Det är kolonialism. Och det är ingen ny nyhet. Detta var ingen välbevarad hemlighet. Detta är bara en del i det vi kan se som hur ett förtryck kan skapas och bibehållas. Detta är den palestinska vardagen. Palestinierna använder cirka 60 liter per person per dag. Enligt vissa uppgifter använder israeliska medborgare 330 liter per dag. (Amnesty hävdar alltså att skillnaden är mindre.) Världshälsoorganisationen uttrycker att en människa behöver 100 liter vatten per dag. I Gaza är det vatten som finns i grunden otjänligt.
Det här en del av ockupationens logik. Palestinierna berövas inte bara sitt land, utan ska även berövas sin mänskliga potential, sin mänskliga värdighet, sin förmåga till självförsörjning. Palestinierna ska inte längre ha kontakt med sitt eget land. Med muren avskiljer Israel palestinierna från livsnödvändigheter, man blir beroende av staten Israels ”välvilja”. Med murbygget har vatten bytt sida. Från Palestina till ”Israel”. En palestinsk hydrolog har räknat ut att 90 % av vattnet har hamnat på Israels sida av muren (men alltså fortfarande på Västbanken.) En olycklig slump skulle säkert valfri liberal hävda. Brunnar har förstörts för att muren ska stå där den står. En olycklig slump eller nödvändighet av säkerhetsskäl skulle en liberal säga. Byar har fått se allt sitt vatten hamna på fel sida av muren, och därmed har skördar halverats. Brunnar har medvetet förstörts av bosättare. Med muren har den palestinska vattenförbrukningen sjunkit dramatiskt. Palestinierna förnekas därutöver ofta att gräva nya brunnar för vatten. Tillstånd för palestinier är som bekant svårare att få än det är för judiska israeler. En slump skulle säkert liberalerna påstå. Israel är ju som bekant i liberalernas ögon en demokrati och en rättsstat.
Det är en kolonial taktik som skiljer sig från andra. Israel berövar medvetet palestinierna vattnet och marken, inte för att tjäna kapitalistiska intressen utanför Palestina, utan är till för att palestiniernas egendom ska omvandlas till judisk. Det är dock naturligtvis inte judendomen eller judarna som är skyldiga till detta, utan det är sionismen. Sionismen är en studie i våld, i stöld. Sara Roy kallar det av-utveckling då utbytesrelationerna mellan Israel och Västbanken karaktäriseras av man försöker bryta ned periferins ekonomiska struktur. Muren är en ständig påminnelse. Vi behöver inte er. Vi vill inte ha er här. Vi litar inte på er. Det ter sig alltså troligast att tro att Israel helt enkelt vill få den palestinska vardagen att vara så omöjlig att leva att man ”frivilligt” ger sig av. Man helt enkelt förnekar palestinierna sitt levebröd, och gör det i form av ”självförsvar”. Så vem försvarar palestinierna? Den palestinska myndigheten, korrupt och lealös? Västvärldens liberaler, principiellt prostituerade och etiskt fattiga?
Så vad kommer att hända? Detta är bara ännu en rapport som kan läggas till handlingarna. USA och EU kommer inte att agera. Samtidigt fortsätter den etniska rensningen i östra Jerusalem. Rivningarna av hus fortsätter och nu rivs även tälten för palestinier som tidigare blivit utkastade från sitt hem. Att vara för tvåstatslösningen är alltmer ett försök till ett alibi för människor som kallar sig liberaler som samtidigt försvarar Israel i allt det de gör. Det finns inget hållbart, eller fast, i det som skulle vara den palestinska staten. Det är en pseudostat.
Se denna ganska dåliga debatt om vattenfrågan. Det intressanta är hur den israeliska debattören lägger all skuld på palestinierna samtidigt som han beskyller Amnesty för att komma med helt grundlösa anklagelser och detta för att Amnesty helt enkelt är en politiserad organisation som av någon anledning, debattören säger inte uttryckligen varför, ogillar Israel.
Läs även Esbati. Jinge.
Källa för delar av inlägget: Palestine In Pieces av Bill och Kathleen Christison.
Visar inlägg med etikett Kolonialism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kolonialism. Visa alla inlägg
torsdag 29 oktober 2009
torsdag 20 augusti 2009
Zizek Om Förnekelse Hos Liberala Israel-vänner.
Slavoj Zizek :
“When peace-loving Israeli liberals present their conflict with Palestinians in neutral, symmetrical terms – admitting that there are extremists on both sides who reject peace – one should ask a simple question: what goes on in the Middle East when nothing is happening there at the direct politico-military level (ie, when there are no tensions, attacks or negotiations)? What goes on is the slow work of taking the land from the Palestinians on the West Bank: the gradual strangling of the Palestinian economy, the parcelling up of their land, the building of new settlements, the pressure on Palestinian farmers to make them abandon their land (which goes from crop-burning and religious desecration to targeted killings) – all this supported by a Kafkaesque network of legal regulations.”
Ps! Gäller även fredsälskande DN-liberaler som Per Ahlin och Niklas Ekdal bland andra.
Ps2! Fast i Sverige har fredsälskande DN-liberaler som Niklas Ekdal åter kunnat diskutera konflikten genom den av liberaler så åtråvärda diskursen anti-semitism. Men om palestinierna talar man tyst. Om den etniska rensningen av palestinier håller man helt enkelt käften. Så länge det som sker enbart är olika former av övergrepp mot palestinierna ser man inga som helst skäl till att diskutera eller till att bli upprörda. Om vissa saker må vi berätta. Läs Motbilder bland annat.
“When peace-loving Israeli liberals present their conflict with Palestinians in neutral, symmetrical terms – admitting that there are extremists on both sides who reject peace – one should ask a simple question: what goes on in the Middle East when nothing is happening there at the direct politico-military level (ie, when there are no tensions, attacks or negotiations)? What goes on is the slow work of taking the land from the Palestinians on the West Bank: the gradual strangling of the Palestinian economy, the parcelling up of their land, the building of new settlements, the pressure on Palestinian farmers to make them abandon their land (which goes from crop-burning and religious desecration to targeted killings) – all this supported by a Kafkaesque network of legal regulations.”
Ps! Gäller även fredsälskande DN-liberaler som Per Ahlin och Niklas Ekdal bland andra.
Ps2! Fast i Sverige har fredsälskande DN-liberaler som Niklas Ekdal åter kunnat diskutera konflikten genom den av liberaler så åtråvärda diskursen anti-semitism. Men om palestinierna talar man tyst. Om den etniska rensningen av palestinier håller man helt enkelt käften. Så länge det som sker enbart är olika former av övergrepp mot palestinierna ser man inga som helst skäl till att diskutera eller till att bli upprörda. Om vissa saker må vi berätta. Läs Motbilder bland annat.
tisdag 11 augusti 2009
Sionism Och Rasism.
Rasismen i Israel tilltar. Det handlar inte bara om enstaka förvirrade individer som i ord uttrycker den vidrigaste formen av rasism och som blir filmade på kamera och utvalda att vara med. Det handlar om alla dessa små tecken. 79 % av israelerna stödde massmordet på palestinierna i vintras och ansåg att det var en lyckad operation som inte behöver utredas vidare, ur ett rent etiskt och moraliskt perspektiv. Man ansåg att bombarderandet av ett ghettofängelse där mer än 50 % av invånarna är under 15 år var berättigat. Det faktum att palestinierna i Gaza förvägras rätten att livnära sig själva är en kollektiv bestraffning vars rättfärdigande bygger på rasistiska antaganden. Palestinier som försöker fiska på palestinskt vatten, för att livnära sig själva och sina familjer, blir bordade och kidnappade av Israel. Vi har uppemot 11 000 palestinier i Israeliska fängelser, flera hundra av dessa sitter utan att ha fått någon som helst form av rättegång och utan att få veta hur länge de ska sitta. Över 350 av dessa är barn. Men kan ni namnet på någon fånge i den här regionen är det Gilad Shalit, den tillfångatagna israeliska ockupationssoldaten. De palestinska fångarna råkar dessutom ut för övergrepp av fångvaktarna.
Där finns den tydliga segregationen i Israel, där israeliska familjer inte vill ha palestinier (araber i deras munnar) på dagis, eller palestinska barn som förbjuds spela och lyssna på arabisk musik på läger. Vi har sett förslag på hur palestinierna skall förbjudas att få tala om Nakba. Men hur palestinierna själva ska tvingas erkänna Israels rätt att fördriva palestinier för att få en stat. Vi ser hur palestinska hus rivs för att de är olagliga, medan bosättare får bygga, och ta över palestinska ägor. Vi vet hur det finns mark i Israel som bara är till för judar. Vi ser hur man bygger exklusiva vägar för judar. Att påstå att sådant här inte skulle vara rasistiskt är att göra intellektuella vurpor av rang. I sann kolonial anda väljer sedan kolonialmakten en part att förhandla med, samtidigt som internationell kolonialmedia väljer att blunda för sådant, vilket lägger grogrunden för interna våldsamheter och korruption.
Det här är ideologiskt skapad rasism. En rasism som är olycklig, dels för att den i grund och botten är en europeisk skapelse, men framförallt för att den är så hastigt konstgjord. Även om all rasism är onödig och olycklig, så finns det också något konstgjort i det. Rasismen framkallas av olika skäl. För sionismen är den dubbel: sionismen själv existerar delvis på grund av rasism, men skapar i sin tur dels nya vågor av anti-semitism men även rasism gentemot araber och palestinier. (Samtidigt måste man erkänna att rasismen och anti-semitismen kan se olika ut. Antipatierna mot judarna skiljer sig åt, liksom anti-patierna mot palestinierna, det finns inte en känslomässig anti-semitism, vars utlopp ser likadan ut överallt. Winston Churchill och Hitler var inte samma typ av anti-semiter. Eller dagens Abbas och nynazisten.)
Så rasismen i Israel är oundviklig på grund av sionismen. Men inte på grund av judarna eller judendomen (eller palestinierna och islam). Det här är en viktig åtskillnad som måste göras, betonas och om och om igen upprepas. Det betyder dock att rasismen kan motverkas. Det här är dock vanskligt. Sionism är som ofta påpekas faktiskt ett kodord som används i rent anti-semitiskt syfte. När man talar om sionism måste man inte vara naiv, utan intellektuellt hederlig och tydlig. Jag har ett par gånger tyvärr upptäckt hur palestinavänner och palestinier har pratar om judar och sionister som samma sak, och därmed vara källa till vedervärdig anti-semitism. Konspirationsteorier är farliga och kontraproduktiva och ofta kopplade just till judar, för att sprida anti-semitism.
Så vad vill vi ha för värld? Vad tror vi själva om oss människor, som människor? Är vi kapabla till att bygga en värld utan rasistiska antaganden? Jag tror att det går och är övertygad om att det är nödvändigt, vi slösar på mänskligt potential, och på mänskliga liv annars. För det måste inte bara murar rivas, snarare än resas, utan sionismen som sådan måste troligen rivas, idag bevaras den genom att ständigt måla ut palestinier och araber som fiender. Det kommer naturligtvis inte att riva all världens rasism, eller ens all rasism i den här regionen. Men det är nödvändiga steg att ta.
Där finns den tydliga segregationen i Israel, där israeliska familjer inte vill ha palestinier (araber i deras munnar) på dagis, eller palestinska barn som förbjuds spela och lyssna på arabisk musik på läger. Vi har sett förslag på hur palestinierna skall förbjudas att få tala om Nakba. Men hur palestinierna själva ska tvingas erkänna Israels rätt att fördriva palestinier för att få en stat. Vi ser hur palestinska hus rivs för att de är olagliga, medan bosättare får bygga, och ta över palestinska ägor. Vi vet hur det finns mark i Israel som bara är till för judar. Vi ser hur man bygger exklusiva vägar för judar. Att påstå att sådant här inte skulle vara rasistiskt är att göra intellektuella vurpor av rang. I sann kolonial anda väljer sedan kolonialmakten en part att förhandla med, samtidigt som internationell kolonialmedia väljer att blunda för sådant, vilket lägger grogrunden för interna våldsamheter och korruption.
Det här är ideologiskt skapad rasism. En rasism som är olycklig, dels för att den i grund och botten är en europeisk skapelse, men framförallt för att den är så hastigt konstgjord. Även om all rasism är onödig och olycklig, så finns det också något konstgjort i det. Rasismen framkallas av olika skäl. För sionismen är den dubbel: sionismen själv existerar delvis på grund av rasism, men skapar i sin tur dels nya vågor av anti-semitism men även rasism gentemot araber och palestinier. (Samtidigt måste man erkänna att rasismen och anti-semitismen kan se olika ut. Antipatierna mot judarna skiljer sig åt, liksom anti-patierna mot palestinierna, det finns inte en känslomässig anti-semitism, vars utlopp ser likadan ut överallt. Winston Churchill och Hitler var inte samma typ av anti-semiter. Eller dagens Abbas och nynazisten.)
