden och miljöproblemen till de södra breddgraderna och till Kina. Minns Lawrence Summers, tidigare chefsekonom på Värlsbanken, visa ord: ”…borde inte världsbanken understödja fler utflyttningar av de smutsiga industrierna till de minst utvecklade länderna?”. Han menade ju att det rent ekonomiskt sett, var för rent i Afrika. ”Jag har alltid tyckt att länderna i Afrika har alldeles för lite miljöförstöring; deras luftkvalitet är troligen oändligt, ineffektivt hög i jämförelse med exempelvis Mexico City eller Los Angeles”. Människorna lever dessutom kortare där och risken för att drabbas av cancer minskar då.

Nåväl. Insikten om miljöproblemen har hur som helst nått längre. Men vi lever i en kapitalistisk värld. Den kapitalistiska logiken står över miljötänket. Men man kan ändå tjäna pengar här. Det finns en marknad för allt. Slagordet ”Tänkt globalt, agera lokalt” är lika mycket ett kapitalistiskt slagord som ett miljövänsteraktivistiskt. Miljöproblemen är inte enbart lokala. Eller individuella. Men man kan tjäna pengar på miljöproblem.

Det handlar om att hushålla om våra naturresurser på flera sätt och att ta hand om vår miljö. Vi förbrukar för mycket, för snabbt. Samtidigt: I sann liberal anda ska vi alla nu vara med och hjälpa till att städa upp vad gäller miljöproblemen: det är allas individuella ansvar. Vi ska var och en hjälpa till att betala kalaset. På en fest, på ett kalas, som ytterst få, en ynklig minoritet, fått gå på. Och där vissa har spenderat betydligt mer än andra.

Men, mig veterligen kommer festen och kalaset att fortgå för vissa. Andra får väl städa under tiden.

Sparka Nedåt, Slicka Uppåt

Förvånas icke. Att det ska bli svårare att få socialbidrag och att det i praktiken ska sänkas var inte direkt oväntat. Moderaterna och de borgerliga är genuint ointresserade av hur varadagen ser ut för människorna i vårat samhälle som har det svårast. Men hur kan man vänta sig annat av politiker som tror att socialbidraget är någon form av VD-bonus, eller som Ulf Kristersson sa: " Socialbidraget ska bara täcka det som är absolut nödvändigt, inte sådant man har lust med." Ett uttalande som säger att man tror att det har med människors privatmoral att göra och inte att det handlar om sociala orättvisor. Det är människors beteenden som är fel. Man måste tämja människorna och agera enligt devisen: "Hungriga lejon jagar bäst." Det är inte individens bästa man har för ögonen. Även om man älskar att tala om individen.

Att exempelvis skära ned på SL-korten är en enorm inskränkning för dem som har det sämst i samhället. Idag beviljas många SL-kort av det skälet att de behöver söka arbete, andra beviljas för att de har täta behandlingskontakter för exempelvis narkotikamissbruk. För många andra kan socialbidraget vara räddningsplankan som tar människor tillbaka i livet.

Människorna som får socialbidrag är inte heller en homogen grupp som många verkar tro. Därutöver: det finns en skam i socialbidraget. Det här är naturligtvis ett par anledningar till varför människor med socialbidrag sällan hörs i debatten. De saknar röst.

De sociala problemen kommer naturligtvis inte att försvinna bara för att utgifterna för socialbidragen blir mindre. Men dem man sparkar på nu är inga potentiella väljare: det är inte ens egna grannar, eller vänner. Men i huvudsak är det den borgerliga ideologin som ligger bakom det här. Så vem är förvånad?

I Genren; "Nämen Det Var Ju Oväntat", Har Vi Nu Kommit Till: Jobbgarantin

Det var löjeväckande när förslaget kom. Men man hade ett val att vinna. Esbati presenterar följetongen: Jobbgaranti och slarviga uttryck.

För övrigt enligt Ordfronts senaste nummer har en del redan ett yrke. De är "Väntare." Det är Skärholmsmodellens genialitet som skapat detta yrke. För att få socialbidrag måste de stämpla in och stanna i en lokal och pilla naveln ett par timmar om dagen. För vi tror på individen. (Inom parantes sagt: skammen är inbyggd i socialbidraget. Det är sen gammalt.)

