Jag tror att många förundras över hur Israel ändå på något sätt hanterar denna massaker på fredsarbetare och hur man får med sig allt från vicepresidenten i USA till diverse vita europeiska liberaler. Alla dessa mycket besynnerliga ursäkter som frångår all logik, all liberalism, hittar utrymme i medierna, in i folks hjärnor.
Man undrar bara: hur långt kan Israel gå innan liberala människors tålamod med Israels ursäktstombola tar slut?
Faktum är att på sätt och vis är Israel en vinnare i detta. Man har visat att man kan massakrera civila på biståndsskepp och kritiken stannar vid att det är beklagligt. Ja, USA till och med verkar acceptera det hela som rätt och riktigt.
I övrigt är detta något som måste läsas: Mark Steel:
It's time the Israeli government's PR team made the most of its talents, and became available for hire. Then whenever a nutcase marched into a shopping mall in somewhere like Wisconsin and gunned down a selection of passers-by, they could be on hand to tell the world's press "The gunman regrets the loss of life but did all he could to avoid violence." Then various governments would issue statements saying "All we know is a man went berserk with an AK 47, and next to him there's a pile of corpses, so until we know the facts we can't pass judgement on what took place
To strengthen their case the Israelis have released a photo of the weapons they found on board, (which amount to some knives and tools and wooden sticks) that the naive might think you'd expect to find on any ship, but the more astute will recognise as exactly what you'd carry if you were planning to defeat the Israeli army. It's an armoury smaller than you'd find in the average toolshed in a garden in Cirencester, which goes to show the Israelis had better destroy Cirencester quickly as an essential act of self-defence...
...But some defenders of Israel are so blind to what happens in front of them there's nothing at all they wouldn't jump to defend. Israel could blow up a cats home and within five minutes they'd be yelling "How do we know the cats weren't smuggling semtex in their fur for Hamas?"
Läs hela!!! Dilsa! Hökmark! DN-liberaler! Läs!
Visar inlägg med etikett liberaler. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett liberaler. Visa alla inlägg
torsdag 3 juni 2010
torsdag 21 januari 2010
"Liberalerna lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier"
Säger som Åsa:
Varje ny artikel stärker diagnosen att liberalerna lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier: De har inget människovärde och vi som hävdar motsatsen ska bara hålla käften. Inte skriva, inte tala, inte ställa frågor. Själva sitter de som de tre aporna, som vägrar se, lyssna eller tala om det obehagliga.
...Och bevisen är bra många nu. Kommer aldrig glömma, aldrig förlåta dem för deras reaktion efter Cast Lead.
Varje ny artikel stärker diagnosen att liberalerna lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier: De har inget människovärde och vi som hävdar motsatsen ska bara hålla käften. Inte skriva, inte tala, inte ställa frågor. Själva sitter de som de tre aporna, som vägrar se, lyssna eller tala om det obehagliga.
...Och bevisen är bra många nu. Kommer aldrig glömma, aldrig förlåta dem för deras reaktion efter Cast Lead.
lördag 26 december 2009
Rätten Till Självförsvar Och Motstånd
Palestinierna behöver politiskt stöd. Till och med liberala Expressens ledarsida tycker att belägringen av Gaza är negativ, att den har gått för långt ur ett mänskligt perspektiv. Det är en oväntat stark markering från svenska liberaler. Något som onekligen saknats i debatten. Så långt är det ett framsteg. Dock finns det alltid vissa aspekter som måste kommas ihåg när liberaler kritiserar Israel.
Man förklarar ändå att Israel har en rätt att försvara sig, aldrig någonsin kan man dock läsa att palestinierna har rätt att försvara sig mot angrepp från israel. Aldrig. Man får heller aldrig läsa att palestinierna har rätt att göra motstånd mot o-c-k-u-p-a-t-i-o-n-e-n. I grund och botten är belägringen av Gaza på så många vis så anti-liberal att det vore grundläggande för en liberal att vara emot blockaden. Det går i grund och botten inte att försvara belägringen. Därför har det antagligen varit ganska tyst om belägringen av Gaza. (Notera dock hur de flesta som kommenterar Expressens artikel försvarar den kollektiva bestraffningen.)
Det som i huvudsak är problemet är att palestinierna bara kan få någon form av liberal förståelse och empati så länge de enbart är offer. Som politiska varelser, som människor med ambitioner finns de inte. När palestinier attackeras för att de protesterar mot en mur, eller när de bara försöker odla sin mark, jaga fåglar eller fiska och attackeras och i vissa fall dödas för det, så verkar det som om dessa palestinierna förnekas rätten att i självförsvar få försvara sig mot Israel. Detta verkar vara otänkbart för liberalerna. Frågan ställs aldrig för liberalerna.
Palestinierna avkrävs ett aktivt icke-motstånd. Man ska förhandla. På Israels villkor. Därtill verkar det vara lätt att glömma bort ett annat faktum: palestinierna möts av våld oavsett vilken typ av motstånd man väljer att anta. Svaret till varför Israel agerar som de gör kan man delvis finna i kommentaren från 2002 av dåvarande överbefälhavaren Moshe Ayalon: ” Man måste få palestinierna att inse i djupet av sitt medvetande att de är ett besegrat folk.” Och våld är den metod Israel hela tiden använder sig av mot palestinierna. Ändå får vi aldrig höra att palestinierna måste få ha rätt att till självförsvar, samt få ha rätten till aktivt motstånd mot ockupationen.
Liberaler är ofta så oerhört falska i sin humanism att de dessvärre lurar sig själva. Det faktum att Expressen begär ett upphörande av belägringen betyder egentligen inte särskilt mycket. Det är ett liberalt alibi - men bättre än Dagens Nyheters tystnad. Men det har mer betydelse än när Birgitta Ohlsson räcker upp sin hand och säger att hon är för tvåstatslösningen och tycker att det är allt stöd i världen palestinierna behöver.
Så varför vill jag gå marschen? Jag marscherar för en friare värld, mot en värld fylld av rasism, segregation, hat och hyckleri. För att palestinierna inte ska inse i djupet av sitt medvetande att de inte står ensamma – trots konstanta svek från världens makthavare. Att de är ett besegrat folk kommer de aldrig att inse oavsett om det blir en internationell marsch eller inte.
Men vad sänder detta för budskap till palestinierna? Vi tillåter er inte ens internationell solidaritet. Vi vill att ni ska känna er ensamma och desperata. Sen kan man, i sann rasistisk anda, alltid skylla våldsutbrotten på att såna är palestinierna.
Democracy Now om Gaza Freedom March
Bianca Zammit om marschen:
".....The siege has to end. This is the message that will be carried during the Gaza Freedom March on the 31st December 2009. The Gaza Freedom March is comprised of people who have found the courage to say No where the international community has failed."
Viva Palestina i sin tur har problem att komma in i Gaza. Man är fast i Jordanien. Egypten vill att vi ska turista istället för att visa solidaritet med palestinierna i en fredsdemonstration.
DN
Man förklarar ändå att Israel har en rätt att försvara sig, aldrig någonsin kan man dock läsa att palestinierna har rätt att försvara sig mot angrepp från israel. Aldrig. Man får heller aldrig läsa att palestinierna har rätt att göra motstånd mot o-c-k-u-p-a-t-i-o-n-e-n. I grund och botten är belägringen av Gaza på så många vis så anti-liberal att det vore grundläggande för en liberal att vara emot blockaden. Det går i grund och botten inte att försvara belägringen. Därför har det antagligen varit ganska tyst om belägringen av Gaza. (Notera dock hur de flesta som kommenterar Expressens artikel försvarar den kollektiva bestraffningen.)
Det som i huvudsak är problemet är att palestinierna bara kan få någon form av liberal förståelse och empati så länge de enbart är offer. Som politiska varelser, som människor med ambitioner finns de inte. När palestinier attackeras för att de protesterar mot en mur, eller när de bara försöker odla sin mark, jaga fåglar eller fiska och attackeras och i vissa fall dödas för det, så verkar det som om dessa palestinierna förnekas rätten att i självförsvar få försvara sig mot Israel. Detta verkar vara otänkbart för liberalerna. Frågan ställs aldrig för liberalerna.
Palestinierna avkrävs ett aktivt icke-motstånd. Man ska förhandla. På Israels villkor. Därtill verkar det vara lätt att glömma bort ett annat faktum: palestinierna möts av våld oavsett vilken typ av motstånd man väljer att anta. Svaret till varför Israel agerar som de gör kan man delvis finna i kommentaren från 2002 av dåvarande överbefälhavaren Moshe Ayalon: ” Man måste få palestinierna att inse i djupet av sitt medvetande att de är ett besegrat folk.” Och våld är den metod Israel hela tiden använder sig av mot palestinierna. Ändå får vi aldrig höra att palestinierna måste få ha rätt att till självförsvar, samt få ha rätten till aktivt motstånd mot ockupationen.
Liberaler är ofta så oerhört falska i sin humanism att de dessvärre lurar sig själva. Det faktum att Expressen begär ett upphörande av belägringen betyder egentligen inte särskilt mycket. Det är ett liberalt alibi - men bättre än Dagens Nyheters tystnad. Men det har mer betydelse än när Birgitta Ohlsson räcker upp sin hand och säger att hon är för tvåstatslösningen och tycker att det är allt stöd i världen palestinierna behöver.
Så varför vill jag gå marschen? Jag marscherar för en friare värld, mot en värld fylld av rasism, segregation, hat och hyckleri. För att palestinierna inte ska inse i djupet av sitt medvetande att de inte står ensamma – trots konstanta svek från världens makthavare. Att de är ett besegrat folk kommer de aldrig att inse oavsett om det blir en internationell marsch eller inte.
Men vad sänder detta för budskap till palestinierna? Vi tillåter er inte ens internationell solidaritet. Vi vill att ni ska känna er ensamma och desperata. Sen kan man, i sann rasistisk anda, alltid skylla våldsutbrotten på att såna är palestinierna.
Democracy Now om Gaza Freedom March
Bianca Zammit om marschen:
".....The siege has to end. This is the message that will be carried during the Gaza Freedom March on the 31st December 2009. The Gaza Freedom March is comprised of people who have found the courage to say No where the international community has failed."
Viva Palestina i sin tur har problem att komma in i Gaza. Man är fast i Jordanien. Egypten vill att vi ska turista istället för att visa solidaritet med palestinierna i en fredsdemonstration.
DN
söndag 22 november 2009
En Palestinsk Pseudostat
Förtrycket fortsätter mot palestinierna. Uppgivna palestinska ledare funderar på att utropa en stat. Det handlar dock om en egen stat med en massa närmast oöverstigliga problem, inbyggda och planterade i denna ”stat”. Att officiellt stödja tvåstatslösningen har annars alltid varit liberalernas alibi för att de tar palestiniernas situation på allvar. De har dock aldrig någonsin gett sig in i att förklara hur en sådan stat i praktiken skulle se ut. Man har inte heller gjort något allvarligt försök till att verkligen stödja palestinierna. Staten Israels säkerhet går ju före alla inblandade individers rättigheter.Det är på mark med 500 000 bosättare/ockupanter som de inte särdeles demokratiskt valda palestinska ledarna tänkt utropa sin stat. Det är med gränser kontrollerade av Israel man tänkt utropa sin stat. Och med sin pyttelilla, extremt trångbodda stat, kommer man inte längre vara statslösa. Att vara statslös har varit hur hemskt och bisarrt det än låter, haft en taktisk fördel för palestinierna. Men man kommer med sin fiktiva statsbildning ha cementerat ett apartheidsystem med ett antal bantustans.
Rätten att återvända för palestinierna kommer att försvinna som krav. Att utropa en stat gör ingenting för majoriteten av palestinierna. De i diasporan, flyktingarna. Deras drömmar överges. Palestinierna splittras ytterligare. Palestinierna i Israel fortsätter att vara andra klassens medborgare för all framtid.
En annan risk ligger ju i den demokratiska problematiken. Redan nu ser vi hur Västbanken, med stöd av väst och Israel, har tenderat att allt mer likna en polisstat styrd av PA. Det handlar om en palestinsk myndighet som i grund och botten gjort allt för att göra kolonialherrarna glada. Man har låtit Israel ta makten över vattnet, man försöker hålla demonstranter på mattan, arresterar oliktänkande, fördömer Hamas, erkänner staten Israels rätt att existera. Med så lättkuvade förhandlare blir det naturligtvis en munsbit för Israel när förhandlingar väl ska ske mellan två stater.
En palestinsk stat skulle bli en stat där Israel kontrollerar de palestinska gränserna och luftutrymmet. När ockupationen ”slutar” enligt västbankseliten – se Gaza btw- kommer israelisk propaganda att ta en viktig seger. Plötsligt är man inte längre ockupanter officiellt. Palestinierna har själva valt detta och nu har ju palestinierna sin stat. Detta trots att ockupationen i praktiken kommer att fortsätta. Och majoriteten av palestinierna kommer inte att nöja sig med detta. Våldet kommer åter att blossa upp. Liberaler och sionister kommer att peka på att nu har palestinierna sin stat och ändå brukar de våld. Se hur opålitliga och våldsamma palestinierna är! Någon palestinsk armé kommer inte att tillåtas. Man kommer att förbli oskyddade mot israeliska ”självförsvarsinvasioner” som naturligtvis kommer att ske i ”förebyggande syften”, även om man kommer att ha svårt att hävda att palestinierna har massförstörelsevapen.
Salam Fayyad, premiärministern, kommer säkerligen få en del stöd av västvärlden, då han är omtyckt av västvärldens ledare. Med andra ord kommer vi i våra ”fria” tidningar få läsa ganska positiva omdömen om honom. Av palestinierna fick han 2 % av rösterna senast. (Det är inte heller så att han är speciellt betrodd i Fatahs led heller. Fayyad är oberoende.) Det är möjligt att om nya val skulle ske att hans popularitet skulle stiga, dels av det skäl att han nu syns mer och står relativt fri från det korrumperade Fatah och från Abbas och Dahlan.
När exempelvis Jinge stöder planen gör han det för att han inte längre ser någon som helst möjlighet till rättvisa. Han ser inga alternativ. Han vill minimera lidandet för palestinierna. Det är ett sista desperat drag för palestinierna enligt devisen: ”det kan inte bli värre”. Men det kan det. Jinge är trött på förhandlandet. Men har tar grundligt miste om han tror att ett utropande av en palestinsk stat skulle betyda en palestinsk stat utan förhandlingar. Det är snarare så att den palestinska myndigheten tror att om man är en stat har man större tyngd i förhandlingarna. Att Fayyad och Fatah skulle sluta försöka med förhandlingar med Israel är naturligtvis en omöjlighet.
Men när palestinierna spelar ut sitt sista kort har man ingenting längre att förhandla om, men ändå kommer man tvingas förhandla, och de som ska förhandla är de som har gjort det hittills med fruktlösa resultat. Man har sin stat. Sitt medborgarskap. Och så sitter man där med sina bantustans och alla dessa palestinier i diasporan, och som andraklassens medborgare i staten Israel. Det är ett Palestina dömt till konflikt och fattigdom, till korruption och hopplöshet. Med Virgina Tilleys ord: ”den nuvarande omöjliga situationen blir permanent.” Virginia Tilley gör dessutom viktiga observationer från anti-apartheidkampen i Sydafrika. Att utropa en palestinsk stat nu vore helt enkelt ett fatalt misstag menar hon.
