"Liberalerna lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier"

Säger som Åsa:
Varje ny artikel stärker diagnosen att liberalerna lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier: De har inget människovärde och vi som hävdar motsatsen ska bara hålla käften. Inte skriva, inte tala, inte ställa frågor. Själva sitter de som de tre aporna, som vägrar se, lyssna eller tala om det obehagliga.

...Och bevisen är bra många nu. Kommer aldrig glömma, aldrig förlåta dem för deras reaktion efter Cast Lead.

Lite Lästips Om Wanjas Hyckleri Och Vad Det Är Ett Symptom På

Åsa Linderborg: Bonushärvan kring Wanja Lundby-Wedin är ett symptom på socialdemokratins kris: ingen ideologi, ingen politik, ingen strategi. Inget civilkurage. Frågan rör vid samhällskroppens nervsystem: motsättningen mellan arbete och kapital. När klassklyftorna och den folkliga vreden växer har arbetarrörelsen ett gyllene tillfälle att flytta fram sina positioner. Men i stället för mobilisering lyckas man lysa upp den nattsvarta himlen med en enda fråga: Varför ska man alls rösta på Socialdemokraterna?

Johan Ehrenberg: Logiken bakom de höga lönerna beror på att arbetarrörelsen låtit borgarnas ideal bestämma.

Det gäller i AP-fonderna. Det gäller AFA, det gäller rörelsens byggbolag och kooperationen och bankerna och… ja, alla bolag som facken och valda S-ledare är med i och styr över. Det går inte att kritisera bonusar och höga löner och sedan själv sitta som delansvarig för dem.

Slutresultatet blir bara hyckel.

Problemet är att hyckleriet döljer det stora problemet. För 25 år sedan gav arbetarrörelsen upp motståndet mot aktieklipp och kortsiktig spekulation, man valde istället att acceptera ”marknadens spelregler” och började arbeta för att även löntagarna skulle ha sin del av spekulationsuppgångarna. Alla fackförbund, alla avtalsbolag fick samma mål, maximal vinst på placeringar. Den grundläggande feltanken var att man faktiskt trodde att löntagare ihop skulle kunna bli rikare genom börsen, idén att den typen av placeringar ”lönar sig bäst i långa loppet” var en nyliberal tanke arbetarrörelsens ekonomer tog över.

Själv ser jag hur förfallet fortsätter och bävar inför att nästa val kan gå vänstern förbi. Därför att man låtit idealen förfalla. Man har fegat ur. Man vill ingenting. Tror inte på någonting. Socialdemokratin är rädd. Man hoppas på att vinna nästa val. Med hjälp av att reparera a-kassan. För det är ju vänster för Mona Sahlin.

"Bara Rödvinskommunister Går På Teater" von Holstein, leg. pajas.

Ständigt denna Johan Staël von Holstein, leg. Pajas. Han utträder nu ur kommunistrådet, förlåt, mittåt, kulturrådet. Han gör det med von Holsteins patenterade intellektuella glans och värdighet: ”Bara rödvinskommunister går på teater.”

Och visst. Hans problem med teatern kan väl delvis ha att göra med att på scen måste skådespelarna agera tillsammans och för att kunna göra detta måste man repetera tillsammans. Allt i sann kollektivistisk kommunistisk anda. Och sedan med en publik som tittar på i grupp, allt som oftast i kollektiv tystnad. Det är inte heller så konstigt att von Holstein hade problem med att skriva ett kulturmanifest, med tanke på att kultur nästan blivit synonymt med kommunism för von Holstein.

Intressant att notera är alltså hur många av dessa individer (en annan leg Pajas: Fredrick Federley till exempel) som pläderar hårt arbete och engagemang visar sig inte ha tid att engagera sig i vissa projekt. Som om man faktiskt inte behöver anstränga sig , utan att ens blotta symboliska närvaro skulle lösa problemen som andra ställs inför. Hybris? Självupptaget? Joråsatteh...