Dagens Födelsedagsbarn: Cornelis Vreeswijk 70 år: - För Han Har Inte Gått Ur Tiden

Idag skulle Cornelis fyllt 70 år om han levt. Men det ville sig inte. Han dog pank och fysiskt utsliten 50 år gammal, idag är han rikare och kanske populärare än någonsin. Hans texter och musik lever i sanning vidare. Se: ”han har gått ur tiden” är en icke adekvat beskrivning av Cornelis frånfälle.

Ja, hans texter lever vidare, och musiken, är odödlig. Han hade en sån där naturlig bluesröst som river tag i låten. Han behövde inte mer än en gitarr. Han kunde se bluesen i dikter. Han var något av en revolutionär när han kom. Han var något av en revolutionär rakt igenom sitt liv.

”Presente, ja. Och jag fortsätter kampen i andanom.
Fast jag tycker mig ofta se stora svampen framför mig eller bakom.
Och ibland vill man bara spy, Victor Jara, utan avbrott i fjorton dar.
Och dom tycker att jag borde fly, Victor Jara.
Men jag tänker stanna kvar.” (Blues För Victor Jara)

Hans skiva där han översatt Victor Jara till svenska är en av hans bästa skivor. Han var en utomordentlig uttolkare av låtar. Victor Jara var hans typ. En man som stod på småfolkets sida. Han såg sig som en konstnärlig bror till Victor Jara: och beskrev sig själv i låten tillägnad Victor Jara med orden ” en man utan tro, utan hopp och utan fosterland.” Han blev ju aldrig svensk medborgare. Delvis därför att myndigheterna krävde ett språktest av Cornelis och Cornelis vägrade. Cornelis var i grund och botten anti-auktoritär. Kanske var det därför han bara för en kort stund jobbade inom socialt arbete. Han ville hjälpa människor men såg inte hur det var möjligt. (Han ansåg inte heller att det rent konstnärligt sett gav honom någonting).

Cornelis Vreeswijk hittade inte inspiration från sin tid på socialen. Socialvården var en stor bluff verkar han mena: ”Ja, inte hittar grabben en människa på andra sidan skrivbordet. En människa med ögon och öron och förnuft och alla sinnen. Det blir ingen kontakt. Och alla dessa socialvårdstjänstemän som graderar människovärdet – de är inte bättre än nazister. Alla dom som rycker på axlarna varje gång de misslyckas och säjer att det är ju i alla fall bara frågan om pack. Fy tusan. Om det är nånting man måste lära sig när man har med människor att göra, människor som behöver hjälp, så är det att misslyckas.” (Från biografin : Ett Bluesliv av Klas Gustafson)

Allt var dock inte skit. Äldre kvinnor: ”Dom måtte veta mera om hur en människa fungerar.” Detta kanske utmynnade i låten Polarn Pär hos det sociala.” En låt där Pär lackar ur på socialassistenten men blir lugnare på Fredens Lokal. Cornelis hade en viss anarkistisk ådra.

På en skiva från 1982 i låten ”Ta en moralkaka till” går ett par rader, (och tankarna går till folkpartiet):

Skolagan måste vi nog ha tillbaka, ungarna gör ju precis som de vill.
Ordning och reda! Säg skulle det smaka med en moralkaka till.”

Texten fortsätter senare med (och tankarna fortsätter gå till folkpartiet men kanske lite mer till centern):

”Dottern min skriver från Argentina
där hon är gift med sin make Mats
Där har dom reda på gatorna sina
Och där vet alla minsann sin plats.
Två hembiträden, chaufför och en kocka.
Nog finns det tjänstefolk bara man vill.
Inte behövs det någon sån stämpelklocka.
Ta en moralkaka till.

”Nog är det skillnad på oss och på packet.
Ge de ett finger så tar dom din hand.
Maken han har ett elände med facket.
Tänk att vi ska ha ett sånt i vårt land.
Men vi ska kämpa och vi ska vinna!
Sen får de strejka så mycket de vill.
Smaka på sherryn, min söta väninna.
Ta en moralkaka till!”