Ur demokratisk, liberal, humanistisk, antirasistisk och moraliskt-etisk synpunkt så är tvåstatslösningen inte acceptabel. Det är en lösning som pekar ut palestinierna, ursprungsbefolkningen, som mindre värda, ett folk man måste ta en form av minimal hänsyn till – det israeliska tolkningsföreträdet gäller när det kommer till tvåstatslösningen (även om för många sionister är det ett sätt att dra ut på tiden och stjäla mer mark och bygga ut ockupationen ). Det är i dagsläget enbart skenbart en mer praktisk och trovärdig lösning än enstatslösningen. Naturligtvis kan ingen heller i nuläget tro på en enstatslösning. Sionisterna är för starka och har USA och EU som backar upp de i kampen mot palestinierna. Fast det finns saker som talar för palestinierna. Den demografiska utvecklingen oroar Israel. Samtidigt har solidaritetsaktionerna världen över för och med palestinierna ökat. Den israeliska propagandan blir alltmer Bagdad Bob-liknande. Palestinierna vägrar låta sig kuvas. Det ökade israeliska förtrycket kan ses som samma typ av desperation som drabbar stater med stora problem.
Men den stat palestinierna skulle få hur skulle den se ut? Salam Fayyad drömmer om ett fritt och rikt Palestina. Oberoende av Israel. En egen flygplats! Salam Fayyad drömmer. När PA har tagit emot miljarder av dollar i bistånd har det enda som skett att man blivit biståndsberoende och korrupta. Fayyad vill avsluta ockupationen när den fortfarande är kvar. Det är en pseudostat. En pseudostat som förvisso kanske skulle gynna västbankseliten. Vilket är en variant av det där med kakan. Det är som att planera att ha kvar kakan, när någon annan långsamt äter upp den. (Haltar liknelsen? Jodå.)
Efter många år av förtryck och ofrihet kan man förstå tanken bakom idén. Det är lätt att inse den omedelbara lockelsen av en egen stat. Men det kan visa sig vara ett oåterkalleligt fatalt misstag. Därför krävs det stor palestinsk samling bakom detta. Beslutet ska inte tas av några icke-valda palestinier. Och i slutändan kommer detta beslut att bestämmas av Israel och USA om det godkänns eller inte.
Det viktiga är dock inte om det är en stat eller två eller fjorton utan hur man ska kunna skapa en stat med lika möjligheter och likvärdiga medborgarskap för alla som bor där. Det elementära borde vara respekten för varje individs okränkbara rättigheter mellan jämbördiga människor – judar, kristna, muslimer, och så vidare. Det är frapperande hur lite hänsyn till denna grundläggande rättighetsaspekt för samtliga individer som västvärlden och våra kära liberaler tar. Det är alltid staten Israels egenmäktigt uttalade säkerhetsaspekt som går före individernas rättigheter.
Palestinierna behöver en riktig stat inte en symbolisk pseudostat. Dessutom är rasismen ofrånkomlig i sionismen och det i sig skapar obotliga missförhållanden.
Även Ali Abunimah, EI, argumentar emot en palestinsk stat i nuläget. "Liberation, Not A Fictitious Palestinian 'State'"
torsdag 16 juli 2009
Övergångsregering?
Den honduranska övergångsregeringen återinförde på onsdagen utegångsförbudet från midnatt och hänvisade till hot om oroligheter från anhängare till den störtade presidenten Manuel Zelaya.
"Efter att fortsatt ha mottagit öppna hot från grupper som försöker störa ordningen och skydda människor och deras egendom, har regeringen beslutat att införa utegångsförbud från midnatt, säger regeringen i ett uttalande som sändes i tv.
Landets folkvalde president blir väckt mitt i natten av militären och utskickad ur landet. De som står bakom kuppen kallas sedan av Dagens Nyheter för övergångsregering. Är inte det för härligt med oberoende liberala morgontidningar?
Visst är det även fint att få det att låta som om det är den folkvalde som står för hoten och oordningen, inte kuppmakarna.
"Efter att fortsatt ha mottagit öppna hot från grupper som försöker störa ordningen och skydda människor och deras egendom, har regeringen beslutat att införa utegångsförbud från midnatt, säger regeringen i ett uttalande som sändes i tv.
Landets folkvalde president blir väckt mitt i natten av militären och utskickad ur landet. De som står bakom kuppen kallas sedan av Dagens Nyheter för övergångsregering. Är inte det för härligt med oberoende liberala morgontidningar?
Visst är det även fint att få det att låta som om det är den folkvalde som står för hoten och oordningen, inte kuppmakarna.
tisdag 23 juni 2009
Kan Ingerö* Inte Bättre?
Från Johan Ingerös blogg:
”Socialisten vill förstatliga familjen för att staten definitionsmässigt bör kontrollera folket.”
Say what? Say what?
* Jag har inte varit inne och läst på Ingerös blogg särdeles mycket tidigare. Och efter denna djupt intellektuella analys ser jag inte heller någon anledning till återbesök. Så vitt jag förstår verkar det vara en vit privilegierad liberal man som kämpar för ökade liberala rättigheter för, främst, vita privilegierade män. Det personliga är, som sagt, politiskt.
”Socialisten vill förstatliga familjen för att staten definitionsmässigt bör kontrollera folket.”
Say what? Say what?
* Jag har inte varit inne och läst på Ingerös blogg särdeles mycket tidigare. Och efter denna djupt intellektuella analys ser jag inte heller någon anledning till återbesök. Så vitt jag förstår verkar det vara en vit privilegierad liberal man som kämpar för ökade liberala rättigheter för, främst, vita privilegierade män. Det personliga är, som sagt, politiskt.
fredag 6 mars 2009
Liberalt Ordval
Jan Björklund skriver i ett nyhetsbrev:
Malmös socialdemokratiske ledare Ilmar Reepalu har genom fientliga uttalanden hetsat upp olika vänstergrupper mot vanliga unga judiska tennisspelare som ska spela en Davis Cup-match i Malmö.
Så vilka är det som vill få det till anti-semitism? Vem är det som medvetet väljer att säga judiska istället för Israeliska? Protesten sker för att spelarna representerar ockupationsmakten Israel och inte för att de representerar judendomen och judarna. Samtidigt som palestinierna är utsatta för en politik som i praktiken omöjliggör att palestinsk idrotssutövning kan utvecklas och blomma.
Som vanligt vill de som kallar sig liberaler tala om annat än om vad det handlar om. Som vanligt vill de blanda ihop korten. Som vanligt är liberalerna inkompetenta i kampen mot alla former av rasism, vilket delvis beror på deras försvar för kolonialism och imperialism, men också på ren okunskap. Som vanligt glömmer de bort palestinierna.
De som mår allt sämre. En Lancet-rapport visar på detta bistra faktum. "Forskarna slår fast att mödra- och barnavården har liknande problem som i andra u-länder, men att Israels vägspärrar skapar särskilda problem: I rapporten nämns 69 fall då palestinska kvinnor tvingats föda barn i israeliska vägspärrar. Var tionde kvinna i värkar på väg till sjukhus fördröjdes i mellan två och fyra timmar."
Fotnot lite i efterhand: Ilmar Reepalu förtjänar dock en skopa skit. Han har haft svårt att hålla isär begreppen, och han behöver verkligen vakta vad han säger, eftersom en stad som Malmö ligger i farozon för anti-semitism.
Malmös socialdemokratiske ledare Ilmar Reepalu har genom fientliga uttalanden hetsat upp olika vänstergrupper mot vanliga unga judiska tennisspelare som ska spela en Davis Cup-match i Malmö.
Så vilka är det som vill få det till anti-semitism? Vem är det som medvetet väljer att säga judiska istället för Israeliska? Protesten sker för att spelarna representerar ockupationsmakten Israel och inte för att de representerar judendomen och judarna. Samtidigt som palestinierna är utsatta för en politik som i praktiken omöjliggör att palestinsk idrotssutövning kan utvecklas och blomma.
Som vanligt vill de som kallar sig liberaler tala om annat än om vad det handlar om. Som vanligt vill de blanda ihop korten. Som vanligt är liberalerna inkompetenta i kampen mot alla former av rasism, vilket delvis beror på deras försvar för kolonialism och imperialism, men också på ren okunskap. Som vanligt glömmer de bort palestinierna.
De som mår allt sämre. En Lancet-rapport visar på detta bistra faktum. "Forskarna slår fast att mödra- och barnavården har liknande problem som i andra u-länder, men att Israels vägspärrar skapar särskilda problem: I rapporten nämns 69 fall då palestinska kvinnor tvingats föda barn i israeliska vägspärrar. Var tionde kvinna i värkar på väg till sjukhus fördröjdes i mellan två och fyra timmar."
Fotnot lite i efterhand: Ilmar Reepalu förtjänar dock en skopa skit. Han har haft svårt att hålla isär begreppen, och han behöver verkligen vakta vad han säger, eftersom en stad som Malmö ligger i farozon för anti-semitism.
fredag 30 januari 2009
Hyscha Inte, Strimla Skiten
Ser man på. Källmaterialet är förstört till Rosengård och extremism-rapporten. Men det finns tydligen en rationell anledning till att akademikerna från Lund tycker att detta är dåligt. Och det har inte alls att göra med att själva källmaterialet är förstört.
"Lars Nicander besvarar kritiken med att säga att forskarna från Lund är "akademiskt svartsjuka", eftersom de inte själva fick göra rapporten."
Trots alla brister med rapporten verkar en del vara nöjda med rapporten. Det är inte svårt att lista ut varför, då det passar de liberala åsiktspoliserna. Dessvärre kan många också reagera enligt den bedrövliga "ingen rök utan eld"-teorin. Så för islamofoberna är även usel forskning bra forskning.
Läs gärna Bulten I Bo:s underhållande inlägg i frågan.
För de som minns Gillberg och Damp-debatten (Bulten nämner den också), så handlade det även då, om förstört källmaterial. Även då ville forskare från Lund ta del av forskningen. Många ansåg att Gillberg, ansedd som fan, var utsatt för smutskastning trots att han och hans grupp medvetet förstörde forskningsmaterialet. Källmaterialet låg till grund för den svenska diagnosen Damp (användes ej utanför norden). Idag, mina damer och herrar, kan vi konstatera att diagnosen Damp inte längre används (men det kan användeas som ett uttryck för "kidsen" i meningar som: "Jag tror jag dampar ur". ) Man har gått vidare till ADHD.*
* En diagnos som jag är mycket kritisk emot.
"Lars Nicander besvarar kritiken med att säga att forskarna från Lund är "akademiskt svartsjuka", eftersom de inte själva fick göra rapporten."
Trots alla brister med rapporten verkar en del vara nöjda med rapporten. Det är inte svårt att lista ut varför, då det passar de liberala åsiktspoliserna. Dessvärre kan många också reagera enligt den bedrövliga "ingen rök utan eld"-teorin. Så för islamofoberna är även usel forskning bra forskning.
Läs gärna Bulten I Bo:s underhållande inlägg i frågan.
För de som minns Gillberg och Damp-debatten (Bulten nämner den också), så handlade det även då, om förstört källmaterial. Även då ville forskare från Lund ta del av forskningen. Många ansåg att Gillberg, ansedd som fan, var utsatt för smutskastning trots att han och hans grupp medvetet förstörde forskningsmaterialet. Källmaterialet låg till grund för den svenska diagnosen Damp (användes ej utanför norden). Idag, mina damer och herrar, kan vi konstatera att diagnosen Damp inte längre används (men det kan användeas som ett uttryck för "kidsen" i meningar som: "Jag tror jag dampar ur". ) Man har gått vidare till ADHD.*
* En diagnos som jag är mycket kritisk emot.
fredag 23 januari 2009
...Och Nu Till Något Helt Annat (Varför Israel-vännerna hellre diskuterar off-topic)
På den ena sidan har vi de ockuperade, belägrade, kollektivt bestraffade, dagligen förödmjukade, militärt underlägsna, fattiga och etniskt rensade flyktingarna utan en egen stat och som saknar vänner med makt.
På den andra sidan har vi den militära supermakten och ockupanten, den faktiskt existerande staten Israel som har militärt, politiskt samt ekonomiskt stöd från USA.
På den ena sidan har vi 1340 döda (and counting) och över 6000 skadade (skadade i olika hög grad.) samt ytterligare tiotusentals traumatiserade barn och raserade städer.
På den andra sidan har vi tretton döda och ett fullt fungerande vardagsliv.
Tacka fan för att Israelvännerna pratar om något annat, som exempelvis anti-semitism. (Israel-vännerna vars intresse för anti-semitism i första hand inte är kopplat till att bekämpa anti-semitism utan till att försvara apartheidstaten Israel, vilket är synnerligen kontraproduktivt för oss sanna anti-rasister som tar hatet mot judar enkom för att de är judar på allvar) Tacka fan för att israelvännerna inte vill diskutera fakta på marken eller massakern i Gaza utan hellre ägnar sig åt felsurr, desinformation och diverse Dilserier. (Replik av Jinge).
De pliktskyldiga krokodiltårarna till trots, det är ingen slump, att Israel-vännerna och diverse liberaler när Israels namn självförvållat åter dras i smutsen tycker att det som är absolut viktigast att diskutera är vänsterns anti-semitism. Ju större övergrepp från Israel, desto desperatare blir Israel-vännerna. Att man själva inte inser det djupt farliga med hur man försvarar Israel är beklämmande ur en intellektuell såväl som mänskliga aspekt. Det gäller förvisso även för de dårar som skyller på judarna för vad Israel gör och eller/attackerar judar/judiska församlingar eller kyrkogårdar.
Liberaler, Israel-vänner: ni måste kanske inte överge kampen mot anti-semitism, men om ni blandar ihop begreppen är det bättra att överlåta den till oss som anser att alla människor är lika mycket värda, för ni gör mer skada än nytta. Kampen mot anti-semitismen samt rasismen måste göras samtidigt med kampen mot Israels historiska, pågående och framtida brott mot palestinierna. Kampen mot anti-semitismen och rasismen måste vara en kamp mot kolonialismen och imperialismen. Kampen mot rasism och anti-semitism går hand i hand med teorin om att var och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling, teorin om alla människors lika värde.
På den andra sidan har vi den militära supermakten och ockupanten, den faktiskt existerande staten Israel som har militärt, politiskt samt ekonomiskt stöd från USA.
På den ena sidan har vi 1340 döda (and counting) och över 6000 skadade (skadade i olika hög grad.) samt ytterligare tiotusentals traumatiserade barn och raserade städer.
På den andra sidan har vi tretton döda och ett fullt fungerande vardagsliv.
Tacka fan för att Israelvännerna pratar om något annat, som exempelvis anti-semitism. (Israel-vännerna vars intresse för anti-semitism i första hand inte är kopplat till att bekämpa anti-semitism utan till att försvara apartheidstaten Israel, vilket är synnerligen kontraproduktivt för oss sanna anti-rasister som tar hatet mot judar enkom för att de är judar på allvar) Tacka fan för att israelvännerna inte vill diskutera fakta på marken eller massakern i Gaza utan hellre ägnar sig åt felsurr, desinformation och diverse Dilserier. (Replik av Jinge).
De pliktskyldiga krokodiltårarna till trots, det är ingen slump, att Israel-vännerna och diverse liberaler när Israels namn självförvållat åter dras i smutsen tycker att det som är absolut viktigast att diskutera är vänsterns anti-semitism. Ju större övergrepp från Israel, desto desperatare blir Israel-vännerna. Att man själva inte inser det djupt farliga med hur man försvarar Israel är beklämmande ur en intellektuell såväl som mänskliga aspekt. Det gäller förvisso även för de dårar som skyller på judarna för vad Israel gör och eller/attackerar judar/judiska församlingar eller kyrkogårdar.
