ADHD-Diagnosen Som Lösning

"I Haninge bor familjen med tre barn som väntar på utredning. Sofia, 16, och Ellen, 7, misstänks ha ärvt pappa Magnus adhd. Sonen Jerry, 9 år, har redan fått diagnosen adhd och väntar på utredning om Aspergers syndrom."

Så är en diagnos lösningen på problemen? Det tror man nog förvisso inte. Men, som vanligt är det intressant attt de finns en för tillfälligt lite för stor tro på diagnosens styrka. Man glömmer bort att diagnosen ADHD är något barnen får leva med sedan. Att köerna ökar beror naturligtvis i viss mån på en ökad information om diagnosen. Fler börjar “förstå” att problemen man upplever kan vara kroniska och vara ett neuropsykiatriskt problem. Individer blir till patienter och som på ett sätt avindividualiseras genom att han inte blir en individ utifrån sina karaktärsdrag, utan genom DSM-manualen där han blir han en patient utifrån en begränsad uppsättning av symtom. Därifrån är alltså inte steget långt till att låta diagnosen i sig bestämma individens potential. I boken En Väg Till Fängelset frågar en diagnostiserad man författaren till boken och tillika journalisten Vanna Beckman:
"- Men vad säger du, hur mycket ska jag acceptera min diagnos? ... Det talas ju så ofta om det. Ska jag verkligen acceptera att jag är en som har lätt att ljuga, svårt att stava och lätt att hamna i missbruk?” Vanna svarar honom: ”Jag säger att en diagnos ska användas som en språngbräda. Ett avstamp, utifrån vilket man kan värdera sina svaga och starka sidor, och ta ställning till vilka man måste leva med och vilka som kan förändras." Mannen gör då den bedömningen att han nog får ge upp drömmen om körkort eftersom han har en diagnos som hävdar att han har definitiva begränsningar. Detta kan i viss mån ses som att vi rör oss från en yttre regim av disciplinering, och hur individerna själva på egen hand förstår det rätta, förvisso med hjälp av samhällelig kunskap. Detta sker i enlighet med en liberal tidsanda, där vi själva väljer våra liv, och även självdiagnosticerar. Där erkännandet, eller bekännelsen, spelar en viktig roll. (Jag vill inte på något vis här nedvärdera problemen som finns eller som upplevs.)

Diagnosen blir ett hjälpmedel, en tröst och till något mer, ett förklaringsvärde, den får ett mervärde.

- Kanske hade vi lyckats hålla ihop vårt äktenskap om Magnus hade fått sin diagnos tidigare. Diagnosen skapar förståelse och gör att man lättare kan bemöta personen rätt, säger en mamma i DN-artikeln.

Diagnosens Makt

Diagnoserna ökar, men inte den direkta kunskapen om dem. Det finns en utan större vetenskapliga bevis också väldigt stor fokus på den biologiska förklaringen vad gäller psykiska funktionshinder. Dessutom finns problem med stämplingar, dels den som individerna själva kan sätta på sig själva och naturligtvis hur omvärlden betraktar den diagnostiserade. Och se på hur den här folkhögskolan ratade en person med Aspergers, ett funktionshinder. Den 20-åriga mannen har som det verkar klarat skolan bra.

Diskussionen om det hela är dock påfallande frånvarande.

Samtidigt så finns det ju forskning (som underskattas av neuropsykiatrin) som har visat hur stigma underminerar vården som människor med olika former av psykiska problem har fått. Detta beror även på allmänhetens bild av människor med olika former av problem, vilket försvårar för människor att få och behålla jobb, utbildning och även vad gäller bostäder. Denna bild är naturligtvis viktig för individerna själva. Skolan ser här uppenbarligen bara problem. Man ser inte individen, man ser diagnosen. Personen avindividualiseras av diagnosen. Symtomen som ur samhällets synpunkter är olika negativa personlighetsdrag, samlas ihop till en diagnos, som personen sedan blir. Jakob Linde blir till Aspergers Linde.

Diagnoserna kan uppenbarligen vara ett problem. "Dignostic classifications augment public perceptions of the groupness and differentness of people with mental illness. These classifications are perceived as homogenous, and compositen traits are seen as stable. As a result, individual members of a diagnostic class tend to be seen in terms of their diagnostic instead of the idiosyncratic nature of their problem." (P.W Corrigan, Social Work nr 1 2007)

Diagnoserna ses som hjälpmedel för alla inblandade. Den kan vara välfärdsbiljetten för de som får diagnosen. Att få en diagnos kan uppenbarligen vara en lättnad för många. Den är även ett redskap för människor som arbetar inom fältet. Men fortfarande finns problem som inte diskuteras. Från neuropsykiatriskt håll anser man nog bara att det krävs mer människor som utbildas om de olika diagnoserna, och att dessa utbildas helt ur det neuropsykiatriska synsättet.

Diagnoserna har dessutom problmem med ganska otydlig avgränsningar och bevisbördan är svår vilket skapar problem för både reliabilteten och validiteten vad gäller såna här diagnoser.

Detta betyder inte att människor inte upplever problemen som symtomen uppvisar och att människor inte behöver hjälp. För så kan det ju absolut vara. I slutändan behöver vi ett tolerantare samhälle. Detta eftersom det även skrivs ut mer anti-depressiva medel till unga människor som även de blivit diagnostiserade.