När jag gick på gymnasiet skrev jag mitt specialarbete om Cornelis. Det hette Dödslängtan och Livsglädje. Jag vill inte dra några djupare växlar av det. Min analys är väl förhållandevis enkel. Det var dock något av an av de få saker jag ansträngde mig åt att göra på gymnasiet. (Min svensklärare ville dock att jag skulle skriva om existentialismen, då han tyckte det skulle passa mig och mitt språk. Han blev dock väldigt nöjd ändå.) Cornelis hade båda det mörka och ljusa i sig. Han ansåg att för att bli en bra poet var man tvungen att vara desperat. Livet kunde inte bara vara vackert och lyckligt.


Han söp för mycket och bör det väl sägas hade ett humör som under berusning faktiskt gjorde att han kunde slå sina kvinnor och han fick även sitta i fängelse några månader för misshandel (ej för de slag han riktat mot kvinnor dock). Hans texter förändrades dock över tiden.

Men han hade en distans till sig själv, han var mycket generös och verkade tycka om att leva ett fritt liv. (På flera sätt påminner han om Manu Chao, som för övrigt äntligen kommer till Sverige. Jag ska se Manu Chao på fredag i Göteborg.)

Han spelade för VPK vid en valturné, men det var något han kom att ångra. Han togs inte på tillräckligt allvar. Cornelis tyckte inte om när han inte respekterades. Han kallade sig förvisso kommunist under en period och var medlem i VPK men gick ur. Han gjorde konstant motstånd.

Cornelis sjöng för knarkarna. Han sjöng för och om människorna på samhällets botten. Han sjöng för att ge dem ett ansikte. En värdig existens. I Polarn Pär kan man se hur han såg på solidariteten. Den som har pengar pröjsar.

I Turistens Klagan som är en av hans populäraste låtar, och kanske något sönderspelad i Sommarprogrammen, finns både det mörka och det ljusa med i låten. Det ljusa står barnen för. Vem blir inte glad av barnrösterna och de där skratten som kontrasteras mot en ensam man.

Han själv ogillade Brevet Från Kolonien, och i ärlighetens namn, den är inte speciellt bra, eller ens särskilt rolig. Det roligaste med den låten är att höra hur publiken håller på att göra på sig av skratt när raden om ett barn som gör på sig infaller. Han drev med präster, med borgare, med makten. Men han skrev också vackra kärlekslåtar. Han hade en poetisk ådra och såg sig själv mer som poet än som vissångare. Och han såg sig inte som aktivist. Han ville bara vara sig själv. Leva ett fritt liv, och det önskade han alla andra med.

Mina fem Cornelis favoriter i detta nu:
1. Fredrik Åkares Morgonpsalm
2. Grimasch Om Morgonen
3. Till Jack
4. Saskia
5. Ballad om en gammal knarkare.

”Lägg granris vid min grav.
Låt inga präster höras.
Gör vad som måste göras.
Marskalkar bryt min stav.
Så faller det till sist dock
Tre skovlar på mitt kistlock.
Nu får jag ge mig av.
/:Lägg granris vid min grav.:/ (Fredrik Åkares Morgonpsalm)

Edit: Ser att Åsa Linderborg också hyllar mannen. Ser också att AB:s urval av låtar var en smula väntade. Ingen av mina fem var med.

Ingmar Bergman Må Ha Avlidit, Men Han Har Inte Gått Ur Tiden.

Hyllningar strömmar in. Jag minns hur jag träffade två greker förra året på European Social Forum, som när de hörde att jag var från Sverige, bara ville prata om Ingmar Bergman. De sörjer idag.

Hittade en kommentar på BBC:s hemsida som var intressant(på en sida där man speciellt som privatperson fick kommentera Bergmans liv, död och gärningar) :

”In 1976 I directed his WOOD PAINTING (the play upon which The Seventh Seal was based). There was a problem going into rehearsal not knowing if we had permission to do the play. I had contacted his agent. Then a telegram arrived. 'Do whatever you like with the play. Put the royalties towards the show. Best wishes. Ingmar Bergman.
Fred Proud, London”

Lars Forssell: Oakademisk i alla bemärkelser?

“Borgerligheten lever enl. den solipsistiska principen. Allt existerar blott i min föreställning. Det finns bara ‘jag’ och ‘jag’ och ‘jag’ och kanske fyra fem ‘jag’ till. Om ‘jag’ alltså blundar försvinner alla ni andra!” Ur Mikael Järns anteckningsbok och därmed ur De Rika av Lars Forssell.