DN Motbilder Svensson Åsa Linderborg

Mig Äger Ingen Som Radioteater

Idag går den första delen av Åsa Linderborgs suveräna bok Mig Äger Ingen som radioteater. P1 Klockan 13:30. Repris bla 26/5 klockan 19:03. Den går i två delar.

Den får bra kritik i dagens DN.

I DN kan man också läsa att flera vill filma boken. Hittills är inget klart. Men som teater går den passande nog upp i Västerås om ett år.

Åsa Linderborg Igen.

Jag hyser mycket beundran för Åsa Linderborg, för hennes intellekt och för hennes penna. Nu tar hon itu med Zarembas artikelserie som jag har läst först idag. Åsas artikel finns på Aftonbladet Kultur.

(Jag har alltid fascinerats över hur lite han egentligen har att komma med i sin mastodontartikelserier. Men han skriver skickligt. Han skriver så att det berör.)

Det Finns Yttrandefrihet Och Så Finns Det Yttrandefrihet

Stå upp för yttrandefriheten! För allas yttrandefrihet. Men liberaler har en benägenhet att försvara de privilegierades yttrandefrihet eller när hotet mot yttrandefriheten kommer från ett visst håll. Åsa Linderborg skriver bland annat:

Att den liberala pressen nu med emfas försvarar Vilks rätt att rita vad han vill är viktigt, men samtidigt är deras patos för yttrandefriheten iögonfallande selektivt. För tre år sedan fick Björn Eklund på Ordfront sparken för en artikel om Balkankrigen. Det skedde efter ett drev av framför allt Expressen och Dagens Nyheter. Vi som då försvarade yttrandefriheten sades utgöra ett hot mot demokratin. Nyligen sparkade Connex Sekobasen Per Johansson eftersom denne påtalat bristen på säkerhet i Stockholms tunnelbana. Det upprörde ingen liberal ledarskribent. Yttrandefriheten på arbetsplatserna är tydligen ingenting värd. Är det ett problem?

Liberalerna oroar sig över yttrandefriheten i Venezuela. Inte över det faktum att medierna har använts i en statskupp, eller att majoriteten av medierna ägs av en liten rik elit, utan att Chávez inte förlängde kontraktet för en station att sända via marknätet. Kanalen sänder fortfarande men via satellit. Att yttrandefriheten kan mer eller mindre ägas är inget problem för liberalerna. Ja! I teorin kan ofta fattiga göra sin röst hörd. I praktiken? Not so much. Knappt ens i en tidning som Situation Stockholm.

Liberalernas kännetecken är deras selektiva syn på mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet. Men en sak gör man konsekvent: man står upp för minoriteten. Den egna privilegierade.

Men visst. Ingen behöver mer mordhot mot konstnärer och författare. Det hjälper ingen. Så visst måste Vilks försvaras.

Borgerlighetens Stalinister Eller Indoktrinera Mera

Obehagligt? Svar: Ja. Oväntat? Svar: Nej. Intellektuell ohederlighet? Svar: Ja.

Åsa Linderborg tar ton i biblioteksfrågan i Brännkyrka och är i vanlig ordning lysande. Andra hävdar att kommunismens brott försöks tystas ned. Naturligtvis vet vi att det inte handlar om det. Det handlar om propaganda.

För säkerhets skull: Stalin var en kallblodig massmördare och Gulag var ett mänskligt skapat helvete.

I liberal yttrandefrihetsanda ska vi kanske varje morgon i skolan istället för en bön börja med att prisa kapitalismen och ondgöra kommunismen. Och historielektionerna bör naturligtvis påvisa att Karl Marx var den onde fan som startade det hela. Jag menar att hävda saker som att var och ens frihet är förutsättningarna för allas frihet eller att vi skapar våra egna liv men inte under förutsättningar som vi själva valt. Brr...