Så rasismen i Israel är oundviklig på grund av sionismen. Men inte på grund av judarna eller judendomen (eller palestinierna och islam). Det här är en viktig åtskillnad som måste göras, betonas och om och om igen upprepas. Det betyder dock att rasismen kan motverkas. Det här är dock vanskligt. Sionism är som ofta påpekas faktiskt ett kodord som används i rent anti-semitiskt syfte. När man talar om sionism måste man inte vara naiv, utan intellektuellt hederlig och tydlig. Jag har ett par gånger tyvärr upptäckt hur palestinavänner och palestinier har pratar om judar och sionister som samma sak, och därmed vara källa till vedervärdig anti-semitism. Konspirationsteorier är farliga och kontraproduktiva och ofta kopplade just till judar, för att sprida anti-semitism.
Så vad vill vi ha för värld? Vad tror vi själva om oss människor, som människor? Är vi kapabla till att bygga en värld utan rasistiska antaganden? Jag tror att det går och är övertygad om att det är nödvändigt, vi slösar på mänskligt potential, och på mänskliga liv annars. För det måste inte bara murar rivas, snarare än resas, utan sionismen som sådan måste troligen rivas, idag bevaras den genom att ständigt måla ut palestinier och araber som fiender. Det kommer naturligtvis inte att riva all världens rasism, eller ens all rasism i den här regionen. Men det är nödvändiga steg att ta.
söndag 2 augusti 2009
För En Bättre Värld II
Chalmers Johnson har ett tiostegsprogram för nedmonterandet av USA-imperialimsen. För alla inblandades bästa. Det är därmed också ett program mot rasismen och slöseriet med naturresurser och mänskligt potential.
1. We need to put a halt to the serious environmental damage done by our bases planet-wide. We also need to stop writing SOFAs that exempt us from any responsibility for cleaning up after ourselves.
2. Liquidating the empire will end the burden of carrying our empire of bases and so of the "opportunity costs" that go with them -- the things we might otherwise do with our talents and resources but can't or won't.
3. As we already know (but often forget), imperialism breeds the use of torture. In the 1960s and 1970s we helped overthrow the elected governments in Brazil and Chile and underwrote regimes of torture that prefigured our own treatment of prisoners in Iraq and Afghanistan. (See, for instance, A.J. Langguth, Hidden Terrors [Pantheon, 1979], on how the U.S. spread torture methods to Brazil and Uruguay.) Dismantling the empire would potentially mean a real end to the modern American record of using torture abroad.
4. We need to cut the ever-lengthening train of camp followers, dependents, civilian employees of the Department of Defense, and hucksters -- along with their expensive medical facilities, housing requirements, swimming pools, clubs, golf courses, and so forth -- that follow our military enclaves around the world.
5. We need to discredit the myth promoted by the military-industrial complex that our military establishment is valuable to us in terms of jobs, scientific research, and defense. These alleged advantages have long been discreditedby serious economic research. Ending empire would make this happen.
6. As a self-respecting democratic nation, we need to stop being the world's largest exporter of arms and munitions and quit educating Third World militaries in the techniques of torture, military coups, and service as proxies for our imperialism. A prime candidate for immediate closure is the so-called School of the Americas, the U.S. Army's infamous military academy at Fort Benning, Georgia, for Latin American military officers. (See Chalmers Johnson, The Sorrows of Empire [Metropolitan Books, 2004], pp. 136-40.)
7. Given the growing constraints on the federal budget, we should abolish the Reserve Officers' Training Corps and other long-standing programs thatpromote militarism in our schools.
8. We need to restore discipline and accountability in our armed forces by radically scaling back our reliance on civilian contractors, private military companies, and agents working for the military outside the chain of command and the Uniform Code of Military Justice. (See Jeremy Scahill,Blackwater:The Rise of the World's Most Powerful Mercenary Army [Nation Books, 2007]). Ending empire would make this possible.
9. We need to reduce, not increase, the size of our standing army and deal much more effectively with the wounds our soldiers receive and combat stress they undergo.
10. To repeat the main message of this essay, we must give up our inappropriate reliance on military force as the chief means of attempting to achieve foreign policy objectives.
Läs gärna även detta: En redogörelse om soldaterna som återvänder hem till USA från diverse krig och blir till farliga individer för sig själva och sin omgivning. The Casualties Of War: The Hell Of War Comes Home.
1. We need to put a halt to the serious environmental damage done by our bases planet-wide. We also need to stop writing SOFAs that exempt us from any responsibility for cleaning up after ourselves.
2. Liquidating the empire will end the burden of carrying our empire of bases and so of the "opportunity costs" that go with them -- the things we might otherwise do with our talents and resources but can't or won't.
3. As we already know (but often forget), imperialism breeds the use of torture. In the 1960s and 1970s we helped overthrow the elected governments in Brazil and Chile and underwrote regimes of torture that prefigured our own treatment of prisoners in Iraq and Afghanistan. (See, for instance, A.J. Langguth, Hidden Terrors [Pantheon, 1979], on how the U.S. spread torture methods to Brazil and Uruguay.) Dismantling the empire would potentially mean a real end to the modern American record of using torture abroad.
4. We need to cut the ever-lengthening train of camp followers, dependents, civilian employees of the Department of Defense, and hucksters -- along with their expensive medical facilities, housing requirements, swimming pools, clubs, golf courses, and so forth -- that follow our military enclaves around the world.
5. We need to discredit the myth promoted by the military-industrial complex that our military establishment is valuable to us in terms of jobs, scientific research, and defense. These alleged advantages have long been discreditedby serious economic research. Ending empire would make this happen.
6. As a self-respecting democratic nation, we need to stop being the world's largest exporter of arms and munitions and quit educating Third World militaries in the techniques of torture, military coups, and service as proxies for our imperialism. A prime candidate for immediate closure is the so-called School of the Americas, the U.S. Army's infamous military academy at Fort Benning, Georgia, for Latin American military officers. (See Chalmers Johnson, The Sorrows of Empire [Metropolitan Books, 2004], pp. 136-40.)
7. Given the growing constraints on the federal budget, we should abolish the Reserve Officers' Training Corps and other long-standing programs thatpromote militarism in our schools.
8. We need to restore discipline and accountability in our armed forces by radically scaling back our reliance on civilian contractors, private military companies, and agents working for the military outside the chain of command and the Uniform Code of Military Justice. (See Jeremy Scahill,Blackwater:The Rise of the World's Most Powerful Mercenary Army [Nation Books, 2007]). Ending empire would make this possible.
9. We need to reduce, not increase, the size of our standing army and deal much more effectively with the wounds our soldiers receive and combat stress they undergo.
10. To repeat the main message of this essay, we must give up our inappropriate reliance on military force as the chief means of attempting to achieve foreign policy objectives.
Läs gärna även detta: En redogörelse om soldaterna som återvänder hem till USA från diverse krig och blir till farliga individer för sig själva och sin omgivning. The Casualties Of War: The Hell Of War Comes Home.
tisdag 28 juli 2009
Tre Viktiga Artiklar Om Israel/Palestina Som Kräver Empati Och Läsförståelse (Inget För Rabiata Israelvänner)
Först ut är Jonathan Cook om ett tilltagande förakt för palestinierna och dess historia i Israel:
Officials announced last week that they were sending out special “national anthem kits” to 8,000 schools, including those in the separate Arab education system, in time for the start of the new academic year in September. The kits have been designed to be suitable for all age groups and for use across the curriculum, from civics and history classes to music and literature lessons.
The anthem, known as Ha-Tikva, or The Hope, has long been unpopular with Israel’s Arab minority because its lyrics refer only to a Jewish historical connection to the land.
Mr Saar’s initiative is widely seen among Israel’s 1.3 million Arab citizens as a further indication of the rising nationalistic tide sweeping policymakers. Last week the ministry also announced that textbooks recently issued to Arab schoolchildren would have expunged the word “nakba”, or catastrophe, to describe the Palestinians’ dispossession at Israel’s founding in 1948.
Sen ger jag er Ben White som skriver om alla rapporter som kommit ut om det palestinska lidandet, men att det palestinierna behöver är inte mer rapporter:
What the Palestinians ultimately need is not more reports, but action. The investigations are invaluable, of course, helping to show up the Israeli spin for what it is. But unless there is action by both the same civil society producing the evidence of war crimes, as well as the politicians, then we can be sure that more Palestinian names will be added to those of the Olaiwa family, and the hundreds more who perished in Gaza.
Och avslutningsvis en viktig artikel: Avväpna Israel skriver Ilan Pappé i en medvetet utopisk artikel:
In Israel, as in the West, the vision of a demilitarized Palestine is accepted as feasible scenario where it would be regarded as totally insane and unhelpful to imagine a peace based on the demilitarization of Israel as well. This disparity in the attributes of statehood is part of a much larger imbalance in the international community perception of, and attitude towards, Israel and Palestine...
...The Zionist movement appeared in central and eastern Europe in the late nineteenth century as a movement propelled by two noble impulses. The first was a search by Jewish political leaders for a safe haven for a community that was exposed increasingly to a hostile environment and anti-Semitic ideologies and which had the potential in escalating to something worse - as indeed it did in the genocide of the European Jews in the Second World War. The second impulse was a wish to redefine Judaism, the religion, in a new secular form, inspired by the spring of nations around them when so many cultural, religious and ethnic groups redefined themselves in the new intoxicating way of nationalism. As mentioned the search for security and new self determination was noble and normal at the time. However, the moment these impulses were territorialized, namely gravitated towards a specific piece of land, the national project of Zionism became a colonialist one.
Ilan Pappé menar att vi måste analysera sionismen som projekt. Förstå dess historia och bakgrund och vad det inneburit för palestinierna. För fredens skull.
Officials announced last week that they were sending out special “national anthem kits” to 8,000 schools, including those in the separate Arab education system, in time for the start of the new academic year in September. The kits have been designed to be suitable for all age groups and for use across the curriculum, from civics and history classes to music and literature lessons.
The anthem, known as Ha-Tikva, or The Hope, has long been unpopular with Israel’s Arab minority because its lyrics refer only to a Jewish historical connection to the land.
Mr Saar’s initiative is widely seen among Israel’s 1.3 million Arab citizens as a further indication of the rising nationalistic tide sweeping policymakers. Last week the ministry also announced that textbooks recently issued to Arab schoolchildren would have expunged the word “nakba”, or catastrophe, to describe the Palestinians’ dispossession at Israel’s founding in 1948.
Sen ger jag er Ben White som skriver om alla rapporter som kommit ut om det palestinska lidandet, men att det palestinierna behöver är inte mer rapporter:
What the Palestinians ultimately need is not more reports, but action. The investigations are invaluable, of course, helping to show up the Israeli spin for what it is. But unless there is action by both the same civil society producing the evidence of war crimes, as well as the politicians, then we can be sure that more Palestinian names will be added to those of the Olaiwa family, and the hundreds more who perished in Gaza.
Och avslutningsvis en viktig artikel: Avväpna Israel skriver Ilan Pappé i en medvetet utopisk artikel:
In Israel, as in the West, the vision of a demilitarized Palestine is accepted as feasible scenario where it would be regarded as totally insane and unhelpful to imagine a peace based on the demilitarization of Israel as well. This disparity in the attributes of statehood is part of a much larger imbalance in the international community perception of, and attitude towards, Israel and Palestine...
...The Zionist movement appeared in central and eastern Europe in the late nineteenth century as a movement propelled by two noble impulses. The first was a search by Jewish political leaders for a safe haven for a community that was exposed increasingly to a hostile environment and anti-Semitic ideologies and which had the potential in escalating to something worse - as indeed it did in the genocide of the European Jews in the Second World War. The second impulse was a wish to redefine Judaism, the religion, in a new secular form, inspired by the spring of nations around them when so many cultural, religious and ethnic groups redefined themselves in the new intoxicating way of nationalism. As mentioned the search for security and new self determination was noble and normal at the time. However, the moment these impulses were territorialized, namely gravitated towards a specific piece of land, the national project of Zionism became a colonialist one.
Ilan Pappé menar att vi måste analysera sionismen som projekt. Förstå dess historia och bakgrund och vad det inneburit för palestinierna. För fredens skull.
söndag 12 juli 2009
Vem är Barack Obama, Egentligen?
The Daily Show har det något oväntade svaret.
Jag vill påstå att det finns en likhet till. Bagatelliserande av den historiska kontexten. Barack Obama var i Afrika och hyllade Ghana. Han sade även att det nu inte finns någon anledning att lägga skulden på kolonialismen för de problem som finns i Afrika. Nu är Afrika en stor kontinent, problemen härrör från många faktorer –lokala, regionala och globala - , men kolonialismen är en mycket viktig aspekt (och neokolonialismen lever och frodas). Men att bortse från kolonialismen är rent apologetiskt. Obama säger att han inte är en "believer in excuses" men det handlar inte om att skylla allt på kolonialismen, eller se det som en ursäkt för korruption, men det handlar om att inse och förstå dess faktiska betydelse för Afrika. Cliff Huxtable eller i varje fall, Bill Cosby, har även han förminskat den koloniala aspekten.