Liberaler, Israel-vänner: ni måste kanske inte överge kampen mot anti-semitism, men om ni blandar ihop begreppen är det bättra att överlåta den till oss som anser att alla människor är lika mycket värda, för ni gör mer skada än nytta. Kampen mot anti-semitismen samt rasismen måste göras samtidigt med kampen mot Israels historiska, pågående och framtida brott mot palestinierna. Kampen mot anti-semitismen och rasismen måste vara en kamp mot kolonialismen och imperialismen. Kampen mot rasism och anti-semitism går hand i hand med teorin om att var och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling, teorin om alla människors lika värde.
torsdag 15 januari 2009
Demonisering Pågår För Att Rättfärdiga Brott Mot Folkrätten
"Civila dör på Gaza i första hand för att martyrskapet är Hamas strategiska val i kampen mot Israel. " Eli Göndör i Dagens Nyheter.
(I första hand? Menar Eli då att Israel gör Hamas en tjänst? Men samtidigt bombas sjukhus, FN-kontor och naturligtvis där de få kvarvarande journalisterna är. De arabiska journalisterna som är på plats under bombardemanget försöker ta sig därifrån, men vågar inte. Journalister för övrigt som tydligen inte räknas som journalister i västvärldens medvetande, eftersom vi i väst fortsätter hävda att det inte finns några journalister på plats. Ingen plats är trygg. Ingen plats är trygg.)
I den liberala och israeliska propagandan går mycket ansträngning åt till att visa en irrationell religiöst fundamentalistiskt sida hos palestinierna och den fiende som Israel för närvarande håller som huvudfiende, nämligen Hamas. Nu handlar det närmast om att mytologisera Hamas. Det är viktigt att avpolitisera Hamas. Det är viktigt att avhumanisera Hamas. Men även att dekontextualisera Hamas, genom att frånta Hamas det faktum att man är en befrielserörelse, en motståndsrörelse skapad utifrån vissa speciella förutsättningar (hur religiösa man än må vara, hur mycket besläktade man än är med Det Muslimska Brödraskapet, hur pass negativ deras kvinnosyn än är). Det senare är på sätt och vis självklart: för om de skulle framstå som en motståndsrörelse, ges Hamas en form av legitimitet och det skulle inte gagna Israel. Man tar även ifrån Hamas-rörelsens möjlighet att tala för sig själva. Deras röster skall först filtreras så att vi får vissa delar tilldelade oss. Man väljer den charter, hur gammal och passé den än må vara för Hamas själva, som passar in i kolonialisternas bild. Allt detta sker inte för att skapa en berättelse som går att förstå för oss människor, utan enbart utifrån ett syfte: att försvara Israels politik. Man tror att om man upprepar samma sak, oavsett sanningshalt i källorna eller ens tillgång till det, så blir det en sanning.
Det här är naturligt för alla kolonialmakter. Motståndarna skall demoniseras. Framstå som oresonliga. Våld är det enda deras motståndare förstår.
Hamas har dessutom utan tvekan genomgått en politisk mognad, även om detta inte gör de till ett parti en vänstermänniska skulle rösta på, så verkar detta vara ett faktum (ett exempel, från att ha varit motståndare till att delta i val, till att delta i val – även om man, eller det palestinska folket, knappast fått någon cred för detta…). Den israeliska propagandan med det efterföljande västeuropeiska själslösa, hjärtlösa ekot hanterar dock inte en annan historia än den fördummande. För så fort man börjar diskutera Hamas, inte utifrån en kolonial utgångspunkt så framkommer en mer komplicerad bild. Det går att förstå Hamas motstånd utan att stödja Hamas i det vardagliga politiska livet. Det vi ser nu är inte bara ett humanistiskt och moraliskt förfall bland israel-vännerna utan även ett intellektuellt. För faktum är att det går att vara mycket kritisk mot Hamas utan att hänge sig åt demoniseringar. Men det kräver förvisso en viss form av intellektuell hederlighet och stringens.
En annan poäng i det hela är naturligtvis det självklara: Hamas är det enda lilla skydd man har för sina brott. Genom att fokusera på det ohyggliga, omänskliga Hamas försöker man skyla det uppenbara: Palestina är ockuperat och belägrat. Palestinierna är bestulna på sina rättigheter.
Esbati.
(I första hand? Menar Eli då att Israel gör Hamas en tjänst? Men samtidigt bombas sjukhus, FN-kontor och naturligtvis där de få kvarvarande journalisterna är. De arabiska journalisterna som är på plats under bombardemanget försöker ta sig därifrån, men vågar inte. Journalister för övrigt som tydligen inte räknas som journalister i västvärldens medvetande, eftersom vi i väst fortsätter hävda att det inte finns några journalister på plats. Ingen plats är trygg. Ingen plats är trygg.)
I den liberala och israeliska propagandan går mycket ansträngning åt till att visa en irrationell religiöst fundamentalistiskt sida hos palestinierna och den fiende som Israel för närvarande håller som huvudfiende, nämligen Hamas. Nu handlar det närmast om att mytologisera Hamas. Det är viktigt att avpolitisera Hamas. Det är viktigt att avhumanisera Hamas. Men även att dekontextualisera Hamas, genom att frånta Hamas det faktum att man är en befrielserörelse, en motståndsrörelse skapad utifrån vissa speciella förutsättningar (hur religiösa man än må vara, hur mycket besläktade man än är med Det Muslimska Brödraskapet, hur pass negativ deras kvinnosyn än är). Det senare är på sätt och vis självklart: för om de skulle framstå som en motståndsrörelse, ges Hamas en form av legitimitet och det skulle inte gagna Israel. Man tar även ifrån Hamas-rörelsens möjlighet att tala för sig själva. Deras röster skall först filtreras så att vi får vissa delar tilldelade oss. Man väljer den charter, hur gammal och passé den än må vara för Hamas själva, som passar in i kolonialisternas bild. Allt detta sker inte för att skapa en berättelse som går att förstå för oss människor, utan enbart utifrån ett syfte: att försvara Israels politik. Man tror att om man upprepar samma sak, oavsett sanningshalt i källorna eller ens tillgång till det, så blir det en sanning.
Det här är naturligt för alla kolonialmakter. Motståndarna skall demoniseras. Framstå som oresonliga. Våld är det enda deras motståndare förstår.
Hamas har dessutom utan tvekan genomgått en politisk mognad, även om detta inte gör de till ett parti en vänstermänniska skulle rösta på, så verkar detta vara ett faktum (ett exempel, från att ha varit motståndare till att delta i val, till att delta i val – även om man, eller det palestinska folket, knappast fått någon cred för detta…). Den israeliska propagandan med det efterföljande västeuropeiska själslösa, hjärtlösa ekot hanterar dock inte en annan historia än den fördummande. För så fort man börjar diskutera Hamas, inte utifrån en kolonial utgångspunkt så framkommer en mer komplicerad bild. Det går att förstå Hamas motstånd utan att stödja Hamas i det vardagliga politiska livet. Det vi ser nu är inte bara ett humanistiskt och moraliskt förfall bland israel-vännerna utan även ett intellektuellt. För faktum är att det går att vara mycket kritisk mot Hamas utan att hänge sig åt demoniseringar. Men det kräver förvisso en viss form av intellektuell hederlighet och stringens.
En annan poäng i det hela är naturligtvis det självklara: Hamas är det enda lilla skydd man har för sina brott. Genom att fokusera på det ohyggliga, omänskliga Hamas försöker man skyla det uppenbara: Palestina är ockuperat och belägrat. Palestinierna är bestulna på sina rättigheter.
Esbati.
lördag 3 januari 2009
Liberaler, Israel och Kriminella Tankemönster
Kriminella människor får ofta när de genomgår behandling syna sina kriminella tankemönster. Detta görs ofta med ett program framställt av Gunnar Bergström. Han har även skrivit en bok som heter Kriminalitet Som Livsstil, där han beskriver åtta olika tankemönster. (För några år sedan var jag genom min utbildning till socionom med på en kriminalitetsvecka på ett behandlingshem, där man använde sig av detta program. Det var kanske bland det mest fascinerande jag har upplevt. Huruvida det i praktiken verkligen fungerar är en annan sak.)
Dessa kriminella tankemönster bör ses utifrån specifika samhälleliga och sociala villkor. De är till synes ofta irrationella. Men är nödvändiga i det grundläggande försvaret för de kriminella handlingar man gör eller vill förklara. Kriminella tankemönster är: rättfärdigande, avskärmning, utvaldhet, sentimentalitet, makt/kontroll, superoptimism, intellektuell lättja och osammanhängande tankemönster.
När man lyssnar på Israel och deras liberala försvarare, ofta så kallade journalister, hör man dessa åtta kriminella tankemönster upprepas om och om igen. Ibland blir det närmast obehagligt tydligt hur man använder sig av dessa kriminella tankemönster för att rättfärdiga det Israel gör. Dessvärre är det inte heller så märkligt. Kolonialismen var brottslig, är brottslig, och precis som de kriminella vi vanligen pratar om så är det inte alltid lätt för dem som är inne i det ”tänket” att förstå dessa kriminella värderingar. Kolonialismen kräver helt enkelt kriminella värderingar. Dessa värderingar är en andra mur i Israel/Palestina-konflikten.
Jag hör rättfärdigandet: Detta är det första steget i själva medierapporteringen. Intressant är att man i väst närmast kopierar vad kolonialisten hävdar. Omvärldens historiska anti-semitism har ofta angetts som skäl till Israels utsatthet och varför Israel agerar som det gör. Israel är attackerat utifrån. Man hotas konstant om utplåning. Denna gång var det bekant Hamas som attackerade. Varje hot, påhittat eller verkligt, används som rättfärdigande i det dagliga förtrycket mot palestinierna. Israel försvarar sig. Bara så att ni vet det när bilderna kablas ut från det sönderbombade Gaza. Det är Israels skäl vi får höra.
Man ändrar historien så att det passar den egna världsbilden. När exempelvis Wall Street Journal vill förklara för sin läsare vad de ska tycka berättar de en historia som låter så här:
"The chronology of this latest violence is important to understand. Israel withdrew both its soldiers and all of its settlers from Gaza in August 2005. Hamas won its internal power struggle with Mr. Abbas' Fatah organization to control Gaza in 2006. Since 2005 Hamas has fired some 6300 rockets at Israeli civilians from Gaza, killing 10 and wounding 780."
Per Ahlin i DN har i grund och botten haft samma sätt att diskutera Gaza. (Han kan dock, som empatiskt utrustad liberal, förstå "frustrationen" hos palestinierna, även om han sen direkt fortsätter i gammal god DN-stil. Det är Hamas fel.): Israel har lämnat Gaza och har inte fått ut någonting positivt ut av det. Det är synd om Israel som inte har vunnit något på sina eftergifter. Men det är inte sant. Israel har helt enkelt gjort strategiska förändringar i ockupationen. Man kontrollerar dessutom Gaza, bland annat dess luftutrymme. Och man har gått in i Gaza när det har passat den israeliska armén. Samtidigt har fler bosättare än vad som fanns i Gaza bosatt sig på Västbanken under detta ”tillbakadragande”. En omflyttning har gjorts. (Detta är intressant. Det ”fredligare” västbanken har alltså förlorat mark, samtidigt som det ”fientliga” området Gaza har ”vunnit” mark.)
När moskéer och universitet bombas får vi veta att det är Hamas universitet eller att det kanske till och med handlar om terrormoskéer. Så att vi inte ska missförstå Israels goda intentioner. När så infrastrukturen i Gaza ska bombas blir det i liberala New York Times till Hamas infrastruktur. Inte infrastrukturen för hela det palestinska civila samhället. Som om man verkligen bara skulle kunna bomba Hamas.
Barack Obama, den blivande presidenten i USA, tog till sina egna döttrar i försvarandet av Israels agerande. Risken att unga kvinnor dör är dock större på de palestinska områdena.
Jag hör avskärmning: Man stänger av det palestinska lidandet. Tonar ned det. Detta är ett viktigt liberalt tema. Man väljer att inte se ockupationen i sin helhet. Man kan blunda för vad det är som sker med Palestina. Detta är liberalernas variant av Kejsarens Nya Kläder. Man skärmar av. De olika tekniker som används för att förtrycka palestinierna tonas ned eller blir till en olycklig slump. Palestiniernas attacker sker helt utan koppling till det Israel gör. Därför blir den liberala berättelsen ganska märklig, och historierevisionistisk. Man väljer konstant det israeliska tolkningsföreträdet. Varje uppblossande av våld beror enbart på att Israel reagerar på vad deras fiender gör. Ibland lyssnar man på Hamas och palestinierna. Men det är i regel när Hamas-ledare talar bombastiskt om hämnd, eller om Gud, som DN gjorde idag. Man lät ett litet utryckt citat från Hamas finnas på ledarsidan. (Så att palestinierna kan låta som intoleranta fundamentalister. ) Då fungerar detta även som ett rättfärdigande. Hur ska man kunna tala med oresonliga fundamentalister?
Avskärmning, som när Israels utrikesminister Livni sa: “Det finns ingen humanitär kris i Gaza-remsan och därför inget behov av en humanitär vapenvila.” Den humanitära krisen är omedelbar och akut och var det redan innan Israel startade sina bombningar. Detta vet journalister som blir insläppta i Gaza, det vet människorättsorganisationerna. Detta vet FN.
Avskärmning är det även när man godtar att trafikpoliser ses som giltiga mål. Döda trafikpoliser räknas inte in i den civila kolumnen av döda, utan är därmed godkända likvideringar. Allt som har någon som helst koppling till Hamas räknas bort från det civila. På så vis kan antalet likvideringar utökas. Hamas utropar medierna, som om denna varböld kanske går att operera bort. Problemet kan vara att Hamas blir starkare. (Även det är ju märkligt. Så mänskliga är liberalerna på sin höjd: problemet är alltså att vi kanske hugger av hydrans huvud, inte att Israel dödar människor.)
Jag hör utvaldhet. Man är det enda landet som ska få ha kärnvapen i mellanöstern. Israel ska få ta det de vill ha. Man har lidit som ingen annan, och det här är i biblisk mening, deras land. Det är en form av omvänd anti-semitism. Samtidigt som man använder sig av omvärldens historiska anti-semitism för att förstå varför Israel måste få försvara sig. Man är hatade för att man är judar. Därför måste man också försvara sig. Glöm aldrig förintelsen! (Problemet är också att genom denna berättelse som Israel valt, kan det aldrig bli en verklig fred, eftersom anti-semitismen är evig och oförklarlig*. Det kan bara bli en form av vapenvila. Detta är sionismens ofrånkomliga tragedi.)
Sionismen har även nödvändiggjort rasismen. Palestinierna blir till untermensch. Till ett infödingsfolk som man i grund och botten har rätt att behandla hur som helst, som man kan stjäla ifrån. Palestinierna är ett folk i andra hand. Det israeliska perspektivet gäller.
Jag hör makt/kontroll: Israel är besatta av att kontrollera sin omgivning. Inget annat land får kränka sina grannars gränser såsom Israel. Man är som sagt det enda landet som ska få ha kärnvapen, och detta används, i makt/kontroll syfte.
Det förödmjukande kravet att få alla palestinier att erkänna Israels rätt att existera, är ett sätt att utöva denna makt och kontroll. Även den förödmjukande hanteringen av Yassir Arafat under hans sista dagar är ett annat exempel. Detta accepteras utan problem av västerländska medlöpare som legitim politik.
Jag hör sentimentalitet: Israel är mellanösterns enda demokrati. Detta upprepas som ett mantra. Som om det var sant, och även om det vore sant som om det skulle ha någon egentlig betydelse för palestinierna. Palestinierna är alltså ockuperade: fråntagna rösträtten av Israel och deras liberala medlöpare. Man existerar inte som stat. Ändå talar man om Israel som mellanösterns enda demokrati. I sammanhanget irrelevant.
Därtill försöker man noga förklara för alla att Israel försöker undvika att döda civila. Nathan Shachar på DN berättar om hur man försöker förvarna människor på olika sätt innan man bombar. Detta visar på omtanke som Israels fiender saknar. Israel riktar minsann inte in sig på de civila. Och när man dödade den högt uppsatte Hamas-ledaren nämndes inte i lika hög grad det faktum att hans familjemedlemmar också dödades. Men, även här: skulden är Hamas. Hade han inte befunnit sig hos sin familj, hade de ju inte dött. Familjen dog för att den var i hans närhet.