De Rika, utgiven samma år som jag föddes, är enligt Lars Forssell själv en bok om samhällsförtrycket i största allmänhet. Det var ett tag sedan jag läste den. Jag minns den som en trevlig liten bekantskap med ett härligt språk.

"Rädsla och lust. Man hör ofta sägas att borgerligheten vacklar på gravens rand. Kanske. Det har den i så fall alltid gjort. Men dess balanssinne är fenomenalt. Den kommer inte att dö förrän det samhälle, på vilket den vilar som på en dödsbädd, dör och återföds i en ny gestalt. Till dess kommer borgerligheten - under en kåpa av älskvärdhet - att lära ut sina färdigheter, styra andra, införliva nya medlemmar (ur arbetarklassen), föda de livskraftiga och förinta de livsodugliga, härska och söndra, begravas och återuppstå som ett levande lik." Ur De Rika.

Lars Forssell var antyds det av Horace Engdahl “oakademisk i alla bemärkelser”. Är ens det akademiskt uttryckt? Exakt vilka är alla dessa akademiska bemärkelser?

Forssell var nationalpoet, författare, dramatiker, visdiktare, estradör och akademiledamot och en man till vänster på den politiska skalan.

Lars Forssell var även AIK:are, ständig medlem. En liten anekdot hämtar jag från Gnagarforum där en AIK:are, signaturen Gawain, berättar om sitt möte med Lars.

”Jag hade varit på en bättre fest och tillbringat natten (dom timmar som ev var kvar) i en lya i Gamla stan. När jag väl skulle dra mig hemåt mötte jag en man jag stängde dörren. Mannen kände jag igen som herr Forsell iklädd rock och AIK halsduk.

Jag sa -God morgon, och Forsell tittade på mig och sa -God eftermiddag samt la till -Ni ser för gräslig ut. Jag sa -Tack och la till vacker halsduk Ni har. Forsell sa -Tack och sedan -Ni är eländig och jag är gammal. Vem ska hjälpa vem ner för trappan då?

Vi kom iaf ner och gick sedan åt var sitt håll vid porten.”

Att Beröva Victoria Och Hennes Far Tron

Victoria, vad har du gjort idag? Övat upp dig inför firandet kan jag tänka. Kanske pirrar det lite i magen på dig. Kanske avskyr du den här dagen. Men det kan du inte säga. Det får du i stort sett inte säga. För dig finns ingen plats för någon 30-årskris.

Själv, tog min individualitet, mig ingendirektstans. Jag läste morgontidningen. Fastnade för den besynnerliga, men ändå på sitt sätt klart logiska, debattartikeln. Om kungahuset och demokrati. Påminner mig om en insändare av en rojalist i Metro för ett par år sedan. Att påstå att kungahuset var odemokratiskt var lika dumt som att torka en katt i en mikrovågsugn, menade insändaren som hade tänkt till på sitt eget speciella sätt.

Individen skapar sin egen dag. Individen utnyttjar sin tid, sin fritid. Han/hon skapar sig själv. Victoria, hur skapade du dig själv idag? Victoria är en arvtagare och blivande drottning. Hon föddes som det. Hon kommer att bestå i historieböckerna. Inte som individ, utan som kronprinsessa och sedan som drottning om allt förlöper som det ska. Sen har vi ju Carl-Philip.

Carl-Philip är på ett sätt inget alls. Han skapar inte sig själv. Han blev skapad. Ty Han är prins. Han har ingen direkt personlighet. Han är en symbol. Som består. Vi skulle kunna ha en trädgårdstomte istället. En sån där som finns i Amelie Från Montmartre. Hans pappa är ju, hur som helst en harmlös form av tomte.

Så Carl-Philip, hur levde du upp till din roll som prins idag? Du andades? Bra gjort. Du levde upp till din roll som prins. Victoria har fler uppdrag. Fler intervjuer att göra där hon berättar hur intressant allt är som hon gör och som hon besöker. Intressant, va?