Både Obama och Huxtable/Cosby har också tvingats till en anpassning av retoriken och omvärldsanalysen för att göra den vita mannen mindre rädd för i varje fall för sig själv som en svart man för popularitetens skull. Under valkampanjen så fick :“Obama ... high marks by the media for his Bill Cosby-styled swipes on blacks.”
Obamas smekmånad världen över fortsätter. Han framstår som humanare, intelligentare och mer tolerant än sin företrädare. Förvisso inte direkt en svår uppgift - som att vara underhållare och komma efter Lars Lagerbäck. Barack Obama håller hyllade tal. Men i slutändan måste det till mer än ord. Annars kommer det att framstå som Bill Cosby-svammel som lät bra i början, men som slutade i rappakalja.
Jag vill påstå att det finns en likhet till. Bagatelliserande av den historiska kontexten. Barack Obama var i Afrika och hyllade Ghana. Han sade även att det nu inte finns någon anledning att lägga skulden på kolonialismen för de problem som finns i Afrika. Nu är Afrika en stor kontinent, problemen härrör från många faktorer –lokala, regionala och globala - , men kolonialismen är en mycket viktig aspekt (och neokolonialismen lever och frodas). Men att bortse från kolonialismen är rent apologetiskt. Obama säger att han inte är en "believer in excuses" men det handlar inte om att skylla allt på kolonialismen, eller se det som en ursäkt för korruption, men det handlar om att inse och förstå dess faktiska betydelse för Afrika. Cliff Huxtable eller i varje fall, Bill Cosby, har även han förminskat den koloniala aspekten.
Både Obama och Huxtable/Cosby har också tvingats till en anpassning av retoriken och omvärldsanalysen för att göra den vita mannen mindre rädd för i varje fall för sig själv som en svart man för popularitetens skull. Under valkampanjen så fick :“Obama ... high marks by the media for his Bill Cosby-styled swipes on blacks.”
Obamas smekmånad världen över fortsätter. Han framstår som humanare, intelligentare och mer tolerant än sin företrädare. Förvisso inte direkt en svår uppgift - som att vara underhållare och komma efter Lars Lagerbäck. Barack Obama håller hyllade tal. Men i slutändan måste det till mer än ord. Annars kommer det att framstå som Bill Cosby-svammel som lät bra i början, men som slutade i rappakalja.
torsdag 9 juli 2009
Tvåfängelselösningen
Medan västvärlden med USA i spetsen talar om tvåstatslösningen arbetar Israel vidare med tvåfängelselösningen. Det ena fängelset är det öppna fängelset Västbanken, det andra är det slutna fängelset Gaza. Precis som i fängelser är rörelsefriheten begränsad och beroende av anstaltsledningens policy. Anstaltsledningen har dessutom i det öppna fängelset valt ledare som själva får styra över fängelset ( på vissa givna villkor naturligtvis).
Palestina blir alltmer uppdelat i två bantustans. Israel utvecklar sina tidigare kontrollmekanismer till att bli allt mer sofistikerade. I och med de begränsade möjligheterna för de fattiga palestinierna att försörja sig på sin egen mark tvingas man genomgå förödmjukande kontroller i de checkpoints som finns för att ta sig in i Israel. ID-korten som varje palestinier har innehåller för Israel viktiga data och specialtillstånd. (Läs Jonathan Cook) Dessa ID-kort får dock inte alla palestinier. Om man har varit politisk aktiv eller haft någon avlägsen släkting som varit politiskt aktiv får du inte detta ID-kort.
Detta samtidigt som Fatah får stöd av Israel och alltmer verkar nöja sig med att vara det ena bantustans ledare. I Gaza finns tecken på att det religiösa förtrycket av Hamas tilltar. De största förlorarna är de helt civila palestinierna, vilket är en självklar utgång av kollektiv bestraffning, en självklar utgång av gammal klassisk kolonial härskarteknik.
I allt högre grad splittras palestinierna upp. Man blir dessutom alltmer beroende på vad Israel erbjuder för smulor. Det är att förstöra människors (individers) livsmöjligheter. Israel berövar palestinierna allt. De har ingen egen ekonomi, ingen infrastruktur, ingen livsluft. Man förvandlar den palestinska marken till ett fängelsegolv, där det inte ska finnas några som helst rationella skäl för att vilja stanna kvar.
Gaza är ett samhälle som har förstörts på ett mycket kalkylerat och cyniskt vis. I Gaza är befolkningen helt beroende av välgörenhet. Det är Israel som bestämmer vad som ska släppas in. Det fokuseras ibland på vad Israel inte släpper in som när man inte släpper in kaffe, eller papper. Israelvänner försöker dock ofta peka på det faktum att Israel ändå släpper in varor till palestinierna, trots Hamas, – och påtalar ofta hur pass många ton det handlar om (utan att förklara hur många ton den palestinska befolkningen skulle behöva)- , men man gör detta utan att ha i åtanke, vad det är man berömmer Israel för, nämligen att ha gjort palestinierna beroende på vad ockupanten Israel anser att palestinierna behöver för att överleva.
Palestinierna är alltså påtvingade ett beroende av Israel för att inte svälta ihjäl. Palestinierna tillåts inte möjligheten att vara produktiva och kreativa eller egenförsörjande. Man berövas sin egen potential. Det krävs ett rasistiskt sinne för att inte inse det fullständigt vedervärdiga i detta faktum.
Då och då får vi höra att det är palestinierna själva som är det största hindret till fred. DN:s mellanösternkorrespondent Nathan Shachar inledde året 2008 med följande frågeställning: ”Kommer Hamas lyckas torpedera en eventuell fredsprocess?” Efter detta har alltså Israel förstört en vapenvila och med våld dödat minst 1500 palestinier, man har utökat hindren på Västbanken, dödat ett flertal fredliga demonstranter som demonstrerat mot en mur som går över palestinsk mark. (Och det här pågår i tysthet varje vecka.) Man har fortsatt med belägringen av Gaza, med ytterligare dödsfall som följd, och tillåter ofta inte journalister att besöka Gaza, och kidnappar internationella hjälparbetare som befinner sig på internationellt vatten.
Palestinierna har det inte lätt i den mediala världen. Israel kan på närmast daglig basis kidnappa/tillfångata palestinier utan att omvärlden höjer på ögonbrynen medan en hel omvärld känner till namnet Gilad Shalit. Språket är även det till Israels fördel. När DN skriver ”kidnappad” om Shalit samma dag som ett dussin palestinier blir gripna av Israel utan att detta omnämns ger man Israel tolkningsföreträdet om språket, om själva skeendet. Hamas blir till terrorister fastän Israel har dödat betydligt fler palestinier än vad Hamas har dödat israeler.
Att Israel hela tiden flyttar fram positionerna och är förvirrande innovativa i kraven man ställer på palestinierna för att de alltså ska få rättigheter som vanliga människor borde egentligen inte ha undgått någon. (I detta följande citat ska man också ha i åtanke att de flesta palestinier idag är flyktingar för att Israel existerar.)
“....they must first, he (Netanyahu – min anm.) now says, recognize Israel as a Jewish state. This is a new Israeli demand (it first came up during the buildup to the doomed Annapolis summit in November 2007), the latest in a sequence of such demands going back to the 1970s. First the Palestinians had to renounce terrorism; then they had to recognize Israel; then they had to rewrite their national charter; then they had to tear the charter up; then they had to say--again, louder--that they recognize Israel's right to exist; then they had to end all resistance to four decades of brutal military occupation. Tzipi Livni, Israel's previous foreign minister, even said that the Palestinians had to learn to purge the word "nakba" (referring to the catastrophe of 1948) from their vocabulary if they wanted to have a state. The one thing that Palestinians have not formally been asked to do is to say that they are terribly sorry for having dared to resist the occupation in the first place--and no doubt that demand is on the way as well.”
Israel vinner naturligtvis tid med sina förhandlingar, med sina krav. Krav som västvärldens liberaler finner rimliga. Ibland får dock Israel oväntad hjälp.
Israel has never been short of pretexts for obstructing progress towards a Middle East peace settlement. But recent moves to push Arab and Muslim states to normalize ties with Israel as a reward for agreeing to freeze settlement construction will likely provide Israel with more opportunities for obstruction rather than incentives for cooperation.The Arab Peace Initiative (API), approved by the 2002 Beirut Arab summit, offered Israel full peace and normal ties with all 22 members of the Arab League, if only Israel ended its occupation of the Arab land it seized in 1967. This offer already implicated Arab states that were never directly linked to the conflict. At a later stage, the API was expanded to include all 56 members of the Organization of the Islamic Conference (OIC).Israel could now insist that the 56 OIC members, as well as every Arab state, must first commit to specific normalization steps, and perhaps even recognition, before it makes any substantive moves itself.
Det låter ju orimligt. Det låter orimligt för att det är orimligt. Palestinier borde alla vaccineras mot cynism. Man kan ju fråga sig varför vissa stater som överhuvudtaget inte är inblandade i denna konflikt ska blandas in. ” Doesn't this provide validation to Israel's false claims that the conflict stems not from Israeli usurpation of specific land and rights, but from the failure of Muslims -- due to inherent anti-Semitism -- to accept a "Jewish state"? “
Villkor från ingenstans hittas på. Allt i Israels namn. ”There is nothing in international law that obligates states to establish diplomatic relations or to agree to normalization of relations as part of conflict resolution.”
Det är på sätt och vis en gåta att detta får fortsätta år efter år. Men det är onekligen dags för samtliga att börja inse sionismens misslyckande.
Om Gazas förstörelse och sviter av ett orättfärdigt angrepp rekommenderas följande:
Peter Beaumont: A Life In Ruins
Sara Roy: Destroying Gaza
Ben White i Guardian om muren.
Palestina blir alltmer uppdelat i två bantustans. Israel utvecklar sina tidigare kontrollmekanismer till att bli allt mer sofistikerade. I och med de begränsade möjligheterna för de fattiga palestinierna att försörja sig på sin egen mark tvingas man genomgå förödmjukande kontroller i de checkpoints som finns för att ta sig in i Israel. ID-korten som varje palestinier har innehåller för Israel viktiga data och specialtillstånd. (Läs Jonathan Cook) Dessa ID-kort får dock inte alla palestinier. Om man har varit politisk aktiv eller haft någon avlägsen släkting som varit politiskt aktiv får du inte detta ID-kort.
Detta samtidigt som Fatah får stöd av Israel och alltmer verkar nöja sig med att vara det ena bantustans ledare. I Gaza finns tecken på att det religiösa förtrycket av Hamas tilltar. De största förlorarna är de helt civila palestinierna, vilket är en självklar utgång av kollektiv bestraffning, en självklar utgång av gammal klassisk kolonial härskarteknik.
I allt högre grad splittras palestinierna upp. Man blir dessutom alltmer beroende på vad Israel erbjuder för smulor. Det är att förstöra människors (individers) livsmöjligheter. Israel berövar palestinierna allt. De har ingen egen ekonomi, ingen infrastruktur, ingen livsluft. Man förvandlar den palestinska marken till ett fängelsegolv, där det inte ska finnas några som helst rationella skäl för att vilja stanna kvar.
Gaza är ett samhälle som har förstörts på ett mycket kalkylerat och cyniskt vis. I Gaza är befolkningen helt beroende av välgörenhet. Det är Israel som bestämmer vad som ska släppas in. Det fokuseras ibland på vad Israel inte släpper in som när man inte släpper in kaffe, eller papper. Israelvänner försöker dock ofta peka på det faktum att Israel ändå släpper in varor till palestinierna, trots Hamas, – och påtalar ofta hur pass många ton det handlar om (utan att förklara hur många ton den palestinska befolkningen skulle behöva)- , men man gör detta utan att ha i åtanke, vad det är man berömmer Israel för, nämligen att ha gjort palestinierna beroende på vad ockupanten Israel anser att palestinierna behöver för att överleva.
Palestinierna är alltså påtvingade ett beroende av Israel för att inte svälta ihjäl. Palestinierna tillåts inte möjligheten att vara produktiva och kreativa eller egenförsörjande. Man berövas sin egen potential. Det krävs ett rasistiskt sinne för att inte inse det fullständigt vedervärdiga i detta faktum.
Då och då får vi höra att det är palestinierna själva som är det största hindret till fred. DN:s mellanösternkorrespondent Nathan Shachar inledde året 2008 med följande frågeställning: ”Kommer Hamas lyckas torpedera en eventuell fredsprocess?” Efter detta har alltså Israel förstört en vapenvila och med våld dödat minst 1500 palestinier, man har utökat hindren på Västbanken, dödat ett flertal fredliga demonstranter som demonstrerat mot en mur som går över palestinsk mark. (Och det här pågår i tysthet varje vecka.) Man har fortsatt med belägringen av Gaza, med ytterligare dödsfall som följd, och tillåter ofta inte journalister att besöka Gaza, och kidnappar internationella hjälparbetare som befinner sig på internationellt vatten.