Jag hör superoptimism: Israel överskattar sin förmåga. Man gör det om och om igen. Man förnedrades i Libanon 2006 på grund av detta. Man tror att murbyggandet skall ge landet mer land och säkerhet. Man tror att man kan hålla på i evighet med detta. Det är uppenbart att det inte kommer att gå. En del israeler inser naturligtvis detta. Om palestinierna inte får en stat, kommer ockupationen att fortsätta, och i längden är detta ohållbart. Men så kommer valkampanjer i vägen. Med hjälp av brutalitet och nationalism vill man vinna valet. Därutöver tror man att det är med hjälp av PR och bloggar som man ska vinna över människors förtroende för Israel.
Superoptimismen innehåller kanske det mest elementära bluffen av alla. Man tror att man kan kuva palestinierna. Men det lyckas man inte med.
Jag hör intellektuell lättja: Oh, vad jag hör intellektuell lättja! Den intellektuella lättjan består i att man tror bekämpandet av terrorism sker med hjälp av att helt enkelt vara mycket brutalare än sina motståndare. Man försöker dessutom förneka palestinierna sin historia. De fanns inte, och finns egentligen inte. Man tror att man kan utradera historien, men som Mahmoud Darwish skrev: allting finns nedtecknat.
Den intellektuella lättjan innehåller självklart även rasism. Med den rasistiska synen på palestinierna underskattar man palestinierna. Men i rasismen finns även andra ursäkter för att inte kunna förhandla med palestinierna. Som när vissa tar till åsikter som att palestinierna hatar Israel och judarna mer än de älskar sina barn, vilket även det skulle göra palestinierna mindre mänskliga.
De palestinska motståndsmännen gömmer sig bakom civila och det är därför civila dör. Men ingen av som tar upp detta skäl kan heller förklara var Hamas eller motståndsmännen skall uppehålla sig. Hur ska de bedriva sitt motstånd ur en rent taktiskt synpunkt? Israels militär är överlägsen när det kommer till det rent militära. Motståndsmän måste försöka överleva för att kunna göra motstånd.
Jag hör osammanhängande tankemönster: ” Betecknande för ett osammanhängande tankemönster är oförmågan att se samband mellan olika händelser. Motgångar, bakslag och hinder ses ofta som en fientlig omvärlds medvetna sabotage när det i själva verket mestadels handlar om rimliga konsekvenser av det egna kriminella beteendet.”
När motståndet blossar upp och tendenser av hat gentemot Israel sipprar fram genom medierna skyller en del Israel-vänner exempelvis på barnprogram som Hamas gjort. Man föringar palestinierna: de vuxna, barnen och ungdomarna till och med förmågan att känna och tänka och uppleva själva. Israelvännerna menar att palestinierna är utsatta för en form av hjärntvätt, oberoende av Israels faktiska handlande. Det Israel gör mot dessa människor skall alltså inte ha någon betydelse när det gäller motstånd och känslor. Israel-vännerna väljer istället att tala om anti-semitism. Man förnekar palestinierna sin historia och ger de en närmast genetisk orsak till sitt motstånd mot Israel: en medfödd anti-semitism: och en kulturell förklaring: palestinierna är infödda i en våldsdyrkande kultur och religion. Det är i sig en märklig historieförklaring att för varje gång våldet blossar upp, det alltid har att göra med hur Israel blir attackerat. Libanonkriget 06 var intressant ur den aspekten, då det faktiskt fanns två förklaringar. Den ena var att det var Hamas fel och den andra var att det var Hizbollahs fel.
Detta är olika tekniker som används för att försvara Israel. Men till slut kommer muren att rämna.
* För säkerhets skull vill jag poängtera att detta är en kritik mot sionismen. Inte mot judarna eller judendomen. Jag tror inte anti-semitism är ett påhitt eller är rättfärdigat. Detta tillägg görs på grund av alla dessa Internettroll som är på skattjakt efter anti-semitism.
Dessa kriminella tankemönster bör ses utifrån specifika samhälleliga och sociala villkor. De är till synes ofta irrationella. Men är nödvändiga i det grundläggande försvaret för de kriminella handlingar man gör eller vill förklara. Kriminella tankemönster är: rättfärdigande, avskärmning, utvaldhet, sentimentalitet, makt/kontroll, superoptimism, intellektuell lättja och osammanhängande tankemönster.
När man lyssnar på Israel och deras liberala försvarare, ofta så kallade journalister, hör man dessa åtta kriminella tankemönster upprepas om och om igen. Ibland blir det närmast obehagligt tydligt hur man använder sig av dessa kriminella tankemönster för att rättfärdiga det Israel gör. Dessvärre är det inte heller så märkligt. Kolonialismen var brottslig, är brottslig, och precis som de kriminella vi vanligen pratar om så är det inte alltid lätt för dem som är inne i det ”tänket” att förstå dessa kriminella värderingar. Kolonialismen kräver helt enkelt kriminella värderingar. Dessa värderingar är en andra mur i Israel/Palestina-konflikten.
Jag hör rättfärdigandet: Detta är det första steget i själva medierapporteringen. Intressant är att man i väst närmast kopierar vad kolonialisten hävdar. Omvärldens historiska anti-semitism har ofta angetts som skäl till Israels utsatthet och varför Israel agerar som det gör. Israel är attackerat utifrån. Man hotas konstant om utplåning. Denna gång var det bekant Hamas som attackerade. Varje hot, påhittat eller verkligt, används som rättfärdigande i det dagliga förtrycket mot palestinierna. Israel försvarar sig. Bara så att ni vet det när bilderna kablas ut från det sönderbombade Gaza. Det är Israels skäl vi får höra.
Man ändrar historien så att det passar den egna världsbilden. När exempelvis Wall Street Journal vill förklara för sin läsare vad de ska tycka berättar de en historia som låter så här:
"The chronology of this latest violence is important to understand. Israel withdrew both its soldiers and all of its settlers from Gaza in August 2005. Hamas won its internal power struggle with Mr. Abbas' Fatah organization to control Gaza in 2006. Since 2005 Hamas has fired some 6300 rockets at Israeli civilians from Gaza, killing 10 and wounding 780."
Per Ahlin i DN har i grund och botten haft samma sätt att diskutera Gaza. (Han kan dock, som empatiskt utrustad liberal, förstå "frustrationen" hos palestinierna, även om han sen direkt fortsätter i gammal god DN-stil. Det är Hamas fel.): Israel har lämnat Gaza och har inte fått ut någonting positivt ut av det. Det är synd om Israel som inte har vunnit något på sina eftergifter. Men det är inte sant. Israel har helt enkelt gjort strategiska förändringar i ockupationen. Man kontrollerar dessutom Gaza, bland annat dess luftutrymme. Och man har gått in i Gaza när det har passat den israeliska armén. Samtidigt har fler bosättare än vad som fanns i Gaza bosatt sig på Västbanken under detta ”tillbakadragande”. En omflyttning har gjorts. (Detta är intressant. Det ”fredligare” västbanken har alltså förlorat mark, samtidigt som det ”fientliga” området Gaza har ”vunnit” mark.)
När moskéer och universitet bombas får vi veta att det är Hamas universitet eller att det kanske till och med handlar om terrormoskéer. Så att vi inte ska missförstå Israels goda intentioner. När så infrastrukturen i Gaza ska bombas blir det i liberala New York Times till Hamas infrastruktur. Inte infrastrukturen för hela det palestinska civila samhället. Som om man verkligen bara skulle kunna bomba Hamas.
Barack Obama, den blivande presidenten i USA, tog till sina egna döttrar i försvarandet av Israels agerande. Risken att unga kvinnor dör är dock större på de palestinska områdena.
Jag hör avskärmning: Man stänger av det palestinska lidandet. Tonar ned det. Detta är ett viktigt liberalt tema. Man väljer att inte se ockupationen i sin helhet. Man kan blunda för vad det är som sker med Palestina. Detta är liberalernas variant av Kejsarens Nya Kläder. Man skärmar av. De olika tekniker som används för att förtrycka palestinierna tonas ned eller blir till en olycklig slump. Palestiniernas attacker sker helt utan koppling till det Israel gör. Därför blir den liberala berättelsen ganska märklig, och historierevisionistisk. Man väljer konstant det israeliska tolkningsföreträdet. Varje uppblossande av våld beror enbart på att Israel reagerar på vad deras fiender gör. Ibland lyssnar man på Hamas och palestinierna. Men det är i regel när Hamas-ledare talar bombastiskt om hämnd, eller om Gud, som DN gjorde idag. Man lät ett litet utryckt citat från Hamas finnas på ledarsidan. (Så att palestinierna kan låta som intoleranta fundamentalister. ) Då fungerar detta även som ett rättfärdigande. Hur ska man kunna tala med oresonliga fundamentalister?
Avskärmning, som när Israels utrikesminister Livni sa: “Det finns ingen humanitär kris i Gaza-remsan och därför inget behov av en humanitär vapenvila.” Den humanitära krisen är omedelbar och akut och var det redan innan Israel startade sina bombningar. Detta vet journalister som blir insläppta i Gaza, det vet människorättsorganisationerna. Detta vet FN.
Avskärmning är det även när man godtar att trafikpoliser ses som giltiga mål. Döda trafikpoliser räknas inte in i den civila kolumnen av döda, utan är därmed godkända likvideringar. Allt som har någon som helst koppling till Hamas räknas bort från det civila. På så vis kan antalet likvideringar utökas. Hamas utropar medierna, som om denna varböld kanske går att operera bort. Problemet kan vara att Hamas blir starkare. (Även det är ju märkligt. Så mänskliga är liberalerna på sin höjd: problemet är alltså att vi kanske hugger av hydrans huvud, inte att Israel dödar människor.)
Jag hör utvaldhet. Man är det enda landet som ska få ha kärnvapen i mellanöstern. Israel ska få ta det de vill ha. Man har lidit som ingen annan, och det här är i biblisk mening, deras land. Det är en form av omvänd anti-semitism. Samtidigt som man använder sig av omvärldens historiska anti-semitism för att förstå varför Israel måste få försvara sig. Man är hatade för att man är judar. Därför måste man också försvara sig. Glöm aldrig förintelsen! (Problemet är också att genom denna berättelse som Israel valt, kan det aldrig bli en verklig fred, eftersom anti-semitismen är evig och oförklarlig*. Det kan bara bli en form av vapenvila. Detta är sionismens ofrånkomliga tragedi.)
Sionismen har även nödvändiggjort rasismen. Palestinierna blir till untermensch. Till ett infödingsfolk som man i grund och botten har rätt att behandla hur som helst, som man kan stjäla ifrån. Palestinierna är ett folk i andra hand. Det israeliska perspektivet gäller.
Jag hör makt/kontroll: Israel är besatta av att kontrollera sin omgivning. Inget annat land får kränka sina grannars gränser såsom Israel. Man är som sagt det enda landet som ska få ha kärnvapen, och detta används, i makt/kontroll syfte.
Det förödmjukande kravet att få alla palestinier att erkänna Israels rätt att existera, är ett sätt att utöva denna makt och kontroll. Även den förödmjukande hanteringen av Yassir Arafat under hans sista dagar är ett annat exempel. Detta accepteras utan problem av västerländska medlöpare som legitim politik.
Jag hör sentimentalitet: Israel är mellanösterns enda demokrati. Detta upprepas som ett mantra. Som om det var sant, och även om det vore sant som om det skulle ha någon egentlig betydelse för palestinierna. Palestinierna är alltså ockuperade: fråntagna rösträtten av Israel och deras liberala medlöpare. Man existerar inte som stat. Ändå talar man om Israel som mellanösterns enda demokrati. I sammanhanget irrelevant.
Därtill försöker man noga förklara för alla att Israel försöker undvika att döda civila. Nathan Shachar på DN berättar om hur man försöker förvarna människor på olika sätt innan man bombar. Detta visar på omtanke som Israels fiender saknar. Israel riktar minsann inte in sig på de civila. Och när man dödade den högt uppsatte Hamas-ledaren nämndes inte i lika hög grad det faktum att hans familjemedlemmar också dödades. Men, även här: skulden är Hamas. Hade han inte befunnit sig hos sin familj, hade de ju inte dött. Familjen dog för att den var i hans närhet.
Jag hör superoptimism: Israel överskattar sin förmåga. Man gör det om och om igen. Man förnedrades i Libanon 2006 på grund av detta. Man tror att murbyggandet skall ge landet mer land och säkerhet. Man tror att man kan hålla på i evighet med detta. Det är uppenbart att det inte kommer att gå. En del israeler inser naturligtvis detta. Om palestinierna inte får en stat, kommer ockupationen att fortsätta, och i längden är detta ohållbart. Men så kommer valkampanjer i vägen. Med hjälp av brutalitet och nationalism vill man vinna valet. Därutöver tror man att det är med hjälp av PR och bloggar som man ska vinna över människors förtroende för Israel.
Superoptimismen innehåller kanske det mest elementära bluffen av alla. Man tror att man kan kuva palestinierna. Men det lyckas man inte med.
Jag hör intellektuell lättja: Oh, vad jag hör intellektuell lättja! Den intellektuella lättjan består i att man tror bekämpandet av terrorism sker med hjälp av att helt enkelt vara mycket brutalare än sina motståndare. Man försöker dessutom förneka palestinierna sin historia. De fanns inte, och finns egentligen inte. Man tror att man kan utradera historien, men som Mahmoud Darwish skrev: allting finns nedtecknat.
Den intellektuella lättjan innehåller självklart även rasism. Med den rasistiska synen på palestinierna underskattar man palestinierna. Men i rasismen finns även andra ursäkter för att inte kunna förhandla med palestinierna. Som när vissa tar till åsikter som att palestinierna hatar Israel och judarna mer än de älskar sina barn, vilket även det skulle göra palestinierna mindre mänskliga.
De palestinska motståndsmännen gömmer sig bakom civila och det är därför civila dör. Men ingen av som tar upp detta skäl kan heller förklara var Hamas eller motståndsmännen skall uppehålla sig. Hur ska de bedriva sitt motstånd ur en rent taktiskt synpunkt? Israels militär är överlägsen när det kommer till det rent militära. Motståndsmän måste försöka överleva för att kunna göra motstånd.
Jag hör osammanhängande tankemönster: ” Betecknande för ett osammanhängande tankemönster är oförmågan att se samband mellan olika händelser. Motgångar, bakslag och hinder ses ofta som en fientlig omvärlds medvetna sabotage när det i själva verket mestadels handlar om rimliga konsekvenser av det egna kriminella beteendet.”
När motståndet blossar upp och tendenser av hat gentemot Israel sipprar fram genom medierna skyller en del Israel-vänner exempelvis på barnprogram som Hamas gjort. Man föringar palestinierna: de vuxna, barnen och ungdomarna till och med förmågan att känna och tänka och uppleva själva. Israelvännerna menar att palestinierna är utsatta för en form av hjärntvätt, oberoende av Israels faktiska handlande. Det Israel gör mot dessa människor skall alltså inte ha någon betydelse när det gäller motstånd och känslor. Israel-vännerna väljer istället att tala om anti-semitism. Man förnekar palestinierna sin historia och ger de en närmast genetisk orsak till sitt motstånd mot Israel: en medfödd anti-semitism: och en kulturell förklaring: palestinierna är infödda i en våldsdyrkande kultur och religion. Det är i sig en märklig historieförklaring att för varje gång våldet blossar upp, det alltid har att göra med hur Israel blir attackerat. Libanonkriget 06 var intressant ur den aspekten, då det faktiskt fanns två förklaringar. Den ena var att det var Hamas fel och den andra var att det var Hizbollahs fel.