Alla "Liberalers" Diktator

...Och så även Daily Show. I ett program i veckan kallade Jon Stewart Hugo Chávez för en av områdets craziest motherfuckers. Han sade även som ett skämt angående att Chavez och Venezuela ska köpa in vapen för ett antal miljarder för ett eventuellt försvarskrig mot USA. "Varför skulle USA invadera ett oljerikt land med en diktator?... Ay Caramba!"

I Sverige är också Chávez en diktator för de som kallar sig liberaler. Åsa Linderborg skrev för ett par dagar sedan. "Få gör liberalerna så nervösa som Venezuelas folkvalde president Hugo Chávez. I söndagens Expressen beklagar ledarredaktionen att den nya författningen tillåter att ”vänsterdiktatorn” Chávez väljs om ”i all oändlighet” (19 aug).
Men i så fall är Sverige också en diktatur, eftersom Reinfeldt kan sitta på livstid om han väljs tillräckligt ofta. Jo, ibland kan demokratin verka skrämmande. "

Demokratin kan inte bara verka skrämmande utan förvirrande. Liberalerna som de kallar sig såg det som ett bevis för Chávez diktatorfasoner att han inte förlängde en TV-stations kontrakt och därmed tillgång till marknätet. Kanalen sänder fortfarande i Venezuela. Bara inte via marknätet. För liberaler är det därmed inte problematiskt att yttrandefrihet går att äga via pengar och rikedom. Under statskuppen 2002 deltog liberalernas favvokanal hjärtligt. Medierna var, som en general sade det, ett dödligt vapen. Nödvändig. 80 % av TV-kanalerna är privatägda och nästan alla 118 tidningskoncerner är privatägda.

Det är okej att äga yttandefriheten med hjälp av pengar enligt liberalerna, varav flera, naturligtvis på daglig basis kan njuta av detta faktum genom att skriva i så kallade oberoende liberala medier.

Samtidigt skriver John Pilger och låter först en man med erfarenhet av krossade drömmar berätta:

”Under åren med Allende hyste vi ett hopp om att den mänskliga anden skulle triumfera”, sa Roberto. ”Men i Latinamerika beter sig de som tror sig vara födda till att härska med en sådan brutalitet för att försvara sina rättigheter, sin egendom, sitt grepp om samhället att det inte ligger långt från verklig fascism. Människor som är välklädda, vars hus är fyllda med mat, går ut på gatorna och slår på kastruller i protest, som om de inte hade någonting. Detta såg vi i Chile för 36 år sedan. Detta är vad vi ser i Venezuela i dag. Det är som om Chávez vore Allende. Det väcker många minnen hos mig.”

Propagandan lever vidare. Och som alltid med hjälp av de liberala och demokratiska krafterna. Det finns inget som skrämmer de privilegierade liberalerna så mycket som folket.

"Propagandan som riktades mot Allende och, i ett senare skede, mot den sandinistiska vänsterregeringen i Nicaragua, har stora likheter med dagens kampanj mot de växande folkliga demokratiska rörelserna i Latinamerika. Kampanjen tar först och främst sikte på Venezuela, och i synnerhet Chávez, och själva hätskheten i angreppen antyder att något spännande håller på att hända - och så är det verkligen. Tusentals fattiga venezuelaner får nu träffa en läkare för första gången i sitt liv, deras barn blir vaccinerade och de får dricka rent vatten.
Mer än 25 000 kommunala råd har upprättats vid sidan om de gamla korrumperade lokala byråkratierna. Många utgör levande exempel på fungerande gräsrotsdemokrati. Talespersoner väljs, men alla beslut, idéer och utgifter måste godkännas av en rådsförsamling."

För de som inte har tillgång till någon yttrandefrihet utan bara rösträtten, en rätt som tidigare i grund och botten mest varit teoretisk, har Chávez trots allt inneburit ett lyft. En minskad fattigdom. En större frihet.