Palestinierna har det inte lätt i den mediala världen. Israel kan på närmast daglig basis kidnappa/tillfångata palestinier utan att omvärlden höjer på ögonbrynen medan en hel omvärld känner till namnet Gilad Shalit. Språket är även det till Israels fördel. När DN skriver ”kidnappad” om Shalit samma dag som ett dussin palestinier blir gripna av Israel utan att detta omnämns ger man Israel tolkningsföreträdet om språket, om själva skeendet. Hamas blir till terrorister fastän Israel har dödat betydligt fler palestinier än vad Hamas har dödat israeler.
Att Israel hela tiden flyttar fram positionerna och är förvirrande innovativa i kraven man ställer på palestinierna för att de alltså ska få rättigheter som vanliga människor borde egentligen inte ha undgått någon. (I detta följande citat ska man också ha i åtanke att de flesta palestinier idag är flyktingar för att Israel existerar.)
“....they must first, he (Netanyahu – min anm.) now says, recognize Israel as a Jewish state. This is a new Israeli demand (it first came up during the buildup to the doomed Annapolis summit in November 2007), the latest in a sequence of such demands going back to the 1970s. First the Palestinians had to renounce terrorism; then they had to recognize Israel; then they had to rewrite their national charter; then they had to tear the charter up; then they had to say--again, louder--that they recognize Israel's right to exist; then they had to end all resistance to four decades of brutal military occupation. Tzipi Livni, Israel's previous foreign minister, even said that the Palestinians had to learn to purge the word "nakba" (referring to the catastrophe of 1948) from their vocabulary if they wanted to have a state. The one thing that Palestinians have not formally been asked to do is to say that they are terribly sorry for having dared to resist the occupation in the first place--and no doubt that demand is on the way as well.”
Israel vinner naturligtvis tid med sina förhandlingar, med sina krav. Krav som västvärldens liberaler finner rimliga. Ibland får dock Israel oväntad hjälp.
Israel has never been short of pretexts for obstructing progress towards a Middle East peace settlement. But recent moves to push Arab and Muslim states to normalize ties with Israel as a reward for agreeing to freeze settlement construction will likely provide Israel with more opportunities for obstruction rather than incentives for cooperation.The Arab Peace Initiative (API), approved by the 2002 Beirut Arab summit, offered Israel full peace and normal ties with all 22 members of the Arab League, if only Israel ended its occupation of the Arab land it seized in 1967. This offer already implicated Arab states that were never directly linked to the conflict. At a later stage, the API was expanded to include all 56 members of the Organization of the Islamic Conference (OIC).Israel could now insist that the 56 OIC members, as well as every Arab state, must first commit to specific normalization steps, and perhaps even recognition, before it makes any substantive moves itself.
Det låter ju orimligt. Det låter orimligt för att det är orimligt. Palestinier borde alla vaccineras mot cynism. Man kan ju fråga sig varför vissa stater som överhuvudtaget inte är inblandade i denna konflikt ska blandas in. ” Doesn't this provide validation to Israel's false claims that the conflict stems not from Israeli usurpation of specific land and rights, but from the failure of Muslims -- due to inherent anti-Semitism -- to accept a "Jewish state"? “
Villkor från ingenstans hittas på. Allt i Israels namn. ”There is nothing in international law that obligates states to establish diplomatic relations or to agree to normalization of relations as part of conflict resolution.”
Det är på sätt och vis en gåta att detta får fortsätta år efter år. Men det är onekligen dags för samtliga att börja inse sionismens misslyckande.
Om Gazas förstörelse och sviter av ett orättfärdigt angrepp rekommenderas följande:
Peter Beaumont: A Life In Ruins
Sara Roy: Destroying Gaza
Ben White i Guardian om muren.
tisdag 7 juli 2009
Prioriterade Liv Och Osörjbara Människor
Egyptens västvänliga (denna dygd över alla andra) president Mubarak glädjer den vita världen med att hälsa att den av Hamas tillfångatagna israeliska soldaten Gilad Shalit mår bra och Mubarak hoppas att Shalit snart släpps fri. Vad gäller de tusentals - i väst namn- och ansiktslösa- palestinierna som Israel håller fångna i Israel säger han inget. Han säger heller inget om den en och en halv miljon fångarna i Gaza där Egypten har en roll tilldelad sig av Israel och USA som fångvaktare.
Palestinierna har rollen som osörjbara människor. En massa. En massa i vägen för Gilad Shalits frihet. Men för att göra dem osörjbara krävs en medial diskurs. En anonymisering och barbarisering, ett ständigt förnekande av deras humanitet, ett rationaliserande av deras kollektiva lidande - där förlåtandet och tolkningsföreträdet ges till kolonialmakten.
(Rekommenderar i övrigt Ali Abunimahs senaste text.)
Läs även om Hiyam.
Tillägg: Och läs även Al- Andalus kommentar under detta inlägg.
Palestinierna har rollen som osörjbara människor. En massa. En massa i vägen för Gilad Shalits frihet. Men för att göra dem osörjbara krävs en medial diskurs. En anonymisering och barbarisering, ett ständigt förnekande av deras humanitet, ett rationaliserande av deras kollektiva lidande - där förlåtandet och tolkningsföreträdet ges till kolonialmakten.
(Rekommenderar i övrigt Ali Abunimahs senaste text.)
Läs även om Hiyam.
Tillägg: Och läs även Al- Andalus kommentar under detta inlägg.
onsdag 13 maj 2009
Slår Aldrig Fel
DN-liberaler som skriver om omvärlden är mest oroade för hur det ska gå för USA. Nu är det Pakistan som är ett problem, nej, en mardröm för USA. Tänk vad fin den här planeten varit om den inte bestått av så många andra länder än USA.
onsdag 25 mars 2009
Avhumanisering
"Palestinian laborers are forbidden to walk around the community of Har Adar in the Jerusalem corridor. They are allowed to work, but cannot simply roam the area. This is the local council's policy."
Sådan är kolonialismen. Den avhumaniserar. Den skapar rasism. Den är dömd att göra det.
"Anti-Arab verbal and physical attacks inside Israel have spiked in the wake of elections held earlier this year in which right-wing parties made major gains, a human rights group said on Sunday. The Mossawa Centre for the Rights of Arab Citizens in Israel has documented 250 incidents of aggression against Arab Israelis since the start of the year, compared to 166 in all of 2008, the group said in a report. "The physical and verbal aggression has increased mainly in cities with mixed Arab-Jewish populations," the report said." "
Sådan är sionismen. Den avhumaniserar. Den skapar rasism. Den är dömd att göra det.
"Israeli authorities broke up a series of Palestinian cultural events in Jerusalem on Saturday, disrupting a children's march and bursting balloons at a schoolyard celebration in a crackdown that underscored the emotional battle over control of the disputed holy city."
Sådan är kolonialismen. Den avhumaniserar. Den skapar rasism. Den är dömd att göra det.
"Since the beginning of Operation “Cast Lead” at the end of 2008, there has been a sharp rise in reports of violence perpetrated by security forces against Palestinians in the West Bank. During this nearly three-month period, B'Tselem documented 24 cases in which police officers and soldiers beat Palestinians, using rifle butts, clubs and other means of injury. 16 of the cases were especially serious and their victims suffered heavier injuries."
Sådan är sionismen. Den avhumaniserar. Den skapar rasism. Den är dömd att göra det.
"Reservists marked their last night stationed in the southern Hebron Hills by damaging confiscated Palestinian vehicles, their replacements told Haaretz on Monday. "
Sådan är kolonialismen. Den avhumaniserar. Den skapar rasism. Den är dömd att göra det.
"Anti-Arab verbal and physical attacks inside Israel have spiked in the wake of elections held earlier this year in which right-wing parties made major gains, a human rights group said on Sunday. The Mossawa Centre for the Rights of Arab Citizens in Israel has documented 250 incidents of aggression against Arab Israelis since the start of the year, compared to 166 in all of 2008, the group said in a report. "The physical and verbal aggression has increased mainly in cities with mixed Arab-Jewish populations," the report said." "
Sådan är sionismen. Den avhumaniserar. Den skapar rasism. Den är dömd att göra det.
"Israeli authorities broke up a series of Palestinian cultural events in Jerusalem on Saturday, disrupting a children's march and bursting balloons at a schoolyard celebration in a crackdown that underscored the emotional battle over control of the disputed holy city."
Sådan är kolonialismen. Den avhumaniserar. Den skapar rasism. Den är dömd att göra det.
"Since the beginning of Operation “Cast Lead” at the end of 2008, there has been a sharp rise in reports of violence perpetrated by security forces against Palestinians in the West Bank. During this nearly three-month period, B'Tselem documented 24 cases in which police officers and soldiers beat Palestinians, using rifle butts, clubs and other means of injury. 16 of the cases were especially serious and their victims suffered heavier injuries."
Sådan är sionismen. Den avhumaniserar. Den skapar rasism. Den är dömd att göra det.
"Reservists marked their last night stationed in the southern Hebron Hills by damaging confiscated Palestinian vehicles, their replacements told Haaretz on Monday. "
Sådam är kolonialismen. Den avhumaniserar. Den skapar rasism. Den är dömd att göra det.
Nablus – Ma’an – Israeli forces herded village youth into local school, stormed and searched several houses and imposed a curfew on the village of Haris north of Salfit Thursday morning. Eyewitnesses saw at least 150 youth taken from their homes and herded into a middle school with their heads covered with sacs. The youth later reported being ‘roughed up’ and questioned. Via http://gaza-peace-n-freedom.blogspot.com/
Sådan är sionismen. Den avhumaniserar. Den skapar rasism. Den är dömd att göra det. Den sprider rädsla.
...För sionismen säger till palestinierna: ni är inte av samma människovärde, ni hör inte hemma här: den säger till palestinierna, era vattendrag är inte era, era byar är inte era, era olivträd är inte era. Ni är här på nåder. Det palestiniska samhället ska avvecklas. Palestinierna får veta att ställer de krav, kommer de att demoniseras, gör de motstånd, kommer våldet vara obarmhärtigt, de får veta, på daglig basis; det här var väl inget: vi kan göra mycket värre skada än så här (något som upprepas av västerländska liberala ekon - "det där var var väl inget, Israel kunde ha åsamkat mycket värre skada än det där, tänk de förvarnade!- tänk vad araberna kunnat göra mot Israel om de hade chansen"). Avhumaniseringen pågår genom ockupationens och sionismens glasklara och brutala logik. Och inte nog med det. Det pågår framför våra ögon. Palestiniernas sak är vår.
Fotnot: Ett par av artiklarna är hittade via Angry Arab.
Sådan är sionismen. Den avhumaniserar. Den skapar rasism. Den är dömd att göra det. Den sprider rädsla.
...För sionismen säger till palestinierna: ni är inte av samma människovärde, ni hör inte hemma här: den säger till palestinierna, era vattendrag är inte era, era byar är inte era, era olivträd är inte era. Ni är här på nåder. Det palestiniska samhället ska avvecklas. Palestinierna får veta att ställer de krav, kommer de att demoniseras, gör de motstånd, kommer våldet vara obarmhärtigt, de får veta, på daglig basis; det här var väl inget: vi kan göra mycket värre skada än så här (något som upprepas av västerländska liberala ekon - "det där var var väl inget, Israel kunde ha åsamkat mycket värre skada än det där, tänk de förvarnade!- tänk vad araberna kunnat göra mot Israel om de hade chansen"). Avhumaniseringen pågår genom ockupationens och sionismens glasklara och brutala logik. Och inte nog med det. Det pågår framför våra ögon. Palestiniernas sak är vår.
Fotnot: Ett par av artiklarna är hittade via Angry Arab.
lördag 17 januari 2009
En Kompost Av Liberala Ursäkter
Av alla ursäkter. (De är så många, och så usla, att jag blir alldeles vimmelkantig. Desperationen ökar bland israelvännerna. Nu kommer anklagelserna om kvinnofientlighet, anti-semitism. De vet att de håller på att förlora debatten och använder sig av det kolonialismapologetiska bottenskrapet.) Av alla jävla undanflykter för att rättfärdiga Israels massmord på palestinier. Av alla korkade liberala förvrängningar av verkligheten är det just nu en som florerar som är så utstuderat korkad att man börjar undrar om inte Jan Björklund till viss del har rätt. Något är fel med den svenska skolan. Det är den här ursäkten om att Gaza inte är så tätbebyggt som folk vill få det till. Ungefär som Umeå är det vissa som säger, bland annat Fredrick Federley.*
Säg att Jan Björklund vill fly med sin familj från Umeå (en stad med lite mer än 100 000 invånare). Han kan göra det med bil, flyg, cykel, trampbåt, segelbåt, tåg, buss, färja, motorcykel, joggingskor, skateboard, husbil, segelflyg och han kan ta sig till i stort sett alla platser i världen. Ja, inte Gaza, då förstås. Inte för att det slaktas palestinier där just nu och därmed är ett olämpligt resmål för vita människor, utan för att Gaza har sedan länge varit ett fängelse bland annat för människor som begått det ohyggliga brottet att födas av palestinier.