Detta är olika tekniker som används för att försvara Israel. Men till slut kommer muren att rämna.
* För säkerhets skull vill jag poängtera att detta är en kritik mot sionismen. Inte mot judarna eller judendomen. Jag tror inte anti-semitism är ett påhitt eller är rättfärdigat. Detta tillägg görs på grund av alla dessa Internettroll som är på skattjakt efter anti-semitism.
söndag 24 februari 2008
Finn Hur Många Fel Som Helst
Detta har några dagar på nacken, men Gudmundsson på SVD hittade en artikel som han gillade i en Västervikstidning. Det är en man som skriver om borgerlig kulturpolitik. Men beklagar sig mest över vänstern. (Notera hans uppradande av vänsterikonerna.)
Att vänsterregimer orsakar fattigdom och förtryck är oftast USA:s fel. Lenin, Hitler, Stalin, Mao, Castro, Lukasjenko, Chavez. Vänsterikonerna varierar så smått i typ och brutalitet. Fienden är alltid USA, Israel och den fria marknaden. Det är religiös fanatism förklädd till politisk och ekonomisk lära. Styrkan i brygden är avsevärd.
Borgerligheten har varit gisslan så länge att den börjat solidarisera sig med sina fångvaktare. Det blir viktigare att vara kompis med kulturskäggen än att driva sina egna uppfattningar.
Trycket är så stort att många borgerliga debattörer känner sig tvungna att i vilket fall nicka erkännsamt åt vänster. Hur många borgerliga debattörer har till exempel inte betygat sin beundran för Naomi Klein i stället för att helt enkelt konstatera att 90 procent av allt hon skriver i princip är lögn? Hur många erkänner inte mumlande att Marx - som haft fel i exakt allt - är en intressant tänkare?"
Japp det är synd om borgerligheten. Det är sant.
Sen läste jag en liten sak av låtsasliberalen Birgitta Ohlsson där hon skriver om vänsterpartiet:
De kämpar för att upplösa EU, bojkotta Mellanösterns enda demokrati och stödja Latinamerikas diktaturer. Vänsterpartiet får betyget icke godkänt i historia. EU skapades ur andra världskrigets aska och ruiner. Europas ledare insåg att ett nära samarbete och ömsesidigt beroende var enda möjligheten att förhindra nya krig. Tack vare EU har Europa åtnjutit fred, frihet och demokrati det senaste halvseklet.
Det må vara sant att EU i viss mån skapades som ett fredsprojekt inom delar av europa. Men efter andra världskriget har europeiska länder ockuperat och bombat andra länder och även byggt sina egna tortyrcentrum eller koncentrationsläger. Men det är klart: det var ju utanför europa. I obskyra länder i Afrika, Asien: där icke-vita människor bor. Sedan är det åter intressant att notera att hon faktiskt kallar Venezuela en diktatur. Ety: det är ju inte en diktatur.
Birgitta Ohlsson tillägger: Vi får aldrig glömma historien och lärdomen om varthän alternativet till samarbete och solidaritet leder.
Men att bojkotta folkvalda palestinier är däremot helt okej? Hon menar att alternativet till samarbete och solidaritet leder till förtryck och kaos och fattigdom och terror? Som i Gaza?
Låt oss alla sjunga med Christer Sjögrens låt:
I’m walking down the street, my feet feel like dancing,
The people that I meet are smiling, romancing
It’s something in the air that makes it enchanting
This is the place for you and me
We’re a part of one big family
I love Europe
Att vänsterregimer orsakar fattigdom och förtryck är oftast USA:s fel. Lenin, Hitler, Stalin, Mao, Castro, Lukasjenko, Chavez. Vänsterikonerna varierar så smått i typ och brutalitet. Fienden är alltid USA, Israel och den fria marknaden. Det är religiös fanatism förklädd till politisk och ekonomisk lära. Styrkan i brygden är avsevärd.
Borgerligheten har varit gisslan så länge att den börjat solidarisera sig med sina fångvaktare. Det blir viktigare att vara kompis med kulturskäggen än att driva sina egna uppfattningar.
Trycket är så stort att många borgerliga debattörer känner sig tvungna att i vilket fall nicka erkännsamt åt vänster. Hur många borgerliga debattörer har till exempel inte betygat sin beundran för Naomi Klein i stället för att helt enkelt konstatera att 90 procent av allt hon skriver i princip är lögn? Hur många erkänner inte mumlande att Marx - som haft fel i exakt allt - är en intressant tänkare?"
Japp det är synd om borgerligheten. Det är sant.
Sen läste jag en liten sak av låtsasliberalen Birgitta Ohlsson där hon skriver om vänsterpartiet:
De kämpar för att upplösa EU, bojkotta Mellanösterns enda demokrati och stödja Latinamerikas diktaturer. Vänsterpartiet får betyget icke godkänt i historia. EU skapades ur andra världskrigets aska och ruiner. Europas ledare insåg att ett nära samarbete och ömsesidigt beroende var enda möjligheten att förhindra nya krig. Tack vare EU har Europa åtnjutit fred, frihet och demokrati det senaste halvseklet.
Det må vara sant att EU i viss mån skapades som ett fredsprojekt inom delar av europa. Men efter andra världskriget har europeiska länder ockuperat och bombat andra länder och även byggt sina egna tortyrcentrum eller koncentrationsläger. Men det är klart: det var ju utanför europa. I obskyra länder i Afrika, Asien: där icke-vita människor bor. Sedan är det åter intressant att notera att hon faktiskt kallar Venezuela en diktatur. Ety: det är ju inte en diktatur.
Birgitta Ohlsson tillägger: Vi får aldrig glömma historien och lärdomen om varthän alternativet till samarbete och solidaritet leder.
Men att bojkotta folkvalda palestinier är däremot helt okej? Hon menar att alternativet till samarbete och solidaritet leder till förtryck och kaos och fattigdom och terror? Som i Gaza?
Låt oss alla sjunga med Christer Sjögrens låt:
I’m walking down the street, my feet feel like dancing,
The people that I meet are smiling, romancing
It’s something in the air that makes it enchanting
This is the place for you and me
We’re a part of one big family
I love Europe
lördag 3 november 2007
Hanne Kjöller Presenterar: Konsten Att Dra En Ideologiskt Passande Slutsats
När Hanne Kjöller skriver baxnar jag (gammalt Paolo-ordspråk):
Ju högre andel tjänstemän med vänstersympatier, desto högre ohälsotal. Hur blev det "vänster" att tycka att människor inte behövs, att de inte har något att bidra med?
Ja, Hanne Kjöller. Visst är det för konstigt. Man kliar sig förbryllat i huvudet. Personligen tror jag inte att det har att göra med någon inre stalinistisk ondskegen. Eller; Hör mig ut: så blev det "vänster" i samma stund som du bestämde dig för att "så måste det vara". "Min slutsats av detta seminarium blir att vänstern inte tycker att människor behövs. Ah. Nu mår jag genast bättre."
Att säga att människor inte behövs är annars mycket riktigt knappast vänster. Det är på så sätt en märklig slutsats som hon drar. Och människor kan bidra utanför arbetet: andra kan kanske inte bidra i arbetet i det tillstånd de befinner sig i. Men framförallt, måste man väl också ta hänsyn till individen. Ett arbetsliv där stressen ökar. Bördorna ökar. Det är exempelvis besparingstider. Och vinsttider. Få saker görs för att få de som arbetar att må bättre på själva arbetsplatserna. På många arbetsplatser tror man inte att individerna kan bidra utan kontroller. Det finns även en misstro från arbetsgivare. Samtidigt kräver man att varje individ ska kunna hantera samma mängd stress. Man ser inte till grundläggande orsaker. Man ska rehabilitera individerna. Var Och En För Sig. Sen ska de kriga om lönerna. Det finns ett ansvar för arbetsgivarna som Hanne Kjöller blundar för.
Hanne Kjöller anser också att det finns en bakvänd tillit från staten gentemot medborgarna. Jag har ofta ansett att det finns en bakvänd tilltro till individen från liberaler. Man vill gärna att de ska konsumera och välja fritt bland fonder, telebolag, elbolag och kläder. Så att kapitalet rullar vidare. Man har även en tilltro till individer när det gäller miljöfrågor. Individerna ska tänka och handla miljömässigt. Individen vet väl själv sitt bästa. Samtidigt ser man en fuskare bland varje arbetare och medelsvensson. Man förfäras över att folk ringer och beställer tandläkartid på arbetstid. Skattefusket ser man inte riktigt lika allvarligt på. Det har ju sin naturliga förklaring. Det är ju en form av folkligt motstånd mot en enorm orättvisa. Det är pragmatiskt handlande i en Pol-Potsk skattedjungel där man måste göra allt för att överleva.
Vidare:
Om man helt plötsligt inte ligger i koma kan man inte vara utbränd verkar Hanne Kjöller mena. Om man vågar sig på att göra något som sjukskriven ska man ut och arbeta. Omedelbums. Oavsett om grunderna för utbrändheten kan kvarstå. Hanne Kjöller blir låtsasuppriktigt förvånad över att de utbrända efter ett tag ger sig på saker som att exempelvis måla. Något för Uppdrag Liberal Granskning. Avslöja de ej sängliggande.
Hanne Kjöller är en typisk liberal, där det personliga är politiskt. Hon lever sitt privilegierade liv. Har sin trygghet på Dagens Nyheters oberoende liberala ledarredaktion. "Vad klagar de för? Jag mår ju bra."
(Inom parantes sagt. Jag tror själv att det är viktigt att bryta människors isolation och alienation. Vi är sociala varelser. Arbetet har här en viktig roll. Men tilltron till individerna är också viktig.)
Fotnot: Hanne Kjöller var på ett heldagsseminarium som Försäkringskassan anordnat. Jag har en känsla av att man väljer de seminarier där man tror sig få möjlighet att bekräfta sin egen världsbild. Å andra sidan kan nog Hanne Kjöller hitta nackdelar med fackföreningar i en fackföreningslös sweatshop. Man ser ofta det man vill se.
Ju högre andel tjänstemän med vänstersympatier, desto högre ohälsotal. Hur blev det "vänster" att tycka att människor inte behövs, att de inte har något att bidra med?
Ja, Hanne Kjöller. Visst är det för konstigt. Man kliar sig förbryllat i huvudet. Personligen tror jag inte att det har att göra med någon inre stalinistisk ondskegen. Eller; Hör mig ut: så blev det "vänster" i samma stund som du bestämde dig för att "så måste det vara". "Min slutsats av detta seminarium blir att vänstern inte tycker att människor behövs. Ah. Nu mår jag genast bättre."
Att säga att människor inte behövs är annars mycket riktigt knappast vänster. Det är på så sätt en märklig slutsats som hon drar. Och människor kan bidra utanför arbetet: andra kan kanske inte bidra i arbetet i det tillstånd de befinner sig i. Men framförallt, måste man väl också ta hänsyn till individen. Ett arbetsliv där stressen ökar. Bördorna ökar. Det är exempelvis besparingstider. Och vinsttider. Få saker görs för att få de som arbetar att må bättre på själva arbetsplatserna. På många arbetsplatser tror man inte att individerna kan bidra utan kontroller. Det finns även en misstro från arbetsgivare. Samtidigt kräver man att varje individ ska kunna hantera samma mängd stress. Man ser inte till grundläggande orsaker. Man ska rehabilitera individerna. Var Och En För Sig. Sen ska de kriga om lönerna. Det finns ett ansvar för arbetsgivarna som Hanne Kjöller blundar för.
Hanne Kjöller anser också att det finns en bakvänd tillit från staten gentemot medborgarna. Jag har ofta ansett att det finns en bakvänd tilltro till individen från liberaler. Man vill gärna att de ska konsumera och välja fritt bland fonder, telebolag, elbolag och kläder. Så att kapitalet rullar vidare. Man har även en tilltro till individer när det gäller miljöfrågor. Individerna ska tänka och handla miljömässigt. Individen vet väl själv sitt bästa. Samtidigt ser man en fuskare bland varje arbetare och medelsvensson. Man förfäras över att folk ringer och beställer tandläkartid på arbetstid. Skattefusket ser man inte riktigt lika allvarligt på. Det har ju sin naturliga förklaring. Det är ju en form av folkligt motstånd mot en enorm orättvisa. Det är pragmatiskt handlande i en Pol-Potsk skattedjungel där man måste göra allt för att överleva.
Vidare:
Om man helt plötsligt inte ligger i koma kan man inte vara utbränd verkar Hanne Kjöller mena. Om man vågar sig på att göra något som sjukskriven ska man ut och arbeta. Omedelbums. Oavsett om grunderna för utbrändheten kan kvarstå. Hanne Kjöller blir låtsasuppriktigt förvånad över att de utbrända efter ett tag ger sig på saker som att exempelvis måla. Något för Uppdrag Liberal Granskning. Avslöja de ej sängliggande.
Hanne Kjöller är en typisk liberal, där det personliga är politiskt. Hon lever sitt privilegierade liv. Har sin trygghet på Dagens Nyheters oberoende liberala ledarredaktion. "Vad klagar de för? Jag mår ju bra."
(Inom parantes sagt. Jag tror själv att det är viktigt att bryta människors isolation och alienation. Vi är sociala varelser. Arbetet har här en viktig roll. Men tilltron till individerna är också viktig.)
Fotnot: Hanne Kjöller var på ett heldagsseminarium som Försäkringskassan anordnat. Jag har en känsla av att man väljer de seminarier där man tror sig få möjlighet att bekräfta sin egen världsbild. Å andra sidan kan nog Hanne Kjöller hitta nackdelar med fackföreningar i en fackföreningslös sweatshop. Man ser ofta det man vill se.
tisdag 2 oktober 2007
Att Medvetet Återvända Till Toleransens Och Demokratins Rötter?
Mats Wiklund vanligtvis på DN-s ledarsida bereds idag utrymme på kultursidorna. Han diskuterar en supermakts kris och gör det med hjälp av Zbigniew Brzezinski och dennes bok:"Second chance: Three presidents and the crisis of American superpower".
Mats Wiklund skriver också om Brzezinski: ”Zbigniew Brzezinski gällde som hök under sin tid i Vita huset. Hans anti-kommunism pressade fram en hårdare politik mot Sovjetunionen, särskilt efter invasionen av Afghanistan.”
Faktum är Brzezinski själv har skrutit om över hur hans politik var det som i grund och botten skapade Sovjetunionens invasion. Han ville att Sovjetunionen skulle lida såsom USA lidit i Vietnam. Han ville lura in Sovjetunionen i den ”afghanska fällan.”
Men det som Wiklund skriver om i huvudsak har mer att göra med hur USA förändrats under George W. Bush. Eller varför bilden av USA förändrats och vad USA och världen därmed gått miste om. ”Vad som nyss framstod som en gyllene era och en historisk möjlighet till global fred, säkerhet och demokrati har förbytts i en känsla av kris. Att de tillfällen som en gång erbjöds kanske aldrig mer återkommer.”
Wiklund kommenterar att ” Brzezinski citerar med avsmak en ledande rådgivare till Bush: "Vi är ett imperium nu och när vi handlar skapar vi vår egen verklighet."
Det är sant att USA är mäktigast nu. (Det är också sant att Bush-administrationen i mångt och mycket skiljer sig från tidigare administrationer.) Men man är samtidigt inte osårbara. Jag kan inte låta bli att känna att det är det som är problemet. Det är hybrisen som det är fel på. Inte nödvändigtvis politiken i sig. För visst har man väl dessutom försökt skapa sin egen verklighet tidigare? Och visst gör man det med lite hjälp av sina liberala vänner? Med hjälp av medier som i yttrandefrihetens namn är ett eko av vad de privilegierade säger, av vad eliten säger och vill. Problemet kommer när olika delar av eliten vill olika saker.