Jag minns hur lite som krävs av er, var gång de flaggviftande rojalisterna talar om er. Hur rojalisterna får tårar i ögonen bara av titta på er. Har du några åsikter Carl-Philip? Det får du i stort sett inte ha. Du är berövad rollen som tänkare, vilket kan jag tänka, kan vara rätt skönt. Men, du har ju din mamma. Hon tycker om barn sägs det. Det är ju rätt mänskligt. Men i dagens DN beklagar sig alltså en monarkiexpert. Det verkar som om för lite inavel är hot mot monarkin och demokratin. ” Införandet av kvinnlig tronföljd och slopandet av kravet på äktenskap med person av furstlig börd innebär ett kungahus med otaliga prinsar och prinsessor utspridda i samhället”. Förvisso verkar det vara besvärligt där borta i Saudiarabien med slösaktiga prinsar, men det är också av vikt att veta för oss här i Sverige var vi har de. Tänk om en prins skulle få för sig att vilja bo vid/på Snålkuk. Kanske ett ställe för de slösaktiga saudiska prinsarna.

Nåväl, kungabarn. Jag minns er pappas stora stund i ljuset. Han fick beröm för sitt personliga brev i samband med tsunamin. Det där personliga brevet som han inte skrev själv. Han blev populärare än någonsin.

Han åstadkom följande saker för att få allt beröm som även liberala republikaner uppskattade honom för.
1) Han föddes.
2) Han hade förlorat en nära anhörig som ung. (Sin far). Han kan alltså känna sorg.
3) Och så höll han det där personliga talet som hyllades. Ett tal som han alltså inte skrivit själv.

Det kan ju tyckas en smula märkligt att far er, blev hyllad för detta. Jag menar, visst det krävs ett mod, att stå där och hålla tal och ett personligt sådant. Men att uppleva sorg är inte unikt. Vissa verkar tycka att blåblodig sorg är finare, tyngre, ädlare, eller så var det upptäckten av att symbolen Kungen kunde känna sorg. Kungens far dog. Vad hemskt!
Victoria kunde vi se på löpsedlarna, hade också känslor. Hon grät vid någon minneshögtid för tsunamin. Vilket säkert var ärligt.

Men de liberala republikanernas hyllning behövde en ingrediens till för den där hyllningen. Det var nämligen så att kungen också:
4) Kritiserade den socialdemokratiska regeringen. (Om än milt.)

Dessa fyra punkter säger något om den värld vi lever i. Så kungabarn, er far är kung, inte för att det egentligen finns något annat behov än att skapa och upprätthålla symboler och en odemokratisk tradition vid liv. Men lägg märke till hur många som skulle kunna klara av dessa punkter. Fast vad gäller punkt ett. Här ska man väl ge honom och även er, cred. Ni är födda av speciella föräldrar. Det finns alltså en komplettering att göra till punkt ett. Födda av Kungligheter. Och Madde, vår egen lilla festprinsessa, som verkar har roligast av er tre. Och hennes vilda festnätter är de verkligen vildare än någon annans? Så frågan är retorisk och inte av intresse. Det är en form av låtsasliv, fritt från ansvar och förpliktelser.

Men om man ser till far er. Hur kritiserade han regeringen. Jo, genom att tala om ansvar. Och här kommer vi naturligtvis in i det hela. Individer tar ansvar. Samme man, er far, som talat om att stekta sparvar inte flyger in munnarna på dem, pratar om att man måste ta ansvar. Samme man, er far, som alltså lade skulden på UD för sin lilla hyllning av Kungen av Brunei. Hans ansvar är annars att vinka till undersåtarna med ett mer eller mindre krystat leende och inte säga olämpligheter. Den kungliga varianten av att sikta mot stjärnorna och åtminstone nå halvvägs. Han tror han är Kung. Vi låter honom tro det. Rojalisterna tror han är kung. Det är egentligen vår uppgift som demokrater att beröva kungen tron. I dubbel bemärkelse alltså.

Men en sista fråga Victoria: Vad blir ditt motto? "Livet är intressant."

Ps! Jag ber om ursäkt för att jag har duat dig Victoria. Jag vet att du ogillar det. Men detta är min blogg och som tröst kan jag säga att ytterst få läser den och troligtvis inga rojalister eller kungligheter.