...Och propagandan har alltså nått Jon Stewart som förvisso även tidigare drivit med Chávez. Det är naturligtvis helt i sin ordning, men när en man och ett program som kallar sig progressivt och liberalt, kallar den flerfaldigt folkvalde Chávez diktator då delar man säng med hökarna i USA. Ett eventuellt krig, eller statskupp, mot Venezuela kommer därför att bli lättare att acceptera.

Inte för att jag tror att USA kommer att attackera Venezuela. Inte heller för att jag tror lika gott om Chávez som exempelvis John Pilger. Men det är tragiskt att det inte finns några liberaler längre.

Dagens Födelsedagsbarn: Cornelis Vreeswijk 70 år: - För Han Har Inte Gått Ur Tiden

Idag skulle Cornelis fyllt 70 år om han levt. Men det ville sig inte. Han dog pank och fysiskt utsliten 50 år gammal, idag är han rikare och kanske populärare än någonsin. Hans texter och musik lever i sanning vidare. Se: ”han har gått ur tiden” är en icke adekvat beskrivning av Cornelis frånfälle.

Ja, hans texter lever vidare, och musiken, är odödlig. Han hade en sån där naturlig bluesröst som river tag i låten. Han behövde inte mer än en gitarr. Han kunde se bluesen i dikter. Han var något av en revolutionär när han kom. Han var något av en revolutionär rakt igenom sitt liv.

”Presente, ja. Och jag fortsätter kampen i andanom.
Fast jag tycker mig ofta se stora svampen framför mig eller bakom.
Och ibland vill man bara spy, Victor Jara, utan avbrott i fjorton dar.
Och dom tycker att jag borde fly, Victor Jara.
Men jag tänker stanna kvar.” (Blues För Victor Jara)

Hans skiva där han översatt Victor Jara till svenska är en av hans bästa skivor. Han var en utomordentlig uttolkare av låtar. Victor Jara var hans typ. En man som stod på småfolkets sida. Han såg sig som en konstnärlig bror till Victor Jara: och beskrev sig själv i låten tillägnad Victor Jara med orden ” en man utan tro, utan hopp och utan fosterland.” Han blev ju aldrig svensk medborgare. Delvis därför att myndigheterna krävde ett språktest av Cornelis och Cornelis vägrade. Cornelis var i grund och botten anti-auktoritär. Kanske var det därför han bara för en kort stund jobbade inom socialt arbete. Han ville hjälpa människor men såg inte hur det var möjligt. (Han ansåg inte heller att det rent konstnärligt sett gav honom någonting).

Cornelis Vreeswijk hittade inte inspiration från sin tid på socialen. Socialvården var en stor bluff verkar han mena: ”Ja, inte hittar grabben en människa på andra sidan skrivbordet. En människa med ögon och öron och förnuft och alla sinnen. Det blir ingen kontakt. Och alla dessa socialvårdstjänstemän som graderar människovärdet – de är inte bättre än nazister. Alla dom som rycker på axlarna varje gång de misslyckas och säjer att det är ju i alla fall bara frågan om pack. Fy tusan. Om det är nånting man måste lära sig när man har med människor att göra, människor som behöver hjälp, så är det att misslyckas.” (Från biografin : Ett Bluesliv av Klas Gustafson)

Allt var dock inte skit. Äldre kvinnor: ”Dom måtte veta mera om hur en människa fungerar.” Detta kanske utmynnade i låten Polarn Pär hos det sociala.” En låt där Pär lackar ur på socialassistenten men blir lugnare på Fredens Lokal. Cornelis hade en viss anarkistisk ådra.

På en skiva från 1982 i låten ”Ta en moralkaka till” går ett par rader, (och tankarna går till folkpartiet):

Skolagan måste vi nog ha tillbaka, ungarna gör ju precis som de vill.
Ordning och reda! Säg skulle det smaka med en moralkaka till.”