Dessutom. För DN-liberalerna är det så att deras utopi-USA inte bara behövs utan är nödvändigt. Utan USA blir det aldrig fred. Liksom man hela tiden insisterar på att USA behövs i mellanöstern. USA behövs i Israel/Palestina-konflikten. Men man ser det inte som det är, utan man ser det man vill se. När de skriver skapar de sin egen verklighet. En verklighet ingen lever i.
Wiklund fortsätter: ”USA:s dramatiska förtroendefall och oförmåga att leda och inspirera beror på att man inte längre i politisk handling förkroppsligar en idé som slår an strängar hos hela mänskligheten. Det gjorde landet under sin tillblivelse med sitt frihetsbudskap och gjorde det igen under det 20:e århundradet i kampen mot totalitarism. Kan det ske en tredje gång?”
I DN-liberalernas värld har USA fram till George W. Bush varit demokratins och de mänskliga rättigheternas förkämpe. 1991, när Sovjetunionen upphörde att existera, så stod där bara en supermakt. En god sådan. ”Washington förfogade över en välförtjänt goodwill.”
Men det liberala minnet är en smula skevt och selektivt. För DN-liberalerna handlar det bara om att hitta tillbaka, till en svunnen och god tid. USA måste gå tillbaka till sina rötter. Jag vill erkänna att det finns en hel del frihetstänkande och en demokratisk grund i den US-amerikanska konstitutionen. En sån som Jefferson kunde inse att även han kunde drabbas av storhetsvansinne och ville begränsa makten för presidenten. Det finns i grunden någonting bra: om man naturligtvis drar ifrån det faktum att USA är grundat på etnisk rensning, rasism, folkmord och anfallskrig.
Men det imperialistiska draget är ändå ingenting nytt. Historien är fylld av övergrepp av USA. Fylld av hyckleri och en klart kapitalistisk agenda som inte går ihop med den demokratiska eller som General Smedley Butler summerade sin tid under tidigt 1900-tal (innan man kunde beskylla kommunismen för USA:s interventioner) i den amerikanska armén: "I spent 33 years and four months in active military service and during that period I spent most of my time as a high class muscle man for Big Business, for Wall Street and the bankers. In short, I was a racketeer, a gangster for capitalism. "
Den globala kritiken mot USA är inte heller ny. Det nya är kanske att det inte längre bara är den europeiska vänstern eller människor i Sydamerika eller i mellanöstern och Afrika där kritiken är stor och utbredd. Även privilegierade människor börjar kritisera USA. Även rika människor i väst börjar kritisera USA. Så även DN-liberaler.
Ett återvändande till toleransens och demokratins rötter är inte det intressanta. Vi måste snarare för första gången försöka att faktiskt nå dit.
(Inom parantes sagt: Niklas Ekdal påstod en gång att det hade med åldern att göra att man kritiserade USA. Det handlade om omogenhet kan man anta. Min farsa, född -33, var en gång en stor USA-vän. Uppväxt med världskrig och John Wayne-filmer. Men den förenklade synen förändrades. Undantagen blev för många för att man skulle kunna se USA som demokratins förkämpe. Han är fortfarande barnsligt förtjust i Vilda Västern-filmer men han ser också att kejsaren är naken.)
Mats Wiklund skriver också om Brzezinski: ”Zbigniew Brzezinski gällde som hök under sin tid i Vita huset. Hans anti-kommunism pressade fram en hårdare politik mot Sovjetunionen, särskilt efter invasionen av Afghanistan.”
Faktum är Brzezinski själv har skrutit om över hur hans politik var det som i grund och botten skapade Sovjetunionens invasion. Han ville att Sovjetunionen skulle lida såsom USA lidit i Vietnam. Han ville lura in Sovjetunionen i den ”afghanska fällan.”
Men det som Wiklund skriver om i huvudsak har mer att göra med hur USA förändrats under George W. Bush. Eller varför bilden av USA förändrats och vad USA och världen därmed gått miste om. ”Vad som nyss framstod som en gyllene era och en historisk möjlighet till global fred, säkerhet och demokrati har förbytts i en känsla av kris. Att de tillfällen som en gång erbjöds kanske aldrig mer återkommer.”
Wiklund kommenterar att ” Brzezinski citerar med avsmak en ledande rådgivare till Bush: "Vi är ett imperium nu och när vi handlar skapar vi vår egen verklighet."
Det är sant att USA är mäktigast nu. (Det är också sant att Bush-administrationen i mångt och mycket skiljer sig från tidigare administrationer.) Men man är samtidigt inte osårbara. Jag kan inte låta bli att känna att det är det som är problemet. Det är hybrisen som det är fel på. Inte nödvändigtvis politiken i sig. För visst har man väl dessutom försökt skapa sin egen verklighet tidigare? Och visst gör man det med lite hjälp av sina liberala vänner? Med hjälp av medier som i yttrandefrihetens namn är ett eko av vad de privilegierade säger, av vad eliten säger och vill. Problemet kommer när olika delar av eliten vill olika saker.
Dessutom. För DN-liberalerna är det så att deras utopi-USA inte bara behövs utan är nödvändigt. Utan USA blir det aldrig fred. Liksom man hela tiden insisterar på att USA behövs i mellanöstern. USA behövs i Israel/Palestina-konflikten. Men man ser det inte som det är, utan man ser det man vill se. När de skriver skapar de sin egen verklighet. En verklighet ingen lever i.
Wiklund fortsätter: ”USA:s dramatiska förtroendefall och oförmåga att leda och inspirera beror på att man inte längre i politisk handling förkroppsligar en idé som slår an strängar hos hela mänskligheten. Det gjorde landet under sin tillblivelse med sitt frihetsbudskap och gjorde det igen under det 20:e århundradet i kampen mot totalitarism. Kan det ske en tredje gång?”
I DN-liberalernas värld har USA fram till George W. Bush varit demokratins och de mänskliga rättigheternas förkämpe. 1991, när Sovjetunionen upphörde att existera, så stod där bara en supermakt. En god sådan. ”Washington förfogade över en välförtjänt goodwill.”
Men det liberala minnet är en smula skevt och selektivt. För DN-liberalerna handlar det bara om att hitta tillbaka, till en svunnen och god tid. USA måste gå tillbaka till sina rötter. Jag vill erkänna att det finns en hel del frihetstänkande och en demokratisk grund i den US-amerikanska konstitutionen. En sån som Jefferson kunde inse att även han kunde drabbas av storhetsvansinne och ville begränsa makten för presidenten. Det finns i grunden någonting bra: om man naturligtvis drar ifrån det faktum att USA är grundat på etnisk rensning, rasism, folkmord och anfallskrig.
Men det imperialistiska draget är ändå ingenting nytt. Historien är fylld av övergrepp av USA. Fylld av hyckleri och en klart kapitalistisk agenda som inte går ihop med den demokratiska eller som General Smedley Butler summerade sin tid under tidigt 1900-tal (innan man kunde beskylla kommunismen för USA:s interventioner) i den amerikanska armén: "I spent 33 years and four months in active military service and during that period I spent most of my time as a high class muscle man for Big Business, for Wall Street and the bankers. In short, I was a racketeer, a gangster for capitalism. "
Den globala kritiken mot USA är inte heller ny. Det nya är kanske att det inte längre bara är den europeiska vänstern eller människor i Sydamerika eller i mellanöstern och Afrika där kritiken är stor och utbredd. Även privilegierade människor börjar kritisera USA. Även rika människor i väst börjar kritisera USA. Så även DN-liberaler.
Ett återvändande till toleransens och demokratins rötter är inte det intressanta. Vi måste snarare för första gången försöka att faktiskt nå dit.
(Inom parantes sagt: Niklas Ekdal påstod en gång att det hade med åldern att göra att man kritiserade USA. Det handlade om omogenhet kan man anta. Min farsa, född -33, var en gång en stor USA-vän. Uppväxt med världskrig och John Wayne-filmer. Men den förenklade synen förändrades. Undantagen blev för många för att man skulle kunna se USA som demokratins förkämpe. Han är fortfarande barnsligt förtjust i Vilda Västern-filmer men han ser också att kejsaren är naken.)
måndag 17 september 2007
Det Finns Yttrandefrihet Och Så Finns Det Yttrandefrihet
Stå upp för yttrandefriheten! För allas yttrandefrihet. Men liberaler har en benägenhet att försvara de privilegierades yttrandefrihet eller när hotet mot yttrandefriheten kommer från ett visst håll. Åsa Linderborg skriver bland annat:
Att den liberala pressen nu med emfas försvarar Vilks rätt att rita vad han vill är viktigt, men samtidigt är deras patos för yttrandefriheten iögonfallande selektivt. För tre år sedan fick Björn Eklund på Ordfront sparken för en artikel om Balkankrigen. Det skedde efter ett drev av framför allt Expressen och Dagens Nyheter. Vi som då försvarade yttrandefriheten sades utgöra ett hot mot demokratin. Nyligen sparkade Connex Sekobasen Per Johansson eftersom denne påtalat bristen på säkerhet i Stockholms tunnelbana. Det upprörde ingen liberal ledarskribent. Yttrandefriheten på arbetsplatserna är tydligen ingenting värd. Är det ett problem?
Liberalerna oroar sig över yttrandefriheten i Venezuela. Inte över det faktum att medierna har använts i en statskupp, eller att majoriteten av medierna ägs av en liten rik elit, utan att Chávez inte förlängde kontraktet för en station att sända via marknätet. Kanalen sänder fortfarande men via satellit. Att yttrandefriheten kan mer eller mindre ägas är inget problem för liberalerna. Ja! I teorin kan ofta fattiga göra sin röst hörd. I praktiken? Not so much. Knappt ens i en tidning som Situation Stockholm.
Liberalernas kännetecken är deras selektiva syn på mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet. Men en sak gör man konsekvent: man står upp för minoriteten. Den egna privilegierade.
Men visst. Ingen behöver mer mordhot mot konstnärer och författare. Det hjälper ingen. Så visst måste Vilks försvaras.
Att den liberala pressen nu med emfas försvarar Vilks rätt att rita vad han vill är viktigt, men samtidigt är deras patos för yttrandefriheten iögonfallande selektivt. För tre år sedan fick Björn Eklund på Ordfront sparken för en artikel om Balkankrigen. Det skedde efter ett drev av framför allt Expressen och Dagens Nyheter. Vi som då försvarade yttrandefriheten sades utgöra ett hot mot demokratin. Nyligen sparkade Connex Sekobasen Per Johansson eftersom denne påtalat bristen på säkerhet i Stockholms tunnelbana. Det upprörde ingen liberal ledarskribent. Yttrandefriheten på arbetsplatserna är tydligen ingenting värd. Är det ett problem?
Liberalerna oroar sig över yttrandefriheten i Venezuela. Inte över det faktum att medierna har använts i en statskupp, eller att majoriteten av medierna ägs av en liten rik elit, utan att Chávez inte förlängde kontraktet för en station att sända via marknätet. Kanalen sänder fortfarande men via satellit. Att yttrandefriheten kan mer eller mindre ägas är inget problem för liberalerna. Ja! I teorin kan ofta fattiga göra sin röst hörd. I praktiken? Not so much. Knappt ens i en tidning som Situation Stockholm.
Liberalernas kännetecken är deras selektiva syn på mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet. Men en sak gör man konsekvent: man står upp för minoriteten. Den egna privilegierade.
Men visst. Ingen behöver mer mordhot mot konstnärer och författare. Det hjälper ingen. Så visst måste Vilks försvaras.
söndag 26 augusti 2007
Alla "Liberalers" Diktator
...Och så även Daily Show. I ett program i veckan kallade Jon Stewart Hugo Chávez för en av områdets craziest motherfuckers. Han sade även som ett skämt angående att Chavez och Venezuela ska köpa in vapen för ett antal miljarder för ett eventuellt försvarskrig mot USA. "Varför skulle USA invadera ett oljerikt land med en diktator?... Ay Caramba!"
I Sverige är också Chávez en diktator för de som kallar sig liberaler. Åsa Linderborg skrev för ett par dagar sedan. "Få gör liberalerna så nervösa som Venezuelas folkvalde president Hugo Chávez. I söndagens Expressen beklagar ledarredaktionen att den nya författningen tillåter att ”vänsterdiktatorn” Chávez väljs om ”i all oändlighet” (19 aug).
Men i så fall är Sverige också en diktatur, eftersom Reinfeldt kan sitta på livstid om han väljs tillräckligt ofta. Jo, ibland kan demokratin verka skrämmande. "
Demokratin kan inte bara verka skrämmande utan förvirrande. Liberalerna som de kallar sig såg det som ett bevis för Chávez diktatorfasoner att han inte förlängde en TV-stations kontrakt och därmed tillgång till marknätet. Kanalen sänder fortfarande i Venezuela. Bara inte via marknätet. För liberaler är det därmed inte problematiskt att yttrandefrihet går att äga via pengar och rikedom. Under statskuppen 2002 deltog liberalernas favvokanal hjärtligt. Medierna var, som en general sade det, ett dödligt vapen. Nödvändig. 80 % av TV-kanalerna är privatägda och nästan alla 118 tidningskoncerner är privatägda.
Det är okej att äga yttandefriheten med hjälp av pengar enligt liberalerna, varav flera, naturligtvis på daglig basis kan njuta av detta faktum genom att skriva i så kallade oberoende liberala medier.
Samtidigt skriver John Pilger och låter först en man med erfarenhet av krossade drömmar berätta:
”Under åren med Allende hyste vi ett hopp om att den mänskliga anden skulle triumfera”, sa Roberto. ”Men i Latinamerika beter sig de som tror sig vara födda till att härska med en sådan brutalitet för att försvara sina rättigheter, sin egendom, sitt grepp om samhället att det inte ligger långt från verklig fascism. Människor som är välklädda, vars hus är fyllda med mat, går ut på gatorna och slår på kastruller i protest, som om de inte hade någonting. Detta såg vi i Chile för 36 år sedan. Detta är vad vi ser i Venezuela i dag. Det är som om Chávez vore Allende. Det väcker många minnen hos mig.”
Propagandan lever vidare. Och som alltid med hjälp av de liberala och demokratiska krafterna. Det finns inget som skrämmer de privilegierade liberalerna så mycket som folket.
"Propagandan som riktades mot Allende och, i ett senare skede, mot den sandinistiska vänsterregeringen i Nicaragua, har stora likheter med dagens kampanj mot de växande folkliga demokratiska rörelserna i Latinamerika. Kampanjen tar först och främst sikte på Venezuela, och i synnerhet Chávez, och själva hätskheten i angreppen antyder att något spännande håller på att hända - och så är det verkligen. Tusentals fattiga venezuelaner får nu träffa en läkare för första gången i sitt liv, deras barn blir vaccinerade och de får dricka rent vatten.
Mer än 25 000 kommunala råd har upprättats vid sidan om de gamla korrumperade lokala byråkratierna. Många utgör levande exempel på fungerande gräsrotsdemokrati. Talespersoner väljs, men alla beslut, idéer och utgifter måste godkännas av en rådsförsamling."
För de som inte har tillgång till någon yttrandefrihet utan bara rösträtten, en rätt som tidigare i grund och botten mest varit teoretisk, har Chávez trots allt inneburit ett lyft. En minskad fattigdom. En större frihet.
...Och propagandan har alltså nått Jon Stewart som förvisso även tidigare drivit med Chávez. Det är naturligtvis helt i sin ordning, men när en man och ett program som kallar sig progressivt och liberalt, kallar den flerfaldigt folkvalde Chávez diktator då delar man säng med hökarna i USA. Ett eventuellt krig, eller statskupp, mot Venezuela kommer därför att bli lättare att acceptera.