Till de exceptionellt, närmast utstuderat korkade liberala individer som letat upp just denna ursäkt ur komposten bland alla andra stinkande ursäkter: hur tänker ni? Äter Hannibal Lecter långsamt upp era hjärnor? Har magsyra förgjort era hjärtan? Man kan inte ens fly från Gaza som i andra krig. En gång till: Umeå kan man lämna. Till och med om man vill begravas någon annanstans. Gaza kan man inte ens lämna som död
Och hör ni förresten, de annalkande liberala krokodiltårarna. En viss nervositet har börjat drabba vissa liberaler. Man vill åtminstone med någon rad här, och någon rad där, visa att man inser att palestinierna i varje fall lider (även om det i det stora hela fortfarande är deras eget fel). Palestinierna behöver er med största sannolikhet inte. De vill inte ha ert godkännande, eller er herrefolksliknande mentalitets medlidande. Deras röster har ni aldrig lyssnat på, varför ska de lyssna på er, med era "råd"? De behöver inte vita västerländska liberalers godkännande för hur en "inföding" ska bete sig. De låter sig inte behandlas som untermensch. En palestinier är inget offer. Inte någon slav. En palestinier, om hans namn ej är Abbas, kryper inte för att få något godkännande. Det är vad jag tror. För det verkar inte så. De har kämpat i över 60 år. Bara för att få leva. Inte för att dö martyrdöden som vissa liberaler verkar tro.
*Ett inlägg av Federley som är vidrigt på så många sätt att jag mår fysiskt illa. Men inlägget visar också på hur inåt helvete fel det kan bli på ett sådant kort inlägg som går ut på att försvara Israels massmord på ett ghettofängelse.
Säg att Jan Björklund vill fly med sin familj från Umeå (en stad med lite mer än 100 000 invånare). Han kan göra det med bil, flyg, cykel, trampbåt, segelbåt, tåg, buss, färja, motorcykel, joggingskor, skateboard, husbil, segelflyg och han kan ta sig till i stort sett alla platser i världen. Ja, inte Gaza, då förstås. Inte för att det slaktas palestinier där just nu och därmed är ett olämpligt resmål för vita människor, utan för att Gaza har sedan länge varit ett fängelse bland annat för människor som begått det ohyggliga brottet att födas av palestinier.
Till de exceptionellt, närmast utstuderat korkade liberala individer som letat upp just denna ursäkt ur komposten bland alla andra stinkande ursäkter: hur tänker ni? Äter Hannibal Lecter långsamt upp era hjärnor? Har magsyra förgjort era hjärtan? Man kan inte ens fly från Gaza som i andra krig. En gång till: Umeå kan man lämna. Till och med om man vill begravas någon annanstans. Gaza kan man inte ens lämna som död
Och hör ni förresten, de annalkande liberala krokodiltårarna. En viss nervositet har börjat drabba vissa liberaler. Man vill åtminstone med någon rad här, och någon rad där, visa att man inser att palestinierna i varje fall lider (även om det i det stora hela fortfarande är deras eget fel). Palestinierna behöver er med största sannolikhet inte. De vill inte ha ert godkännande, eller er herrefolksliknande mentalitets medlidande. Deras röster har ni aldrig lyssnat på, varför ska de lyssna på er, med era "råd"? De behöver inte vita västerländska liberalers godkännande för hur en "inföding" ska bete sig. De låter sig inte behandlas som untermensch. En palestinier är inget offer. Inte någon slav. En palestinier, om hans namn ej är Abbas, kryper inte för att få något godkännande. Det är vad jag tror. För det verkar inte så. De har kämpat i över 60 år. Bara för att få leva. Inte för att dö martyrdöden som vissa liberaler verkar tro.
*Ett inlägg av Federley som är vidrigt på så många sätt att jag mår fysiskt illa. Men inlägget visar också på hur inåt helvete fel det kan bli på ett sådant kort inlägg som går ut på att försvara Israels massmord på ett ghettofängelse.
måndag 12 januari 2009
Så Länge Gräset Gror Eller Vattnet Rinner; Så Länge Olivträden Blommar På Västbanken Eller Vågorna Slår Mot Gazaremsans Strand
Det där aldrig infriade löftet. Det där med den palestinska staten, låter alltmer som Jacksons löften till choctawindianerna och cherokeserna på 1800-talet: ”Där bortom gränserna för varje stat, i besittning av sitt eget land, skall de äga det så länge gräset gror eller vattnet rinner. Jag försvarar dem nu och i framtiden och skall vara deras vän och fader.”
…Så länge gräset gror eller vattnet rinner… Kan det finnas en variant av det löftet till palestinierna?
Då liksom nu: man lovade De andra att de skulle få sitt land. Man gav de landremsor. Längre bort. Inte här. Utan där borta. En tidningsredaktör beskrev dessa löften som att man ”bara skjuter upp indianernas öde. Om ett halvt århundrade är deras situation bortom Mississippi densamma som nu på denna sidan. Deras utplåning är oundviklig.”
Då liksom nu fanns det en pöbel. Som attackerade indianerna. Då liksom nu fanns det de som protesterade och som ville leva sida med sida med indianerna och som visade att det gick. Då liksom nu fanns det dock krafter som var starkare än välvilligheten, men som ändå var en annan kraft än själva pöbeln: det var ”civilisationen” som kom bland annat med sin militär. Och ursprungsbefolkningen var det som förlorade. Även inbördes strider påbörjades. Och mer land kunde stjälas. Svältande indianer attackerade vita, gjorde ibland grymma räder och blev till "barbarer" och "vildar" i de vitas ögon, vilket också skapade förståelse bland de vita för de räder som gjordes mot indianerna. Indianerna var helt enkelt okunniga människor av en mindre ädel ras: presenterade som förövare eller offer. De avindividualiserades. Då liksom nu fanns det apologeter för brotten. Då liksom nu fanns det modiga röster som protesterade.
Men man fortsatte att lova indianerna mark. En 100-årig desillusionerad creekman höll ett tal som handlade om Andrew Jacksons förflyttningspolitik och han var uppgiven: Han menade att det ”började och slutade alltid så: ’Flytta er lite, ni är för nära mig’”.
En senator som försvarade indianerna sade till senaten under förflyttningsdebatten 1829. ” Vi har trängt samman stammarna på några få eländiga markbitar vid vår södra gräns. Det är allt som de har kvar av sin en gång gränslösa skog. Ändå ropar, likt en blodsugare, vår omättliga snikenhet: ge, ge!... Sir… är det så att rättvisans bud ändras med hudfärgen?”
…Och löften finns där alltid. Man lovar. Men krav ställs på de förtryckta. ’Gör det här för oss först…’ Sen kan man ge tillbaka. Men det föds motstånd ur förtryck, rasism och brutna löften.
Olika indianstammar använde olika taktiker. Seminolindianerna använde våld (vilket skapade stora svårigheter för kolonialmakten även om man till slut besegrade seminolindianerna genom sin numerära och materiella överlägsenhet). Cherokeserna övergick till icke-våldsmotstånd. Regeringen bestämde sig då för att börja spela ut cherokeserna mot varandra. Samtidigt som man berövade indianerna rättigheter som vita hade. Intern splittring var det koloniala knepet för att besegra cherokeserna. Till slut började även delar av cherokeserna att ta till vapen. Men förgäves. År 1838 gav man cherokeserna, som dock inte hade något att säga i saken, ett fördrag som innebar att de måste flytta till land väster om Mississippifloden. Men eftersom fördraget inte hade godkänts av cherokesernas stamråd eller merparten av cherokeserna, så rättade man sig inte efter det. Då beordrade presidenten Martin Van Buren federala trupper att samla ihop de 17 000 cherokeser som fanns i olika läger och tvångsförflytta dem längs med Tårarnas Väg, där det dog tusentals cherokeser. Idag skulle det kallas etnisk rensning. (Folkmord hade redan skett på andra håll.)
Men den vite mannen var nöjd. President Van Buren sammanfattade åtgärderna 1838: ”Det bereder mig ett sant nöje att underrätta kongressen om den fullständiga förflyttningen av cherokesindianfolket till dess nya hem väster om Mississippi. De åtgärder som sanktionerades av kongressen vid dess förra sammankomst har haft ett mycket lyckat resultat.”
Nu är det Israel som lovar, med samma koloniala heder och ärlighet. Man säger: Ni ska få er stat. Vi lovar, och löftet ska hållas. Så länge olivträden blommar på Västbanken eller vågorna slår mot Gazaremsans strand. Vi lovar. Vi ska bara…
Källa: Det Amerikanska folkets historia av Howard Zinn. (Som av anti-journalisten Nathan Shachar skulle kallas för en anti-amerikansk bok. )
Ps! Jag vill understryka att jag inte gör exakta jämförelser.
Lästips i övrigt: Klas Sandberg, DN-intervju med de norska läkarna, varav den ena "har anklagats för att skildra situationen partiskt" som det står i den tidning där Nathan Shachar är den som bevakar "konflikten/kriget/massakern". Är inte det för underbart att det bör fogas in i artikeln? Karln har arbetat med att försöka rädda livet på människor som alla har attackerats av Israel. På ett sätt är det självklart att han är partisk. Det personliga är politiskt.
…Så länge gräset gror eller vattnet rinner… Kan det finnas en variant av det löftet till palestinierna?
Då liksom nu: man lovade De andra att de skulle få sitt land. Man gav de landremsor. Längre bort. Inte här. Utan där borta. En tidningsredaktör beskrev dessa löften som att man ”bara skjuter upp indianernas öde. Om ett halvt århundrade är deras situation bortom Mississippi densamma som nu på denna sidan. Deras utplåning är oundviklig.”
Då liksom nu fanns det en pöbel. Som attackerade indianerna. Då liksom nu fanns det de som protesterade och som ville leva sida med sida med indianerna och som visade att det gick. Då liksom nu fanns det dock krafter som var starkare än välvilligheten, men som ändå var en annan kraft än själva pöbeln: det var ”civilisationen” som kom bland annat med sin militär. Och ursprungsbefolkningen var det som förlorade. Även inbördes strider påbörjades. Och mer land kunde stjälas. Svältande indianer attackerade vita, gjorde ibland grymma räder och blev till "barbarer" och "vildar" i de vitas ögon, vilket också skapade förståelse bland de vita för de räder som gjordes mot indianerna. Indianerna var helt enkelt okunniga människor av en mindre ädel ras: presenterade som förövare eller offer. De avindividualiserades. Då liksom nu fanns det apologeter för brotten. Då liksom nu fanns det modiga röster som protesterade.
Men man fortsatte att lova indianerna mark. En 100-årig desillusionerad creekman höll ett tal som handlade om Andrew Jacksons förflyttningspolitik och han var uppgiven: Han menade att det ”började och slutade alltid så: ’Flytta er lite, ni är för nära mig’”.
En senator som försvarade indianerna sade till senaten under förflyttningsdebatten 1829. ” Vi har trängt samman stammarna på några få eländiga markbitar vid vår södra gräns. Det är allt som de har kvar av sin en gång gränslösa skog. Ändå ropar, likt en blodsugare, vår omättliga snikenhet: ge, ge!... Sir… är det så att rättvisans bud ändras med hudfärgen?”
…Och löften finns där alltid. Man lovar. Men krav ställs på de förtryckta. ’Gör det här för oss först…’ Sen kan man ge tillbaka. Men det föds motstånd ur förtryck, rasism och brutna löften.
Olika indianstammar använde olika taktiker. Seminolindianerna använde våld (vilket skapade stora svårigheter för kolonialmakten även om man till slut besegrade seminolindianerna genom sin numerära och materiella överlägsenhet). Cherokeserna övergick till icke-våldsmotstånd. Regeringen bestämde sig då för att börja spela ut cherokeserna mot varandra. Samtidigt som man berövade indianerna rättigheter som vita hade. Intern splittring var det koloniala knepet för att besegra cherokeserna. Till slut började även delar av cherokeserna att ta till vapen. Men förgäves. År 1838 gav man cherokeserna, som dock inte hade något att säga i saken, ett fördrag som innebar att de måste flytta till land väster om Mississippifloden. Men eftersom fördraget inte hade godkänts av cherokesernas stamråd eller merparten av cherokeserna, så rättade man sig inte efter det. Då beordrade presidenten Martin Van Buren federala trupper att samla ihop de 17 000 cherokeser som fanns i olika läger och tvångsförflytta dem längs med Tårarnas Väg, där det dog tusentals cherokeser. Idag skulle det kallas etnisk rensning. (Folkmord hade redan skett på andra håll.)
Men den vite mannen var nöjd. President Van Buren sammanfattade åtgärderna 1838: ”Det bereder mig ett sant nöje att underrätta kongressen om den fullständiga förflyttningen av cherokesindianfolket till dess nya hem väster om Mississippi. De åtgärder som sanktionerades av kongressen vid dess förra sammankomst har haft ett mycket lyckat resultat.”