Texten fortsätter senare med (och tankarna fortsätter gå till folkpartiet men kanske lite mer till centern):

”Dottern min skriver från Argentina
där hon är gift med sin make Mats
Där har dom reda på gatorna sina
Och där vet alla minsann sin plats.
Två hembiträden, chaufför och en kocka.
Nog finns det tjänstefolk bara man vill.
Inte behövs det någon sån stämpelklocka.
Ta en moralkaka till.

”Nog är det skillnad på oss och på packet.
Ge de ett finger så tar dom din hand.
Maken han har ett elände med facket.
Tänk att vi ska ha ett sånt i vårt land.
Men vi ska kämpa och vi ska vinna!
Sen får de strejka så mycket de vill.
Smaka på sherryn, min söta väninna.
Ta en moralkaka till!”

När jag gick på gymnasiet skrev jag mitt specialarbete om Cornelis. Det hette Dödslängtan och Livsglädje. Jag vill inte dra några djupare växlar av det. Min analys är väl förhållandevis enkel. Det var dock något av an av de få saker jag ansträngde mig åt att göra på gymnasiet. (Min svensklärare ville dock att jag skulle skriva om existentialismen, då han tyckte det skulle passa mig och mitt språk. Han blev dock väldigt nöjd ändå.) Cornelis hade båda det mörka och ljusa i sig. Han ansåg att för att bli en bra poet var man tvungen att vara desperat. Livet kunde inte bara vara vackert och lyckligt.


Han söp för mycket och bör det väl sägas hade ett humör som under berusning faktiskt gjorde att han kunde slå sina kvinnor och han fick även sitta i fängelse några månader för misshandel (ej för de slag han riktat mot kvinnor dock). Hans texter förändrades dock över tiden.

Men han hade en distans till sig själv, han var mycket generös och verkade tycka om att leva ett fritt liv. (På flera sätt påminner han om Manu Chao, som för övrigt äntligen kommer till Sverige. Jag ska se Manu Chao på fredag i Göteborg.)

Han spelade för VPK vid en valturné, men det var något han kom att ångra. Han togs inte på tillräckligt allvar. Cornelis tyckte inte om när han inte respekterades. Han kallade sig förvisso kommunist under en period och var medlem i VPK men gick ur. Han gjorde konstant motstånd.

Cornelis sjöng för knarkarna. Han sjöng för och om människorna på samhällets botten. Han sjöng för att ge dem ett ansikte. En värdig existens. I Polarn Pär kan man se hur han såg på solidariteten. Den som har pengar pröjsar.

I Turistens Klagan som är en av hans populäraste låtar, och kanske något sönderspelad i Sommarprogrammen, finns både det mörka och det ljusa med i låten. Det ljusa står barnen för. Vem blir inte glad av barnrösterna och de där skratten som kontrasteras mot en ensam man.

Han själv ogillade Brevet Från Kolonien, och i ärlighetens namn, den är inte speciellt bra, eller ens särskilt rolig. Det roligaste med den låten är att höra hur publiken håller på att göra på sig av skratt när raden om ett barn som gör på sig infaller. Han drev med präster, med borgare, med makten. Men han skrev också vackra kärlekslåtar. Han hade en poetisk ådra och såg sig själv mer som poet än som vissångare. Och han såg sig inte som aktivist. Han ville bara vara sig själv. Leva ett fritt liv, och det önskade han alla andra med.

Mina fem Cornelis favoriter i detta nu:
1. Fredrik Åkares Morgonpsalm
2. Grimasch Om Morgonen
3. Till Jack
4. Saskia
5. Ballad om en gammal knarkare.

”Lägg granris vid min grav.
Låt inga präster höras.
Gör vad som måste göras.
Marskalkar bryt min stav.
Så faller det till sist dock
Tre skovlar på mitt kistlock.
Nu får jag ge mig av.
/:Lägg granris vid min grav.:/ (Fredrik Åkares Morgonpsalm)

Edit: Ser att Åsa Linderborg också hyllar mannen. Ser också att AB:s urval av låtar var en smula väntade. Ingen av mina fem var med.