Det Börjar Med Barbie

Det börjar med Barbie. Vi är fria. Men vi härligt fria och oberoende liberala människor tackar dock inte nej till lite tips. Hur man ska bete sig. Hur man ska göra för att bli, ni vet, det där, lyckliga, liksom. Och någonstans måste man börja. Och det är bättre att börja för tidigt än för sent. I det senaste numret av serietidningen/barnreklambladet Barbie får man ett par bonusleksaker, som nuförtiden är kutym. Det räcker liksom inte med tidning. Varje serietidning måste erbjuda något mer. Varje tidning måste erbjuda något mer. (Jag kommer att någon gång återkomma till detta, med att alltid erbjuda något mer, som inte bara gäller tidningar, då det finns hysteriskt komiska exempel på sådant.) Veckans Barbie erbjuder ett par läckra pom-poms. Ty vad ska annars flickor göra, än att vifta lite på sin kropp med hjälp av accessoarer?

Tidningsbutikens: Beskrivning av Barbie:
Barbie är tidningen för alla flickor som älskar dockan Barbie. Här finns fotoserier med Barbie och hennes vänner, tips och idéer, mode för Barbie, recept, affischer och pyssel. I varje nummer finns det dessutom en extra överraskning och en tävling med fina priser. Utkommer med 13 nummer per år. Tidningen är på svenska.

Japp. Färgen som gäller är också, och håll i hatten nu, sätt er gärna ner, rosa. Och denna vecka är alltså överraskningen ett par ”läckra pom-poms.” Det är alltid bra att som kvinna att lära sig att stå vid sidan av och stödja männen. Cheerleading! Yeah!

På Barbie.se erbjuder dessutom den siten shopping och, påstår den, att ge tjejer självförtroende. Liksom med tidningen är det bara reklam. Shopping är vad som är det huvudsakliga. Och, är jag ledsen att behöva säga, efter att ha lyssnat i en minut på introt till siten: att låta hjälplös a la Goldie Hawn. Självförtroendet ligger i utseendet. I kläderna, i sminket, i kroppen. Det är även en uppfostran i att älska att äga. Erich Fromm skulle baxna.

När man sedan, med ålderns mognad lämnar den serietidningen, finns naturligtvis andra tidningar att välja på. Som följer den feminina-manualen till punkt och pricka. Vik ej av ni blivande oberoende liberala självständiga kvinnor! Tidningsbutiken är dessutom så hjälpsam att man tipsar om vad man kan gilla när man blir äldre. Man kan sedan där klicka sig fram på de olika tidningsvalen, som erbjuds som tips nedanför, och man kan så se vart man till slut hamnar. Nämen, det visar sig att man går från Barbie, via Julia eller Go Girl!, till Veckorevyn, och sen via Cosmopolitan slutar det med tidningar för kvinnor 40 + (man får till och med vara över 50, men gissningsvis är målet att alltid se yngre ut än vad man är. "Är du 52? Du ser inte ut att vara en dag äldre än 40? Läser du Tara, eller?") och gärna tidningar skapade av Amelia Adamo och kanske till och med, om det vill sig väl, med henne på omslaget. Bara så ni vet. Och hennes tidning M Magasin är dessutom än bättre. Den riktar sig till mappies (mature affluent pioneering persons), unga, äventyrslystna personer över 51. Framtiden är er tjejer. Följ bara efter. Och kom ihåg: det börjar med Barbie, och ett par läckra pom-poms och slutar med Tara och tips mot rynkor. Gör er redo för att känna er underbara.

Diagnosens Makt

Diagnoserna ökar, men inte den direkta kunskapen om dem. Det finns en utan större vetenskapliga bevis också väldigt stor fokus på den biologiska förklaringen vad gäller psykiska funktionshinder. Dessutom finns problem med stämplingar, dels den som individerna själva kan sätta på sig själva och naturligtvis hur omvärlden betraktar den diagnostiserade. Och se på hur den här folkhögskolan ratade en person med Aspergers, ett funktionshinder. Den 20-åriga mannen har som det verkar klarat skolan bra.

Diskussionen om det hela är dock påfallande frånvarande.

Samtidigt så finns det ju forskning (som underskattas av neuropsykiatrin) som har visat hur stigma underminerar vården som människor med olika former av psykiska problem har fått. Detta beror även på allmänhetens bild av människor med olika former av problem, vilket försvårar för människor att få och behålla jobb, utbildning och även vad gäller bostäder. Denna bild är naturligtvis viktig för individerna själva. Skolan ser här uppenbarligen bara problem. Man ser inte individen, man ser diagnosen. Personen avindividualiseras av diagnosen. Symtomen som ur samhällets synpunkter är olika negativa personlighetsdrag, samlas ihop till en diagnos, som personen sedan blir. Jakob Linde blir till Aspergers Linde.