Nu är det Israel som lovar, med samma koloniala heder och ärlighet. Man säger: Ni ska få er stat. Vi lovar, och löftet ska hållas. Så länge olivträden blommar på Västbanken eller vågorna slår mot Gazaremsans strand. Vi lovar. Vi ska bara…
Källa: Det Amerikanska folkets historia av Howard Zinn. (Som av anti-journalisten Nathan Shachar skulle kallas för en anti-amerikansk bok. )
Ps! Jag vill understryka att jag inte gör exakta jämförelser.
Lästips i övrigt: Klas Sandberg, DN-intervju med de norska läkarna, varav den ena "har anklagats för att skildra situationen partiskt" som det står i den tidning där Nathan Shachar är den som bevakar "konflikten/kriget/massakern". Är inte det för underbart att det bör fogas in i artikeln? Karln har arbetat med att försöka rädda livet på människor som alla har attackerats av Israel. På ett sätt är det självklart att han är partisk. Det personliga är politiskt.
söndag 4 januari 2009
Extremismen Som Blöder
I ett litet, litet hörn av världen
där extremisterna bor
bombas denna extremism nu bort
genom kirurgisk precision
vägarna där extremisterna färdas
grönsaksstånden där extremisterna handlar
husen där extremisterna bor
lekplatserna där extremisterna leker
skolorna där extremisterna skolas
fågelfarmar där extremisterna föder upp fåglar
sjukhusen där extremisterna vårdas
moskéerna där extremisterna ber
kyrkogårdarna där extremisterna begravs
bara mot extremisterna
och för er som tvivlar;
beskåda här triumfen, fullträffen om ni så vill, i all sin prakt
- skräms inte av bilderna, ni känsliga liberaler
det här är bara bilder på extremismen som blöder-:
http://www.slide.com/r/nSmCldaW7z-wg0gm30DZgFcY5gpira4A?cy=bb
lördag 3 januari 2009
Liberaler, Israel och Kriminella Tankemönster
Kriminella människor får ofta när de genomgår behandling syna sina kriminella tankemönster. Detta görs ofta med ett program framställt av Gunnar Bergström. Han har även skrivit en bok som heter Kriminalitet Som Livsstil, där han beskriver åtta olika tankemönster. (För några år sedan var jag genom min utbildning till socionom med på en kriminalitetsvecka på ett behandlingshem, där man använde sig av detta program. Det var kanske bland det mest fascinerande jag har upplevt. Huruvida det i praktiken verkligen fungerar är en annan sak.)
Dessa kriminella tankemönster bör ses utifrån specifika samhälleliga och sociala villkor. De är till synes ofta irrationella. Men är nödvändiga i det grundläggande försvaret för de kriminella handlingar man gör eller vill förklara. Kriminella tankemönster är: rättfärdigande, avskärmning, utvaldhet, sentimentalitet, makt/kontroll, superoptimism, intellektuell lättja och osammanhängande tankemönster.
När man lyssnar på Israel och deras liberala försvarare, ofta så kallade journalister, hör man dessa åtta kriminella tankemönster upprepas om och om igen. Ibland blir det närmast obehagligt tydligt hur man använder sig av dessa kriminella tankemönster för att rättfärdiga det Israel gör. Dessvärre är det inte heller så märkligt. Kolonialismen var brottslig, är brottslig, och precis som de kriminella vi vanligen pratar om så är det inte alltid lätt för dem som är inne i det ”tänket” att förstå dessa kriminella värderingar. Kolonialismen kräver helt enkelt kriminella värderingar. Dessa värderingar är en andra mur i Israel/Palestina-konflikten.
Jag hör rättfärdigandet: Detta är det första steget i själva medierapporteringen. Intressant är att man i väst närmast kopierar vad kolonialisten hävdar. Omvärldens historiska anti-semitism har ofta angetts som skäl till Israels utsatthet och varför Israel agerar som det gör. Israel är attackerat utifrån. Man hotas konstant om utplåning. Denna gång var det bekant Hamas som attackerade. Varje hot, påhittat eller verkligt, används som rättfärdigande i det dagliga förtrycket mot palestinierna. Israel försvarar sig. Bara så att ni vet det när bilderna kablas ut från det sönderbombade Gaza. Det är Israels skäl vi får höra.
Man ändrar historien så att det passar den egna världsbilden. När exempelvis Wall Street Journal vill förklara för sin läsare vad de ska tycka berättar de en historia som låter så här:
"The chronology of this latest violence is important to understand. Israel withdrew both its soldiers and all of its settlers from Gaza in August 2005. Hamas won its internal power struggle with Mr. Abbas' Fatah organization to control Gaza in 2006. Since 2005 Hamas has fired some 6300 rockets at Israeli civilians from Gaza, killing 10 and wounding 780."
Per Ahlin i DN har i grund och botten haft samma sätt att diskutera Gaza. (Han kan dock, som empatiskt utrustad liberal, förstå "frustrationen" hos palestinierna, även om han sen direkt fortsätter i gammal god DN-stil. Det är Hamas fel.): Israel har lämnat Gaza och har inte fått ut någonting positivt ut av det. Det är synd om Israel som inte har vunnit något på sina eftergifter. Men det är inte sant. Israel har helt enkelt gjort strategiska förändringar i ockupationen. Man kontrollerar dessutom Gaza, bland annat dess luftutrymme. Och man har gått in i Gaza när det har passat den israeliska armén. Samtidigt har fler bosättare än vad som fanns i Gaza bosatt sig på Västbanken under detta ”tillbakadragande”. En omflyttning har gjorts. (Detta är intressant. Det ”fredligare” västbanken har alltså förlorat mark, samtidigt som det ”fientliga” området Gaza har ”vunnit” mark.)
När moskéer och universitet bombas får vi veta att det är Hamas universitet eller att det kanske till och med handlar om terrormoskéer. Så att vi inte ska missförstå Israels goda intentioner. När så infrastrukturen i Gaza ska bombas blir det i liberala New York Times till Hamas infrastruktur. Inte infrastrukturen för hela det palestinska civila samhället. Som om man verkligen bara skulle kunna bomba Hamas.
Barack Obama, den blivande presidenten i USA, tog till sina egna döttrar i försvarandet av Israels agerande. Risken att unga kvinnor dör är dock större på de palestinska områdena.
Jag hör avskärmning: Man stänger av det palestinska lidandet. Tonar ned det. Detta är ett viktigt liberalt tema. Man väljer att inte se ockupationen i sin helhet. Man kan blunda för vad det är som sker med Palestina. Detta är liberalernas variant av Kejsarens Nya Kläder. Man skärmar av. De olika tekniker som används för att förtrycka palestinierna tonas ned eller blir till en olycklig slump. Palestiniernas attacker sker helt utan koppling till det Israel gör. Därför blir den liberala berättelsen ganska märklig, och historierevisionistisk. Man väljer konstant det israeliska tolkningsföreträdet. Varje uppblossande av våld beror enbart på att Israel reagerar på vad deras fiender gör. Ibland lyssnar man på Hamas och palestinierna. Men det är i regel när Hamas-ledare talar bombastiskt om hämnd, eller om Gud, som DN gjorde idag. Man lät ett litet utryckt citat från Hamas finnas på ledarsidan. (Så att palestinierna kan låta som intoleranta fundamentalister. ) Då fungerar detta även som ett rättfärdigande. Hur ska man kunna tala med oresonliga fundamentalister?
Avskärmning, som när Israels utrikesminister Livni sa: “Det finns ingen humanitär kris i Gaza-remsan och därför inget behov av en humanitär vapenvila.” Den humanitära krisen är omedelbar och akut och var det redan innan Israel startade sina bombningar. Detta vet journalister som blir insläppta i Gaza, det vet människorättsorganisationerna. Detta vet FN.
Avskärmning är det även när man godtar att trafikpoliser ses som giltiga mål. Döda trafikpoliser räknas inte in i den civila kolumnen av döda, utan är därmed godkända likvideringar. Allt som har någon som helst koppling till Hamas räknas bort från det civila. På så vis kan antalet likvideringar utökas. Hamas utropar medierna, som om denna varböld kanske går att operera bort. Problemet kan vara att Hamas blir starkare. (Även det är ju märkligt. Så mänskliga är liberalerna på sin höjd: problemet är alltså att vi kanske hugger av hydrans huvud, inte att Israel dödar människor.)
Jag hör utvaldhet. Man är det enda landet som ska få ha kärnvapen i mellanöstern. Israel ska få ta det de vill ha. Man har lidit som ingen annan, och det här är i biblisk mening, deras land. Det är en form av omvänd anti-semitism. Samtidigt som man använder sig av omvärldens historiska anti-semitism för att förstå varför Israel måste få försvara sig. Man är hatade för att man är judar. Därför måste man också försvara sig. Glöm aldrig förintelsen! (Problemet är också att genom denna berättelse som Israel valt, kan det aldrig bli en verklig fred, eftersom anti-semitismen är evig och oförklarlig*. Det kan bara bli en form av vapenvila. Detta är sionismens ofrånkomliga tragedi.)
Sionismen har även nödvändiggjort rasismen. Palestinierna blir till untermensch. Till ett infödingsfolk som man i grund och botten har rätt att behandla hur som helst, som man kan stjäla ifrån. Palestinierna är ett folk i andra hand. Det israeliska perspektivet gäller.
Jag hör makt/kontroll: Israel är besatta av att kontrollera sin omgivning. Inget annat land får kränka sina grannars gränser såsom Israel. Man är som sagt det enda landet som ska få ha kärnvapen, och detta används, i makt/kontroll syfte.
Det förödmjukande kravet att få alla palestinier att erkänna Israels rätt att existera, är ett sätt att utöva denna makt och kontroll. Även den förödmjukande hanteringen av Yassir Arafat under hans sista dagar är ett annat exempel. Detta accepteras utan problem av västerländska medlöpare som legitim politik.
Jag hör sentimentalitet: Israel är mellanösterns enda demokrati. Detta upprepas som ett mantra. Som om det var sant, och även om det vore sant som om det skulle ha någon egentlig betydelse för palestinierna. Palestinierna är alltså ockuperade: fråntagna rösträtten av Israel och deras liberala medlöpare. Man existerar inte som stat. Ändå talar man om Israel som mellanösterns enda demokrati. I sammanhanget irrelevant.
Därtill försöker man noga förklara för alla att Israel försöker undvika att döda civila. Nathan Shachar på DN berättar om hur man försöker förvarna människor på olika sätt innan man bombar. Detta visar på omtanke som Israels fiender saknar. Israel riktar minsann inte in sig på de civila. Och när man dödade den högt uppsatte Hamas-ledaren nämndes inte i lika hög grad det faktum att hans familjemedlemmar också dödades. Men, även här: skulden är Hamas. Hade han inte befunnit sig hos sin familj, hade de ju inte dött. Familjen dog för att den var i hans närhet.
Jag hör superoptimism: Israel överskattar sin förmåga. Man gör det om och om igen. Man förnedrades i Libanon 2006 på grund av detta. Man tror att murbyggandet skall ge landet mer land och säkerhet. Man tror att man kan hålla på i evighet med detta. Det är uppenbart att det inte kommer att gå. En del israeler inser naturligtvis detta. Om palestinierna inte får en stat, kommer ockupationen att fortsätta, och i längden är detta ohållbart. Men så kommer valkampanjer i vägen. Med hjälp av brutalitet och nationalism vill man vinna valet. Därutöver tror man att det är med hjälp av PR och bloggar som man ska vinna över människors förtroende för Israel.
Superoptimismen innehåller kanske det mest elementära bluffen av alla. Man tror att man kan kuva palestinierna. Men det lyckas man inte med.
Jag hör intellektuell lättja: Oh, vad jag hör intellektuell lättja! Den intellektuella lättjan består i att man tror bekämpandet av terrorism sker med hjälp av att helt enkelt vara mycket brutalare än sina motståndare. Man försöker dessutom förneka palestinierna sin historia. De fanns inte, och finns egentligen inte. Man tror att man kan utradera historien, men som Mahmoud Darwish skrev: allting finns nedtecknat.
Den intellektuella lättjan innehåller självklart även rasism. Med den rasistiska synen på palestinierna underskattar man palestinierna. Men i rasismen finns även andra ursäkter för att inte kunna förhandla med palestinierna. Som när vissa tar till åsikter som att palestinierna hatar Israel och judarna mer än de älskar sina barn, vilket även det skulle göra palestinierna mindre mänskliga.
De palestinska motståndsmännen gömmer sig bakom civila och det är därför civila dör. Men ingen av som tar upp detta skäl kan heller förklara var Hamas eller motståndsmännen skall uppehålla sig. Hur ska de bedriva sitt motstånd ur en rent taktiskt synpunkt? Israels militär är överlägsen när det kommer till det rent militära. Motståndsmän måste försöka överleva för att kunna göra motstånd.