Inte för att jag tror att USA kommer att attackera Venezuela. Inte heller för att jag tror lika gott om Chávez som exempelvis John Pilger. Men det är tragiskt att det inte finns några liberaler längre.
I Sverige är också Chávez en diktator för de som kallar sig liberaler. Åsa Linderborg skrev för ett par dagar sedan. "Få gör liberalerna så nervösa som Venezuelas folkvalde president Hugo Chávez. I söndagens Expressen beklagar ledarredaktionen att den nya författningen tillåter att ”vänsterdiktatorn” Chávez väljs om ”i all oändlighet” (19 aug).
Men i så fall är Sverige också en diktatur, eftersom Reinfeldt kan sitta på livstid om han väljs tillräckligt ofta. Jo, ibland kan demokratin verka skrämmande. "
Demokratin kan inte bara verka skrämmande utan förvirrande. Liberalerna som de kallar sig såg det som ett bevis för Chávez diktatorfasoner att han inte förlängde en TV-stations kontrakt och därmed tillgång till marknätet. Kanalen sänder fortfarande i Venezuela. Bara inte via marknätet. För liberaler är det därmed inte problematiskt att yttrandefrihet går att äga via pengar och rikedom. Under statskuppen 2002 deltog liberalernas favvokanal hjärtligt. Medierna var, som en general sade det, ett dödligt vapen. Nödvändig. 80 % av TV-kanalerna är privatägda och nästan alla 118 tidningskoncerner är privatägda.
Det är okej att äga yttandefriheten med hjälp av pengar enligt liberalerna, varav flera, naturligtvis på daglig basis kan njuta av detta faktum genom att skriva i så kallade oberoende liberala medier.
Samtidigt skriver John Pilger och låter först en man med erfarenhet av krossade drömmar berätta:
”Under åren med Allende hyste vi ett hopp om att den mänskliga anden skulle triumfera”, sa Roberto. ”Men i Latinamerika beter sig de som tror sig vara födda till att härska med en sådan brutalitet för att försvara sina rättigheter, sin egendom, sitt grepp om samhället att det inte ligger långt från verklig fascism. Människor som är välklädda, vars hus är fyllda med mat, går ut på gatorna och slår på kastruller i protest, som om de inte hade någonting. Detta såg vi i Chile för 36 år sedan. Detta är vad vi ser i Venezuela i dag. Det är som om Chávez vore Allende. Det väcker många minnen hos mig.”
Propagandan lever vidare. Och som alltid med hjälp av de liberala och demokratiska krafterna. Det finns inget som skrämmer de privilegierade liberalerna så mycket som folket.
"Propagandan som riktades mot Allende och, i ett senare skede, mot den sandinistiska vänsterregeringen i Nicaragua, har stora likheter med dagens kampanj mot de växande folkliga demokratiska rörelserna i Latinamerika. Kampanjen tar först och främst sikte på Venezuela, och i synnerhet Chávez, och själva hätskheten i angreppen antyder att något spännande håller på att hända - och så är det verkligen. Tusentals fattiga venezuelaner får nu träffa en läkare för första gången i sitt liv, deras barn blir vaccinerade och de får dricka rent vatten.
Mer än 25 000 kommunala råd har upprättats vid sidan om de gamla korrumperade lokala byråkratierna. Många utgör levande exempel på fungerande gräsrotsdemokrati. Talespersoner väljs, men alla beslut, idéer och utgifter måste godkännas av en rådsförsamling."
För de som inte har tillgång till någon yttrandefrihet utan bara rösträtten, en rätt som tidigare i grund och botten mest varit teoretisk, har Chávez trots allt inneburit ett lyft. En minskad fattigdom. En större frihet.
...Och propagandan har alltså nått Jon Stewart som förvisso även tidigare drivit med Chávez. Det är naturligtvis helt i sin ordning, men när en man och ett program som kallar sig progressivt och liberalt, kallar den flerfaldigt folkvalde Chávez diktator då delar man säng med hökarna i USA. Ett eventuellt krig, eller statskupp, mot Venezuela kommer därför att bli lättare att acceptera.
Inte för att jag tror att USA kommer att attackera Venezuela. Inte heller för att jag tror lika gott om Chávez som exempelvis John Pilger. Men det är tragiskt att det inte finns några liberaler längre.
lördag 14 juli 2007
Att Beröva Victoria Och Hennes Far Tron
Victoria, vad har du gjort idag? Övat upp dig inför firandet kan jag tänka. Kanske pirrar det lite i magen på dig. Kanske avskyr du den här dagen. Men det kan du inte säga. Det får du i stort sett inte säga. För dig finns ingen plats för någon 30-årskris.
Själv, tog min individualitet, mig ingendirektstans. Jag läste morgontidningen. Fastnade för den besynnerliga, men ändå på sitt sätt klart logiska, debattartikeln. Om kungahuset och demokrati. Påminner mig om en insändare av en rojalist i Metro för ett par år sedan. Att påstå att kungahuset var odemokratiskt var lika dumt som att torka en katt i en mikrovågsugn, menade insändaren som hade tänkt till på sitt eget speciella sätt.
Individen skapar sin egen dag. Individen utnyttjar sin tid, sin fritid. Han/hon skapar sig själv. Victoria, hur skapade du dig själv idag? Victoria är en arvtagare och blivande drottning. Hon föddes som det. Hon kommer att bestå i historieböckerna. Inte som individ, utan som kronprinsessa och sedan som drottning om allt förlöper som det ska. Sen har vi ju Carl-Philip.
Carl-Philip är på ett sätt inget alls. Han skapar inte sig själv. Han blev skapad. Ty Han är prins. Han har ingen direkt personlighet. Han är en symbol. Som består. Vi skulle kunna ha en trädgårdstomte istället. En sån där som finns i Amelie Från Montmartre. Hans pappa är ju, hur som helst en harmlös form av tomte.
Så Carl-Philip, hur levde du upp till din roll som prins idag? Du andades? Bra gjort. Du levde upp till din roll som prins. Victoria har fler uppdrag. Fler intervjuer att göra där hon berättar hur intressant allt är som hon gör och som hon besöker. Intressant, va?
Jag minns hur lite som krävs av er, var gång de flaggviftande rojalisterna talar om er. Hur rojalisterna får tårar i ögonen bara av titta på er. Har du några åsikter Carl-Philip? Det får du i stort sett inte ha. Du är berövad rollen som tänkare, vilket kan jag tänka, kan vara rätt skönt. Men, du har ju din mamma. Hon tycker om barn sägs det. Det är ju rätt mänskligt. Men i dagens DN beklagar sig alltså en monarkiexpert. Det verkar som om för lite inavel är hot mot monarkin och demokratin. ” Införandet av kvinnlig tronföljd och slopandet av kravet på äktenskap med person av furstlig börd innebär ett kungahus med otaliga prinsar och prinsessor utspridda i samhället”. Förvisso verkar det vara besvärligt där borta i Saudiarabien med slösaktiga prinsar, men det är också av vikt att veta för oss här i Sverige var vi har de. Tänk om en prins skulle få för sig att vilja bo vid/på Snålkuk. Kanske ett ställe för de slösaktiga saudiska prinsarna.
Nåväl, kungabarn. Jag minns er pappas stora stund i ljuset. Han fick beröm för sitt personliga brev i samband med tsunamin. Det där personliga brevet som han inte skrev själv. Han blev populärare än någonsin.
Han åstadkom följande saker för att få allt beröm som även liberala republikaner uppskattade honom för.
1) Han föddes.
2) Han hade förlorat en nära anhörig som ung. (Sin far). Han kan alltså känna sorg.
3) Och så höll han det där personliga talet som hyllades. Ett tal som han alltså inte skrivit själv.
Det kan ju tyckas en smula märkligt att far er, blev hyllad för detta. Jag menar, visst det krävs ett mod, att stå där och hålla tal och ett personligt sådant. Men att uppleva sorg är inte unikt. Vissa verkar tycka att blåblodig sorg är finare, tyngre, ädlare, eller så var det upptäckten av att symbolen Kungen kunde känna sorg. Kungens far dog. Vad hemskt!
Victoria kunde vi se på löpsedlarna, hade också känslor. Hon grät vid någon minneshögtid för tsunamin. Vilket säkert var ärligt.
Men de liberala republikanernas hyllning behövde en ingrediens till för den där hyllningen. Det var nämligen så att kungen också:
4) Kritiserade den socialdemokratiska regeringen. (Om än milt.)
Dessa fyra punkter säger något om den värld vi lever i. Så kungabarn, er far är kung, inte för att det egentligen finns något annat behov än att skapa och upprätthålla symboler och en odemokratisk tradition vid liv. Men lägg märke till hur många som skulle kunna klara av dessa punkter. Fast vad gäller punkt ett. Här ska man väl ge honom och även er, cred. Ni är födda av speciella föräldrar. Det finns alltså en komplettering att göra till punkt ett. Födda av Kungligheter. Och Madde, vår egen lilla festprinsessa, som verkar har roligast av er tre. Och hennes vilda festnätter är de verkligen vildare än någon annans? Så frågan är retorisk och inte av intresse. Det är en form av låtsasliv, fritt från ansvar och förpliktelser.
Men om man ser till far er. Hur kritiserade han regeringen. Jo, genom att tala om ansvar. Och här kommer vi naturligtvis in i det hela. Individer tar ansvar. Samme man, er far, som talat om att stekta sparvar inte flyger in munnarna på dem, pratar om att man måste ta ansvar. Samme man, er far, som alltså lade skulden på UD för sin lilla hyllning av Kungen av Brunei. Hans ansvar är annars att vinka till undersåtarna med ett mer eller mindre krystat leende och inte säga olämpligheter. Den kungliga varianten av att sikta mot stjärnorna och åtminstone nå halvvägs. Han tror han är Kung. Vi låter honom tro det. Rojalisterna tror han är kung. Det är egentligen vår uppgift som demokrater att beröva kungen tron. I dubbel bemärkelse alltså.
Men en sista fråga Victoria: Vad blir ditt motto? "Livet är intressant."
Ps! Jag ber om ursäkt för att jag har duat dig Victoria. Jag vet att du ogillar det. Men detta är min blogg och som tröst kan jag säga att ytterst få läser den och troligtvis inga rojalister eller kungligheter.
Själv, tog min individualitet, mig ingendirektstans. Jag läste morgontidningen. Fastnade för den besynnerliga, men ändå på sitt sätt klart logiska, debattartikeln. Om kungahuset och demokrati. Påminner mig om en insändare av en rojalist i Metro för ett par år sedan. Att påstå att kungahuset var odemokratiskt var lika dumt som att torka en katt i en mikrovågsugn, menade insändaren som hade tänkt till på sitt eget speciella sätt.
Individen skapar sin egen dag. Individen utnyttjar sin tid, sin fritid. Han/hon skapar sig själv. Victoria, hur skapade du dig själv idag? Victoria är en arvtagare och blivande drottning. Hon föddes som det. Hon kommer att bestå i historieböckerna. Inte som individ, utan som kronprinsessa och sedan som drottning om allt förlöper som det ska. Sen har vi ju Carl-Philip.
Carl-Philip är på ett sätt inget alls. Han skapar inte sig själv. Han blev skapad. Ty Han är prins. Han har ingen direkt personlighet. Han är en symbol. Som består. Vi skulle kunna ha en trädgårdstomte istället. En sån där som finns i Amelie Från Montmartre. Hans pappa är ju, hur som helst en harmlös form av tomte.
Så Carl-Philip, hur levde du upp till din roll som prins idag? Du andades? Bra gjort. Du levde upp till din roll som prins. Victoria har fler uppdrag. Fler intervjuer att göra där hon berättar hur intressant allt är som hon gör och som hon besöker. Intressant, va?
Jag minns hur lite som krävs av er, var gång de flaggviftande rojalisterna talar om er. Hur rojalisterna får tårar i ögonen bara av titta på er. Har du några åsikter Carl-Philip? Det får du i stort sett inte ha. Du är berövad rollen som tänkare, vilket kan jag tänka, kan vara rätt skönt. Men, du har ju din mamma. Hon tycker om barn sägs det. Det är ju rätt mänskligt. Men i dagens DN beklagar sig alltså en monarkiexpert. Det verkar som om för lite inavel är hot mot monarkin och demokratin. ” Införandet av kvinnlig tronföljd och slopandet av kravet på äktenskap med person av furstlig börd innebär ett kungahus med otaliga prinsar och prinsessor utspridda i samhället”. Förvisso verkar det vara besvärligt där borta i Saudiarabien med slösaktiga prinsar, men det är också av vikt att veta för oss här i Sverige var vi har de. Tänk om en prins skulle få för sig att vilja bo vid/på Snålkuk. Kanske ett ställe för de slösaktiga saudiska prinsarna.
Nåväl, kungabarn. Jag minns er pappas stora stund i ljuset. Han fick beröm för sitt personliga brev i samband med tsunamin. Det där personliga brevet som han inte skrev själv. Han blev populärare än någonsin.
Han åstadkom följande saker för att få allt beröm som även liberala republikaner uppskattade honom för.
1) Han föddes.
2) Han hade förlorat en nära anhörig som ung. (Sin far). Han kan alltså känna sorg.
3) Och så höll han det där personliga talet som hyllades. Ett tal som han alltså inte skrivit själv.
Det kan ju tyckas en smula märkligt att far er, blev hyllad för detta. Jag menar, visst det krävs ett mod, att stå där och hålla tal och ett personligt sådant. Men att uppleva sorg är inte unikt. Vissa verkar tycka att blåblodig sorg är finare, tyngre, ädlare, eller så var det upptäckten av att symbolen Kungen kunde känna sorg. Kungens far dog. Vad hemskt!
Victoria kunde vi se på löpsedlarna, hade också känslor. Hon grät vid någon minneshögtid för tsunamin. Vilket säkert var ärligt.
Men de liberala republikanernas hyllning behövde en ingrediens till för den där hyllningen. Det var nämligen så att kungen också:
4) Kritiserade den socialdemokratiska regeringen. (Om än milt.)
Dessa fyra punkter säger något om den värld vi lever i. Så kungabarn, er far är kung, inte för att det egentligen finns något annat behov än att skapa och upprätthålla symboler och en odemokratisk tradition vid liv. Men lägg märke till hur många som skulle kunna klara av dessa punkter. Fast vad gäller punkt ett. Här ska man väl ge honom och även er, cred. Ni är födda av speciella föräldrar. Det finns alltså en komplettering att göra till punkt ett. Födda av Kungligheter. Och Madde, vår egen lilla festprinsessa, som verkar har roligast av er tre. Och hennes vilda festnätter är de verkligen vildare än någon annans? Så frågan är retorisk och inte av intresse. Det är en form av låtsasliv, fritt från ansvar och förpliktelser.
Men om man ser till far er. Hur kritiserade han regeringen. Jo, genom att tala om ansvar. Och här kommer vi naturligtvis in i det hela. Individer tar ansvar. Samme man, er far, som talat om att stekta sparvar inte flyger in munnarna på dem, pratar om att man måste ta ansvar. Samme man, er far, som alltså lade skulden på UD för sin lilla hyllning av Kungen av Brunei. Hans ansvar är annars att vinka till undersåtarna med ett mer eller mindre krystat leende och inte säga olämpligheter. Den kungliga varianten av att sikta mot stjärnorna och åtminstone nå halvvägs. Han tror han är Kung. Vi låter honom tro det. Rojalisterna tror han är kung. Det är egentligen vår uppgift som demokrater att beröva kungen tron. I dubbel bemärkelse alltså.
Men en sista fråga Victoria: Vad blir ditt motto? "Livet är intressant."