Diagnoserna kan uppenbarligen vara ett problem. "Dignostic classifications augment public perceptions of the groupness and differentness of people with mental illness. These classifications are perceived as homogenous, and compositen traits are seen as stable. As a result, individual members of a diagnostic class tend to be seen in terms of their diagnostic instead of the idiosyncratic nature of their problem." (P.W Corrigan, Social Work nr 1 2007)

Diagnoserna ses som hjälpmedel för alla inblandade. Den kan vara välfärdsbiljetten för de som får diagnosen. Att få en diagnos kan uppenbarligen vara en lättnad för många. Den är även ett redskap för människor som arbetar inom fältet. Men fortfarande finns problem som inte diskuteras. Från neuropsykiatriskt håll anser man nog bara att det krävs mer människor som utbildas om de olika diagnoserna, och att dessa utbildas helt ur det neuropsykiatriska synsättet.

Diagnoserna har dessutom problmem med ganska otydlig avgränsningar och bevisbördan är svår vilket skapar problem för både reliabilteten och validiteten vad gäller såna här diagnoser.

Detta betyder inte att människor inte upplever problemen som symtomen uppvisar och att människor inte behöver hjälp. För så kan det ju absolut vara. I slutändan behöver vi ett tolerantare samhälle. Detta eftersom det även skrivs ut mer anti-depressiva medel till unga människor som även de blivit diagnostiserade.

Prioritera Mera

Jag hamnar på MSNs startsida efter att ha loggat ur från min hotmail. Det här är ingen stor grej. Men de vet i varje fall att prioritera bland världens nyheter. Jag noterar också den klockrena skillnaden mellan nyheter och kändisnytt.

MSN listar så det de tycker vi bör uppmärksamma:

Garva åt senaste Rocky
Så lever kändisarna grönt
Laga en smarrig thaisoppa
Coolt spel - Block Party!
Bästa och billigaste espressomaskinen
Festa utan baksmälla

Kändisnytt

Owen Wilson på dejt med två okända blondiner
BILDEXTRA! Chocksmal Paris lämnar finkan
Här är Tiger och Elins lilla tigerunge
Justins sviniga besök i Skandinavien

Nyheter

Nytt förslag: Så blir den nya fastighetsskatten
"Han har gjort världens mest irriterande låt"
Så var "Harry Potters" första filmkyss
Krävde 380 miljoner för borttappad byxa - förlorade

Vad Danmark Behöver

Danmark har ju fått ett rykte om sig. Ett rasistiskt sådant. Man har åtminstone ett parti som gör stereotyper av muslimer, pekar ut muslimerna som, ironiskt nog, ja, intoleranta. Därför behöver det danska folketinget någonting nytt. Kanske: Asmaa Abdol-Hamid

Här kommer en 25 år gammal socialarbetare, palestinska, student, socialist, muslim och feminist. Hon har homosexuella vänner, är emot dödsstraffet och är för aborter. Sådant som, ni vet, låter rätt liberalt. Hon är naturligtvis modig, även om hon säkert inte är modig på ett sådant sätt som godkänns av DN-liberaler. För då ska man ju ta avstånd från islam.

Men, hon är religiös. Hon tar sin religion på allvar. Hon bär sin slöja och hon tar inte män i hand.

Slöjan har ju som bekant skapat kaos bland västländerna i Europa. En form av slöjfobi har drabbat kontinenten. Slöja är lika med förtryck, och det betyder att man inte längre är en individ såsom väst känner Individen. Och väst känner Individen, för det var det liberala väst som uppfann Individen. Och en Individ ska följa en viss mall. Gör den icke det, är den icke längre en Individ.

Det danska Folkpartiet betraktar henne inte riktigt som en nazist. Inte riktigt. Men, väl som ett propagandaverktyg för det totalitära och för, håll för ögonen och öronen på era barn, islamism.

Nåväl. Asmaa vill bli den första muslimska kvinnan i det danska folketinget. Med sitt vänsterparti Enhetslistan. Kommer Danmark att klara av detta?

Läs artikel om henne i The Guardian.