Jag hör osammanhängande tankemönster: ” Betecknande för ett osammanhängande tankemönster är oförmågan att se samband mellan olika händelser. Motgångar, bakslag och hinder ses ofta som en fientlig omvärlds medvetna sabotage när det i själva verket mestadels handlar om rimliga konsekvenser av det egna kriminella beteendet.”
När motståndet blossar upp och tendenser av hat gentemot Israel sipprar fram genom medierna skyller en del Israel-vänner exempelvis på barnprogram som Hamas gjort. Man föringar palestinierna: de vuxna, barnen och ungdomarna till och med förmågan att känna och tänka och uppleva själva. Israelvännerna menar att palestinierna är utsatta för en form av hjärntvätt, oberoende av Israels faktiska handlande. Det Israel gör mot dessa människor skall alltså inte ha någon betydelse när det gäller motstånd och känslor. Israel-vännerna väljer istället att tala om anti-semitism. Man förnekar palestinierna sin historia och ger de en närmast genetisk orsak till sitt motstånd mot Israel: en medfödd anti-semitism: och en kulturell förklaring: palestinierna är infödda i en våldsdyrkande kultur och religion. Det är i sig en märklig historieförklaring att för varje gång våldet blossar upp, det alltid har att göra med hur Israel blir attackerat. Libanonkriget 06 var intressant ur den aspekten, då det faktiskt fanns två förklaringar. Den ena var att det var Hamas fel och den andra var att det var Hizbollahs fel.
Detta är olika tekniker som används för att försvara Israel. Men till slut kommer muren att rämna.
* För säkerhets skull vill jag poängtera att detta är en kritik mot sionismen. Inte mot judarna eller judendomen. Jag tror inte anti-semitism är ett påhitt eller är rättfärdigat. Detta tillägg görs på grund av alla dessa Internettroll som är på skattjakt efter anti-semitism.
Dessa kriminella tankemönster bör ses utifrån specifika samhälleliga och sociala villkor. De är till synes ofta irrationella. Men är nödvändiga i det grundläggande försvaret för de kriminella handlingar man gör eller vill förklara. Kriminella tankemönster är: rättfärdigande, avskärmning, utvaldhet, sentimentalitet, makt/kontroll, superoptimism, intellektuell lättja och osammanhängande tankemönster.
När man lyssnar på Israel och deras liberala försvarare, ofta så kallade journalister, hör man dessa åtta kriminella tankemönster upprepas om och om igen. Ibland blir det närmast obehagligt tydligt hur man använder sig av dessa kriminella tankemönster för att rättfärdiga det Israel gör. Dessvärre är det inte heller så märkligt. Kolonialismen var brottslig, är brottslig, och precis som de kriminella vi vanligen pratar om så är det inte alltid lätt för dem som är inne i det ”tänket” att förstå dessa kriminella värderingar. Kolonialismen kräver helt enkelt kriminella värderingar. Dessa värderingar är en andra mur i Israel/Palestina-konflikten.
Jag hör rättfärdigandet: Detta är det första steget i själva medierapporteringen. Intressant är att man i väst närmast kopierar vad kolonialisten hävdar. Omvärldens historiska anti-semitism har ofta angetts som skäl till Israels utsatthet och varför Israel agerar som det gör. Israel är attackerat utifrån. Man hotas konstant om utplåning. Denna gång var det bekant Hamas som attackerade. Varje hot, påhittat eller verkligt, används som rättfärdigande i det dagliga förtrycket mot palestinierna. Israel försvarar sig. Bara så att ni vet det när bilderna kablas ut från det sönderbombade Gaza. Det är Israels skäl vi får höra.
Man ändrar historien så att det passar den egna världsbilden. När exempelvis Wall Street Journal vill förklara för sin läsare vad de ska tycka berättar de en historia som låter så här:
"The chronology of this latest violence is important to understand. Israel withdrew both its soldiers and all of its settlers from Gaza in August 2005. Hamas won its internal power struggle with Mr. Abbas' Fatah organization to control Gaza in 2006. Since 2005 Hamas has fired some 6300 rockets at Israeli civilians from Gaza, killing 10 and wounding 780."
Per Ahlin i DN har i grund och botten haft samma sätt att diskutera Gaza. (Han kan dock, som empatiskt utrustad liberal, förstå "frustrationen" hos palestinierna, även om han sen direkt fortsätter i gammal god DN-stil. Det är Hamas fel.): Israel har lämnat Gaza och har inte fått ut någonting positivt ut av det. Det är synd om Israel som inte har vunnit något på sina eftergifter. Men det är inte sant. Israel har helt enkelt gjort strategiska förändringar i ockupationen. Man kontrollerar dessutom Gaza, bland annat dess luftutrymme. Och man har gått in i Gaza när det har passat den israeliska armén. Samtidigt har fler bosättare än vad som fanns i Gaza bosatt sig på Västbanken under detta ”tillbakadragande”. En omflyttning har gjorts. (Detta är intressant. Det ”fredligare” västbanken har alltså förlorat mark, samtidigt som det ”fientliga” området Gaza har ”vunnit” mark.)
När moskéer och universitet bombas får vi veta att det är Hamas universitet eller att det kanske till och med handlar om terrormoskéer. Så att vi inte ska missförstå Israels goda intentioner. När så infrastrukturen i Gaza ska bombas blir det i liberala New York Times till Hamas infrastruktur. Inte infrastrukturen för hela det palestinska civila samhället. Som om man verkligen bara skulle kunna bomba Hamas.
Barack Obama, den blivande presidenten i USA, tog till sina egna döttrar i försvarandet av Israels agerande. Risken att unga kvinnor dör är dock större på de palestinska områdena.
Jag hör avskärmning: Man stänger av det palestinska lidandet. Tonar ned det. Detta är ett viktigt liberalt tema. Man väljer att inte se ockupationen i sin helhet. Man kan blunda för vad det är som sker med Palestina. Detta är liberalernas variant av Kejsarens Nya Kläder. Man skärmar av. De olika tekniker som används för att förtrycka palestinierna tonas ned eller blir till en olycklig slump. Palestiniernas attacker sker helt utan koppling till det Israel gör. Därför blir den liberala berättelsen ganska märklig, och historierevisionistisk. Man väljer konstant det israeliska tolkningsföreträdet. Varje uppblossande av våld beror enbart på att Israel reagerar på vad deras fiender gör. Ibland lyssnar man på Hamas och palestinierna. Men det är i regel när Hamas-ledare talar bombastiskt om hämnd, eller om Gud, som DN gjorde idag. Man lät ett litet utryckt citat från Hamas finnas på ledarsidan. (Så att palestinierna kan låta som intoleranta fundamentalister. ) Då fungerar detta även som ett rättfärdigande. Hur ska man kunna tala med oresonliga fundamentalister?
Avskärmning, som när Israels utrikesminister Livni sa: “Det finns ingen humanitär kris i Gaza-remsan och därför inget behov av en humanitär vapenvila.” Den humanitära krisen är omedelbar och akut och var det redan innan Israel startade sina bombningar. Detta vet journalister som blir insläppta i Gaza, det vet människorättsorganisationerna. Detta vet FN.
Avskärmning är det även när man godtar att trafikpoliser ses som giltiga mål. Döda trafikpoliser räknas inte in i den civila kolumnen av döda, utan är därmed godkända likvideringar. Allt som har någon som helst koppling till Hamas räknas bort från det civila. På så vis kan antalet likvideringar utökas. Hamas utropar medierna, som om denna varböld kanske går att operera bort. Problemet kan vara att Hamas blir starkare. (Även det är ju märkligt. Så mänskliga är liberalerna på sin höjd: problemet är alltså att vi kanske hugger av hydrans huvud, inte att Israel dödar människor.)
Jag hör utvaldhet. Man är det enda landet som ska få ha kärnvapen i mellanöstern. Israel ska få ta det de vill ha. Man har lidit som ingen annan, och det här är i biblisk mening, deras land. Det är en form av omvänd anti-semitism. Samtidigt som man använder sig av omvärldens historiska anti-semitism för att förstå varför Israel måste få försvara sig. Man är hatade för att man är judar. Därför måste man också försvara sig. Glöm aldrig förintelsen! (Problemet är också att genom denna berättelse som Israel valt, kan det aldrig bli en verklig fred, eftersom anti-semitismen är evig och oförklarlig*. Det kan bara bli en form av vapenvila. Detta är sionismens ofrånkomliga tragedi.)
Sionismen har även nödvändiggjort rasismen. Palestinierna blir till untermensch. Till ett infödingsfolk som man i grund och botten har rätt att behandla hur som helst, som man kan stjäla ifrån. Palestinierna är ett folk i andra hand. Det israeliska perspektivet gäller.
Jag hör makt/kontroll: Israel är besatta av att kontrollera sin omgivning. Inget annat land får kränka sina grannars gränser såsom Israel. Man är som sagt det enda landet som ska få ha kärnvapen, och detta används, i makt/kontroll syfte.
Det förödmjukande kravet att få alla palestinier att erkänna Israels rätt att existera, är ett sätt att utöva denna makt och kontroll. Även den förödmjukande hanteringen av Yassir Arafat under hans sista dagar är ett annat exempel. Detta accepteras utan problem av västerländska medlöpare som legitim politik.
Jag hör sentimentalitet: Israel är mellanösterns enda demokrati. Detta upprepas som ett mantra. Som om det var sant, och även om det vore sant som om det skulle ha någon egentlig betydelse för palestinierna. Palestinierna är alltså ockuperade: fråntagna rösträtten av Israel och deras liberala medlöpare. Man existerar inte som stat. Ändå talar man om Israel som mellanösterns enda demokrati. I sammanhanget irrelevant.
Därtill försöker man noga förklara för alla att Israel försöker undvika att döda civila. Nathan Shachar på DN berättar om hur man försöker förvarna människor på olika sätt innan man bombar. Detta visar på omtanke som Israels fiender saknar. Israel riktar minsann inte in sig på de civila. Och när man dödade den högt uppsatte Hamas-ledaren nämndes inte i lika hög grad det faktum att hans familjemedlemmar också dödades. Men, även här: skulden är Hamas. Hade han inte befunnit sig hos sin familj, hade de ju inte dött. Familjen dog för att den var i hans närhet.
Jag hör superoptimism: Israel överskattar sin förmåga. Man gör det om och om igen. Man förnedrades i Libanon 2006 på grund av detta. Man tror att murbyggandet skall ge landet mer land och säkerhet. Man tror att man kan hålla på i evighet med detta. Det är uppenbart att det inte kommer att gå. En del israeler inser naturligtvis detta. Om palestinierna inte får en stat, kommer ockupationen att fortsätta, och i längden är detta ohållbart. Men så kommer valkampanjer i vägen. Med hjälp av brutalitet och nationalism vill man vinna valet. Därutöver tror man att det är med hjälp av PR och bloggar som man ska vinna över människors förtroende för Israel.
Superoptimismen innehåller kanske det mest elementära bluffen av alla. Man tror att man kan kuva palestinierna. Men det lyckas man inte med.
Jag hör intellektuell lättja: Oh, vad jag hör intellektuell lättja! Den intellektuella lättjan består i att man tror bekämpandet av terrorism sker med hjälp av att helt enkelt vara mycket brutalare än sina motståndare. Man försöker dessutom förneka palestinierna sin historia. De fanns inte, och finns egentligen inte. Man tror att man kan utradera historien, men som Mahmoud Darwish skrev: allting finns nedtecknat.
Den intellektuella lättjan innehåller självklart även rasism. Med den rasistiska synen på palestinierna underskattar man palestinierna. Men i rasismen finns även andra ursäkter för att inte kunna förhandla med palestinierna. Som när vissa tar till åsikter som att palestinierna hatar Israel och judarna mer än de älskar sina barn, vilket även det skulle göra palestinierna mindre mänskliga.
De palestinska motståndsmännen gömmer sig bakom civila och det är därför civila dör. Men ingen av som tar upp detta skäl kan heller förklara var Hamas eller motståndsmännen skall uppehålla sig. Hur ska de bedriva sitt motstånd ur en rent taktiskt synpunkt? Israels militär är överlägsen när det kommer till det rent militära. Motståndsmän måste försöka överleva för att kunna göra motstånd.
Jag hör osammanhängande tankemönster: ” Betecknande för ett osammanhängande tankemönster är oförmågan att se samband mellan olika händelser. Motgångar, bakslag och hinder ses ofta som en fientlig omvärlds medvetna sabotage när det i själva verket mestadels handlar om rimliga konsekvenser av det egna kriminella beteendet.”