Ps! Jag ber om ursäkt för att jag har duat dig Victoria. Jag vet att du ogillar det. Men detta är min blogg och som tröst kan jag säga att ytterst få läser den och troligtvis inga rojalister eller kungligheter.
tisdag 26 juni 2007
På Fullt Allvar; Liberaler: Vad Fan Trodde Ni? Del Ett.
Kan man säga att ingenting är omöjligt? Kan man säga att det bara finns en väg att gå? Man kan säga det, men det finns ett par problem med hur vi små människor med begränsad livstid ser på saker och ting. En är att vi tenderar till att ha hopplöst svårt att tänka långsiktigt. Långsiktigt på riktigt så att säga. Även om inte just vi lever om 100 år är det trots allt meningen att våra efterföljande människor ska göra det.
Israel har funnits i cirka 60 år. Konflikten ser mer nattsvart ut nu än på länge. En del hävdar att tvåstatslösningen är den enda lösningen, andra hävdar att den lösningen nu är död. Detta genom att Västbanken är hopplöst uppstyckat. Hopplöst för palestinierna så att säga.
Men, vi kan inte säga att det är på det viset. Därför att vi vet inte. Vi vet helt enkelt inte hur saker och ting kommer att förändras. Det är svårt att se åt vilket håll parter kommer att gå om ett antal år. De rent materiella förutsättningarna kan komma att förändras. Den demografiska likaså. Men en sak måste bibehållas. Hoppet om varaktig fred och möjlighet för alla människor att leva värdiga liv med möjlighet att skapa sig liv, att kunna leva som kreativa individer, måste leva vidare. För mig har inte stater i sig någon rätt att existera. Det viktigaste är att alla människor får möjligheter att existera och leva (inte bara överleva till varje pris). På så vis är jag anti-sionist. Om den bästa lösningen för alla människor, att kunna leva i trygghet, i harmoni, utan att hata andra för vilka de är, är en enstatslösning, där Israel och Palestina blir en stat, så är jag för detta. Israel har inte, i mina ögon, en rätt att existera, till varje pris. Dessutom skapas och produceras hat och segregation, misstänksamhet och bitterhet i en situation där man alltid ställs i ett förhållande till andra. För mig finns det inget egenvärde i sig att en stat existerar. Det viktigaste för mig är inte att muslimer, kristna, eller judar, eller ateister har en stat där de kan bosätta sig. Det viktiga är att det finns en möjlighet för människor att skapa sina egna liv. Israels förhalningstaktik att avkräva Hamas att erkänna Israels rätt att existera fick liberalerna att åter spela rollen av Israels ekon. Detta medan Hamas ledare Haniyeh talar om en tvåstatslösning. Om en palestinsk stat innanför 1967 årsgränser. Det är att i praktiken erkänna Israels existens. Men Israel vet naturligtvis att sådana legitima krav skapar vissa problem. Västbanken och bosättningarna. Det uppstyckade Västbanken med bosättarna, ockupanterna, brottslingarna, som tillfälliga vinnare.
Det råder ett närmast oförlåtligt ointresse bland liberalerna att försöka förstå palestinierna och deras situation. Utgångspunkten är alltid det israeliska tolkningsföreträdet. Utgångspunkten är att Israel har en teoretisk och praktisk rätt att existera och att detta till varje pris måste erkännas av var och en som Israel kräver det av. (Och i praktiken existerar uppenbarligen Israel, något även företrädare för Hamas har noterat.). Men detta är en rätt som Palestina i praktiken dagligen förnekas av just Israel. En del av de värsta Israel-apologeterna förnekar att Palestina har något egentligt historiskt värde. Vilket Palestina försöker man säga? Då förnekar man plötsligt palestinierna, eller människor en rätt att existera, som annan än som oväsentliga bifigurer eller problembarn. Man använder på något vis the cunning use of flags. Det handlar inte om människor längre. Det handlar om begrepp, det handlar inte om människor av kött och blod som förenkas en värdig existens. Det handlar om Israel. Det handlar om att Israel de facto existerar.
Något som också bör erkännas, är hur denna existens uppkom. Häri ligger också en ganska logisk förklaring till varför det finns ett motstånd mot att erkänna Israels rätt att existera.
"...what is happening in the territories occupied in 1967 is not essentially new. The Israeli-Palestinian conflict is not 40 years old but 120 years old. Throughout this period, the Israeli Yeshuv-turned-state used a variety of means to seize as much land as possible and displace or strangle the native population. A major breakthrough in this effort took place during the 1948 War, when at least 700,000 Palestinians either fled in fear or were forced out of their towns and villages at gun-point. Their homes were systematically razed to the ground by the newly founded sate of Israel and they were not allowed to return´."
Detta betyder inte att det är kört. Möjligheter finns till fred, till samvaro.
Israel har funnits i cirka 60 år. Konflikten ser mer nattsvart ut nu än på länge. En del hävdar att tvåstatslösningen är den enda lösningen, andra hävdar att den lösningen nu är död. Detta genom att Västbanken är hopplöst uppstyckat. Hopplöst för palestinierna så att säga.
Men, vi kan inte säga att det är på det viset. Därför att vi vet inte. Vi vet helt enkelt inte hur saker och ting kommer att förändras. Det är svårt att se åt vilket håll parter kommer att gå om ett antal år. De rent materiella förutsättningarna kan komma att förändras. Den demografiska likaså. Men en sak måste bibehållas. Hoppet om varaktig fred och möjlighet för alla människor att leva värdiga liv med möjlighet att skapa sig liv, att kunna leva som kreativa individer, måste leva vidare. För mig har inte stater i sig någon rätt att existera. Det viktigaste är att alla människor får möjligheter att existera och leva (inte bara överleva till varje pris). På så vis är jag anti-sionist. Om den bästa lösningen för alla människor, att kunna leva i trygghet, i harmoni, utan att hata andra för vilka de är, är en enstatslösning, där Israel och Palestina blir en stat, så är jag för detta. Israel har inte, i mina ögon, en rätt att existera, till varje pris. Dessutom skapas och produceras hat och segregation, misstänksamhet och bitterhet i en situation där man alltid ställs i ett förhållande till andra. För mig finns det inget egenvärde i sig att en stat existerar. Det viktigaste för mig är inte att muslimer, kristna, eller judar, eller ateister har en stat där de kan bosätta sig. Det viktiga är att det finns en möjlighet för människor att skapa sina egna liv. Israels förhalningstaktik att avkräva Hamas att erkänna Israels rätt att existera fick liberalerna att åter spela rollen av Israels ekon. Detta medan Hamas ledare Haniyeh talar om en tvåstatslösning. Om en palestinsk stat innanför 1967 årsgränser. Det är att i praktiken erkänna Israels existens. Men Israel vet naturligtvis att sådana legitima krav skapar vissa problem. Västbanken och bosättningarna. Det uppstyckade Västbanken med bosättarna, ockupanterna, brottslingarna, som tillfälliga vinnare.
Det råder ett närmast oförlåtligt ointresse bland liberalerna att försöka förstå palestinierna och deras situation. Utgångspunkten är alltid det israeliska tolkningsföreträdet. Utgångspunkten är att Israel har en teoretisk och praktisk rätt att existera och att detta till varje pris måste erkännas av var och en som Israel kräver det av. (Och i praktiken existerar uppenbarligen Israel, något även företrädare för Hamas har noterat.). Men detta är en rätt som Palestina i praktiken dagligen förnekas av just Israel. En del av de värsta Israel-apologeterna förnekar att Palestina har något egentligt historiskt värde. Vilket Palestina försöker man säga? Då förnekar man plötsligt palestinierna, eller människor en rätt att existera, som annan än som oväsentliga bifigurer eller problembarn. Man använder på något vis the cunning use of flags. Det handlar inte om människor längre. Det handlar om begrepp, det handlar inte om människor av kött och blod som förenkas en värdig existens. Det handlar om Israel. Det handlar om att Israel de facto existerar.
Något som också bör erkännas, är hur denna existens uppkom. Häri ligger också en ganska logisk förklaring till varför det finns ett motstånd mot att erkänna Israels rätt att existera.
"...what is happening in the territories occupied in 1967 is not essentially new. The Israeli-Palestinian conflict is not 40 years old but 120 years old. Throughout this period, the Israeli Yeshuv-turned-state used a variety of means to seize as much land as possible and displace or strangle the native population. A major breakthrough in this effort took place during the 1948 War, when at least 700,000 Palestinians either fled in fear or were forced out of their towns and villages at gun-point. Their homes were systematically razed to the ground by the newly founded sate of Israel and they were not allowed to return´."
Detta betyder inte att det är kört. Möjligheter finns till fred, till samvaro.
lördag 5 maj 2007
Om Iran Och Anti-Semitism
I en kort artikel av Arshin Adib-Moghaddam (som jag för övrigt inte känner till) postad hos Monthly Review beskrivs Irans historiska koppling till judendom och judar.
Ahmadinejad beskrivs som en ointelligent och otypisk karaktär för det iranska styret. Men, samtidigt visar artikeln på vad som saknas i debatten om Iran. Iran är en grym diktatur: det är sant och visst, och med en gammalmodig, konservativ och kvinnofientlig syn på kvinnor, men dess anti-semitiska drag har överdrivits, dels genom regelrätta lögner, dels genom en mer eller mindre medveten sammanblandning av kritik mot Israel med anti-semitism men också genom oproportionerligt mycket fokus på en man och hans ord.
"I do not think it an exaggeration to place Ahmadinejad in the same category as Bush and Berlusconi. All three represent that type of politician that adhere to a dichotomous worldview: things are either black or white, good or bad, you are either with them or against them."
Iran har dessutom en minoritet judar som är integrerade i samhället. Deras lojalitet är inte nödvändigtvis till Israel.
It should be added that, in August of last year, the "Association of the Iranian Jewish Community" and the management of the Jewish hospital "Sepir" in Tehran facilitated the medical support to Palestinians wounded by Israeli armed forces during the latest intifadah against the occupation.
..Och så det som i mitt tycke är oerhört viktigt men som liberalerna i europa vägrar att förstå, av rent politiska skäl, och inte intellektuella:
"Anti-Semitism" is a distinctively European invention, and projecting its ideological tenets and political agenda to the Muslim world is intellectually unrewarding and analytically flawed. This is not to say that there are no anti-Jewish sentiments in the region. There are, but they are not racially motivated. They are political in nature. The equivalent to the attitudes of Ahmadinejad exists in many countries today as a consequence, in my opinion, of both the resurgence of ultra-nationalist ideologies which are always intrinsically xenophobic and the continued occupation of Palestinian territories by the Israeli state.
Men, nog är Ahmadinejad anti-semit, och nog kan det finnas anti-semitism som inte alltid syns. Att tolerera en minoritet betyder inte att man även accepterar och uppskattar den.
Ahmadinejad beskrivs som en ointelligent och otypisk karaktär för det iranska styret. Men, samtidigt visar artikeln på vad som saknas i debatten om Iran. Iran är en grym diktatur: det är sant och visst, och med en gammalmodig, konservativ och kvinnofientlig syn på kvinnor, men dess anti-semitiska drag har överdrivits, dels genom regelrätta lögner, dels genom en mer eller mindre medveten sammanblandning av kritik mot Israel med anti-semitism men också genom oproportionerligt mycket fokus på en man och hans ord.
"I do not think it an exaggeration to place Ahmadinejad in the same category as Bush and Berlusconi. All three represent that type of politician that adhere to a dichotomous worldview: things are either black or white, good or bad, you are either with them or against them."
Iran har dessutom en minoritet judar som är integrerade i samhället. Deras lojalitet är inte nödvändigtvis till Israel.
It should be added that, in August of last year, the "Association of the Iranian Jewish Community" and the management of the Jewish hospital "Sepir" in Tehran facilitated the medical support to Palestinians wounded by Israeli armed forces during the latest intifadah against the occupation.
..Och så det som i mitt tycke är oerhört viktigt men som liberalerna i europa vägrar att förstå, av rent politiska skäl, och inte intellektuella:
"Anti-Semitism" is a distinctively European invention, and projecting its ideological tenets and political agenda to the Muslim world is intellectually unrewarding and analytically flawed. This is not to say that there are no anti-Jewish sentiments in the region. There are, but they are not racially motivated. They are political in nature. The equivalent to the attitudes of Ahmadinejad exists in many countries today as a consequence, in my opinion, of both the resurgence of ultra-nationalist ideologies which are always intrinsically xenophobic and the continued occupation of Palestinian territories by the Israeli state.
Men, nog är Ahmadinejad anti-semit, och nog kan det finnas anti-semitism som inte alltid syns. Att tolerera en minoritet betyder inte att man även accepterar och uppskattar den.
torsdag 3 maj 2007
Chávez Och Världsbanken
Liberalerna lär inte gilla Chavez mer efter hans beslut att lämna IMF och Världsbanken. Nog kan Chavez ibland låta en smula populistisk och nog kan man tycka att han kunde vara lite mer diplomatisk, men hans analys om att Världsbanken och IMF skulle vara verktyg för imperialism, är helt enkelt en korrekt analys. Det är egentligen varken drastiskt eller populistiskt. IMF och Världsbanken är odemokratiska redskap för nyliberalism.
Petter Larsson skriver i Aftonbladet att:
"Så sent som i vintras kritiserade IMF regeringen Chávez. Extrainkomsterna från de höga oljepriserna borde sparas, inte läggas på skolor, sjukvård och andra dumheter, tyckte fonden. Det statliga oljebolagets socialprogramschef Hugo Moyer svarade att satsningar på människor inte är kostnader, utan måste ses som investeringar i framtiden. ”Vi har en social skuld till befolkningen”, sa han (BBC 24 december)."
Man talar ibland om att Chavéz har ökat klyftorna i det politiska samtalet. Att han är skyldig till att samtalstonen är hård och att Venezuela är så polariserat. (Ja, han var ju till och med skyldig till att han råkade ut för en statskupp.) För liberaler handlar det alltså inte om de enorma ekonomiska klyftor som skapats genom förtryck och imperialism, genom alla år av utsugning, utan att Venezuela helt plötsligt fick en politisk aktör som inte var tillräckligt höger och USA-vänlig. Det var det som skapade polariseringen. Så länge det finns miljoner av fattiga och samhälleligt uteslutna människor är det ingen fara. Faran kommer om det dyker upp en politisk aktör som anser att även dessa människor har ett värde och har potential.
Men angående Chávez och avskedet; frågan är, eftersom det hela är en symbolisk akt i första hand: vad det kan få för följder i praktiken. Fortsättning följer...
Petter Larsson skriver i Aftonbladet att:
"Så sent som i vintras kritiserade IMF regeringen Chávez. Extrainkomsterna från de höga oljepriserna borde sparas, inte läggas på skolor, sjukvård och andra dumheter, tyckte fonden. Det statliga oljebolagets socialprogramschef Hugo Moyer svarade att satsningar på människor inte är kostnader, utan måste ses som investeringar i framtiden. ”Vi har en social skuld till befolkningen”, sa han (BBC 24 december)."
Man talar ibland om att Chavéz har ökat klyftorna i det politiska samtalet. Att han är skyldig till att samtalstonen är hård och att Venezuela är så polariserat. (Ja, han var ju till och med skyldig till att han råkade ut för en statskupp.) För liberaler handlar det alltså inte om de enorma ekonomiska klyftor som skapats genom förtryck och imperialism, genom alla år av utsugning, utan att Venezuela helt plötsligt fick en politisk aktör som inte var tillräckligt höger och USA-vänlig. Det var det som skapade polariseringen. Så länge det finns miljoner av fattiga och samhälleligt uteslutna människor är det ingen fara. Faran kommer om det dyker upp en politisk aktör som anser att även dessa människor har ett värde och har potential.
Men angående Chávez och avskedet; frågan är, eftersom det hela är en symbolisk akt i första hand: vad det kan få för följder i praktiken. Fortsättning följer...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)