DN-Debatt: Inte Mycket Till Debatt

Mauricio Rojas tillhör det privilegierade skiktet människor som får skriva på DN debatt av rent ideologiska skäl. DN:s debattredatkör Mats Bergstrand är i regel mycket stolt över sin sida, och har åberopat dess stora bredd. Om jag inte minns fel så ägnade han en liten del (han brukar ju upplåta en yta åt sig själv för att skryta ibland) åt att visa hur objektiva man var. Man hade minsann låtit fler representanter för vänstern än högern komma till tals. Om man räknade till antal människor som uppenbart tillhörde något parti så stämde detta säkert. Man har ju för vana att låta vänsterpartister skälla ut varandra offentligt där. Därtill räknar man säkerligen representanter för Svenskt Näringsliv som neutrala. Johan Norberg skriver där ibland. Han ägnade någon debattartikel åt, efter en "undersökning" naturligtvis, att peka på våra socialistiska bibliotek och gnällde över att Johan Ehrenberg hade många fler böcker på biblioteken. Johan Ehrenberg fick aldrig replikera. (Läs Johan Ehrenbergs replik, något år gamla: Därför kan borgarna inte skriva.)

DN:s debattsida är en propagandasida i första hand. Vilket märks genom den bisarrt usla undersökningen av UOK som dessutom resulterar i uppföljare, dels på DN:s ledarsida men även delvis med anledning av Mauricio Rojas debattartikel häromdagen. Detta är naturligtvis ingen slump. Rojas, som förövrigt anser att chilenare är skurkaktigare än andra, har gjort en undersökning som nu sågas av Åsa Linderborg i Aftonbladet.

Åsa skriver att det vore orimligt att Rojas blir tagen på allvar. Men samtidigt skulle jag vilja peka på att det här är en del i en propagandaattack som inte på egen hand kan göra något. Men som många hävdat tidigare, och som även Åsa pekar på här: det är inte kommunismen man vill åt. Man vill sjunga nyliberalismens lov. (Men det gör man ju redan i hela samhället. Är de oroliga för att folk ser igenom? Ser bristerna? Börjar fundera på varför de sociala problemen antingen är konstanta eller ökar?)

Rojas åberopar UOK, Upplysning om kommunismens historia, finansierad av Svenskt Näringsliv. UOK påstod häromveckan (Dagens Nyheter 9 maj) att svenska ungdomar vet för lite om kommunismens illgärningar. Fler än hälften begriper inte att demokrati och marknadsekonomi är samma sak! Undersökningen bygger på en metod med samma vetenskapliga precision som slagrutan. I skottgluggen står inte de som försvarar Gulag – för de finns inte – utan alla som ifrågasätter nyliberalismen. Alla som tror på en solidariskt finansierad välfärd.

Att sån här galenschaft får sånt genomslag visar att det finns en ideologisk mottaglighet inom samhällseliten. Vi kan vänta oss fler utspel på DN Debatt.

Du Åsa, vet du vad, det tror jag med.

"Mig Äger Ingen"

Jag minns för ett par år sedan hur Åsa Linderborg talade om sin kommande bok. Hon läste även ur den. Det var under något seminarium på ABF-huset. Det kan ha varit under Socialistiskt Forum. Jag har länge undrat: när kommer bokfan. Nu verkar den vara här. "Mig Äger Ingen" heter den och får en lysande recension i Aftonbladet. Boken som är självbiografisk, men till formen verkar vara en roman, får följande avslutande ord av Mats Gellerfelt i recensionen: "Jag tvekar inte: Mig äger ingen – faderns trotsiga ord – kommer att räknas till de klassiska svenska barndomsskildringarna, där de sista orden faller så vackert tungt och trösterikt: Min pappa och jag."