När motståndet blossar upp och tendenser av hat gentemot Israel sipprar fram genom medierna skyller en del Israel-vänner exempelvis på barnprogram som Hamas gjort. Man föringar palestinierna: de vuxna, barnen och ungdomarna till och med förmågan att känna och tänka och uppleva själva. Israelvännerna menar att palestinierna är utsatta för en form av hjärntvätt, oberoende av Israels faktiska handlande. Det Israel gör mot dessa människor skall alltså inte ha någon betydelse när det gäller motstånd och känslor. Israel-vännerna väljer istället att tala om anti-semitism. Man förnekar palestinierna sin historia och ger de en närmast genetisk orsak till sitt motstånd mot Israel: en medfödd anti-semitism: och en kulturell förklaring: palestinierna är infödda i en våldsdyrkande kultur och religion. Det är i sig en märklig historieförklaring att för varje gång våldet blossar upp, det alltid har att göra med hur Israel blir attackerat. Libanonkriget 06 var intressant ur den aspekten, då det faktiskt fanns två förklaringar. Den ena var att det var Hamas fel och den andra var att det var Hizbollahs fel.
Detta är olika tekniker som används för att försvara Israel. Men till slut kommer muren att rämna.
* För säkerhets skull vill jag poängtera att detta är en kritik mot sionismen. Inte mot judarna eller judendomen. Jag tror inte anti-semitism är ett påhitt eller är rättfärdigat. Detta tillägg görs på grund av alla dessa Internettroll som är på skattjakt efter anti-semitism.
tisdag 30 december 2008
Kolonial Rättighetsförklaring Till Palestinierna
Palestinier: följande är era rättigheter:
Ni har rätt att bli etniskt rensade
Ni har rätt att bli ockuperade
Ni har rätt att bli belägrade
Ni har rätt att bli bestulna
Ni har rätt att bli bombarderade
Ni har rätt att bli förnekade
Ni har rätt att bli offrade
Ni har rätt att bli förödmjukade
Ni har rätt att bli beljugna
Detta, palestinier, är de rättigheter som är er givna av kolonialisterna och deras uppbackare.
Glöm aldrig det.
I övrigt: Från Dagens Koloniala Nyheter (som idag får mig att skratta till då man skriver: "Problemet, om vi nu ser det ur israelisk synvinkel..." Nu? Ni gör ju alltid det! )tillåter jag mig själv att sammanfatta eländet lite kort: kunde man läsa hur man på ledarsidan vände sig till FN-stadgarna för att förklara med vilken rätt Israel har att försvara sig. Japp. Det är sant. FN ger, enligt DN-liberalerna, Israel rättigheter. Palestiniernas rättigheter? Se ovan. Richard Falk har en annan syn.
Samtidigt pratar Ramzy Baroud med en doktor i Gaza. Han säger: “scores of the wounded are clinically dead. Others are so badly disfigured; I felt that death is of greater mercy for them than living. We had no more room at the Qarara Clinic. Body parts cluttered the hallways. People screamed in endless agony and we had not enough medicine or pain killers. So we had to choose which ones to treat and which not to. In that moment I genuinely wished I was killed in the Israeli strikes myself, but I kept running trying to do something, anything.”
Nir Rosen skriver om det koloniala förnekandet av palestinierna:
Just as the traditional American cowboy film presented white Americans under siege, with Indians as the aggressors, which was the opposite of reality, so, too, have Palestinians become the aggressors and not the victims. Beginning in 1948, 750,000 Palestinians were deliberately cleansed and expelled from their homes, and hundreds of their villages were destroyed, and their land was settled by colonists, who went on to deny their very existence and wage a 60-year war against the remaining natives and the national liberation movements the Palestinians established around the world. Every day, more of Palestine is stolen, more Palestinians are killed.
Mustafa Barghouti klär av kejsaren med denna artikel.
Motbilder. Rawia Morra. Jinge. Svensson. Pastey.
Ni har rätt att bli etniskt rensade
Ni har rätt att bli ockuperade
Ni har rätt att bli belägrade
Ni har rätt att bli bestulna
Ni har rätt att bli bombarderade
Ni har rätt att bli förnekade
Ni har rätt att bli offrade
Ni har rätt att bli förödmjukade
Ni har rätt att bli beljugna
Detta, palestinier, är de rättigheter som är er givna av kolonialisterna och deras uppbackare.
Glöm aldrig det.
I övrigt: Från Dagens Koloniala Nyheter (som idag får mig att skratta till då man skriver: "Problemet, om vi nu ser det ur israelisk synvinkel..." Nu? Ni gör ju alltid det! )tillåter jag mig själv att sammanfatta eländet lite kort: kunde man läsa hur man på ledarsidan vände sig till FN-stadgarna för att förklara med vilken rätt Israel har att försvara sig. Japp. Det är sant. FN ger, enligt DN-liberalerna, Israel rättigheter. Palestiniernas rättigheter? Se ovan. Richard Falk har en annan syn.
Samtidigt pratar Ramzy Baroud med en doktor i Gaza. Han säger: “scores of the wounded are clinically dead. Others are so badly disfigured; I felt that death is of greater mercy for them than living. We had no more room at the Qarara Clinic. Body parts cluttered the hallways. People screamed in endless agony and we had not enough medicine or pain killers. So we had to choose which ones to treat and which not to. In that moment I genuinely wished I was killed in the Israeli strikes myself, but I kept running trying to do something, anything.”
Nir Rosen skriver om det koloniala förnekandet av palestinierna:
Just as the traditional American cowboy film presented white Americans under siege, with Indians as the aggressors, which was the opposite of reality, so, too, have Palestinians become the aggressors and not the victims. Beginning in 1948, 750,000 Palestinians were deliberately cleansed and expelled from their homes, and hundreds of their villages were destroyed, and their land was settled by colonists, who went on to deny their very existence and wage a 60-year war against the remaining natives and the national liberation movements the Palestinians established around the world. Every day, more of Palestine is stolen, more Palestinians are killed.
Mustafa Barghouti klär av kejsaren med denna artikel.
Motbilder. Rawia Morra. Jinge. Svensson. Pastey.
lördag 19 maj 2007
Påven, Det Renande Folkmordet Och Chávez
Det känns som att det ska vara Chávez för att våga kritisera påven. Att stå upp för minoriteterna. Nu är påven på besök i Sydamerika och han hyllar folkmorden på ursprungsbefolkningarna i syd och centralamerika. Folkmord som påven i stort sett istället verkar se som en del i ett renande bad. Ursprungsbefolkningen längtade till Gud i tysthet, enligt påven och var med andra ord tacksamma, för det som européerna hade att erbjuda. Befolkningen där saknade något. De visste att de saknade något. Men de visste bara inte vad. Så då kom de kristna européerna med bibeln i ena handen och svärdet i det andra. Man renade indianerna, förde de till den rätta tron.
Enligt påven: "the proclamation of Jesus and of his Gospel did not at any point involve an alienation of the pre-Columbian cultures, nor was it the imposition of a foreign culture."
So there we have it. The invasion and conquest of the Americas, which caused the deaths of upwards of 90 percent of the indigenous population, was something the Indians had been pining for all along. They weren't just "asking for it," as sexist cranks depict women as complicit in their own rapes. They were actually "longing" for it, since salvation and "purification" came with it.
Men, nu kritiserar Chávez påven för detta och kräver en ursäkt. Kommer vi få se någon? Nja, säkert kommer resonemanget att utvecklas, till att låta en aning mindre idiotiskt och rasistiskt.
Enligt påven: "the proclamation of Jesus and of his Gospel did not at any point involve an alienation of the pre-Columbian cultures, nor was it the imposition of a foreign culture."
So there we have it. The invasion and conquest of the Americas, which caused the deaths of upwards of 90 percent of the indigenous population, was something the Indians had been pining for all along. They weren't just "asking for it," as sexist cranks depict women as complicit in their own rapes. They were actually "longing" for it, since salvation and "purification" came with it.
Men, nu kritiserar Chávez påven för detta och kräver en ursäkt. Kommer vi få se någon? Nja, säkert kommer resonemanget att utvecklas, till att låta en aning mindre idiotiskt och rasistiskt.
onsdag 16 maj 2007
Att Härska Genom Att Söndra
I Rwanda mördade hutuer tutsier i ett fasansfullt folkmord. Dessa två ”folk”, var i grund och botten skapade av belgarna, som ett led i kolonialismens sätt att härska. Vilket av de två ”folkslagen” som prioriterades berodde på vilka som var deras Herrar. Om det var belgarna eller fransmännen.
I Irak är situationen naturligtvis inte densamma. Men man kan även se hur problem kan växa, genom vad imperialister och kolonialister kan tro är ett smart sätt att härska.
I en artikel i Washington Post hittad via Angry Arab beskriver Nir Rosen, hur Paul Bremer hjälpte till att skapa klyftorna mellan shiiter och sunniter. Han gjorde detta bland annat genom att hela tiden hänvisa till de tidigare regerande sunniterna, och hur Saddam Hussein varit en Hitler-liknande tyrann. Bremer fick till slut genom irakiska krav försöka införa något som kunde liknas vid demokrati. Men då överdriver Bremer helt enkelt den tidigare situationen för att delvis kunna rättfärdiga ett sätt att styra och ockupera, vilket innebär att förstärka klyftorna mellan sunni och shia, genom att hjälpa till att välja ut shiiter för det demokratiska projektet.
In Bremer's mind, the way to occupy Iraq was not to view it as a nation but as a group of minorities. So he pitted the minority that was not benefiting from the system against the minority that was, and then expected them both to be grateful to him. Bremer ruled Iraq as if it were already undergoing a civil war, helping the Shiites by punishing the Sunnis. He did not see his job as managing the country; he saw it as managing a civil war. So I accuse him of causing one.
I Irak är situationen naturligtvis inte densamma. Men man kan även se hur problem kan växa, genom vad imperialister och kolonialister kan tro är ett smart sätt att härska.
I en artikel i Washington Post hittad via Angry Arab beskriver Nir Rosen, hur Paul Bremer hjälpte till att skapa klyftorna mellan shiiter och sunniter. Han gjorde detta bland annat genom att hela tiden hänvisa till de tidigare regerande sunniterna, och hur Saddam Hussein varit en Hitler-liknande tyrann. Bremer fick till slut genom irakiska krav försöka införa något som kunde liknas vid demokrati. Men då överdriver Bremer helt enkelt den tidigare situationen för att delvis kunna rättfärdiga ett sätt att styra och ockupera, vilket innebär att förstärka klyftorna mellan sunni och shia, genom att hjälpa till att välja ut shiiter för det demokratiska projektet.
In Bremer's mind, the way to occupy Iraq was not to view it as a nation but as a group of minorities. So he pitted the minority that was not benefiting from the system against the minority that was, and then expected them both to be grateful to him. Bremer ruled Iraq as if it were already undergoing a civil war, helping the Shiites by punishing the Sunnis. He did not see his job as managing the country; he saw it as managing a civil war. So I accuse him of causing one.
torsdag 15 februari 2007
Kolonialism eller The Cunning Use Of Flags...
Jag har en bok vid min sida som jag kanske ska börja läsa, den heter Kolonialism/Postkolonialism och är skriven av Ania Loomba. Egentligen är det en felprioritering från min sida. Kanske blir den bara delvis läst. Jag såg den på stadsbiblioteket och drabbades av den där instinktiva känslan av att "Den där vill jag ha/läsa. Men hur det går? Det får tiden avgöra. Och intresset. Men detta får mig att tänka på komikern Eddie Izzards lilla betraktelse om hans eget lands historia som Imperiet.
"We stole countries! That's how you build an empire. We stole countries with the cunning use of flags! Sail halfway around the world, stick a flag in. "I claim India for Britain." And they're going, "You can't claim us. We live here! There's five hundred million of us."
"Do you have a flag?"
"We don't need a flag, this is our country you bastard!"
Alltså: "Do You Have A Flag?" Helt enkelt brilliant.
Idag, när det knappast råder brist på flaggor, skulle man kunna kalla det för: The cunning use of democracy. Man åker över halva jorden, med åtminstone några flaggor. Men oops. Så fick man inte göra när man använder sig av The Cunning Use Of Democracy. Man bör vifta varsamt med sina flaggor annars kanske få kommer att tro på en. Eller ja, ännu färre, ( om det går).
"I claim this country free".
"You cant claim that this country is free, because we don´t want you here. And you are killing us, we used to live here."
"Are you a democracy?"
"When you are here, we are not free, this is our country you bastard."
"We stole countries! That's how you build an empire. We stole countries with the cunning use of flags! Sail halfway around the world, stick a flag in. "I claim India for Britain." And they're going, "You can't claim us. We live here! There's five hundred million of us."
"Do you have a flag?"
"We don't need a flag, this is our country you bastard!"
Alltså: "Do You Have A Flag?" Helt enkelt brilliant.
Idag, när det knappast råder brist på flaggor, skulle man kunna kalla det för: The cunning use of democracy. Man åker över halva jorden, med åtminstone några flaggor. Men oops. Så fick man inte göra när man använder sig av The Cunning Use Of Democracy. Man bör vifta varsamt med sina flaggor annars kanske få kommer att tro på en. Eller ja, ännu färre, ( om det går).
"I claim this country free".
"You cant claim that this country is free, because we don´t want you here. And you are killing us, we used to live here."
"Are you a democracy?"
"When you are here, we are not free, this is our country you bastard."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)