Nu har den palestinska myndigheten dödat två Hamas-medlemmar. Söndra och härska är en klassisk gammal kolonial metod - ursprungligen är den väl romarnas. Men för Israel är den onekligen ett sätt att försöka lösa det palestinska problemet. Med stöd av USA har man i varje fall lyckats orsaka mycket ont blod mellan palestinierna, något som försvårar och förhalar fredsprocessen. I längden är ingen vinnare. På kort sikt är det Israel. Nu kanske man åter kan få fortsätta med sin ockupation och sina övergrepp i fred. Detta sker alltså på Västbanken. Där tillsammans med i Jerusalem över 500 000 illegala bosättare nu bor. Övergreppen mot palestinierna från bosättarna och ockupationssoldaterna har ökat i år på Västbanken, där alltså den palestinska myndigheten gör allt för att tillfredsställa kolonialmakten. Thanks for nothing, så att säga, för det palestinska folket.
En annan typisk sak gällande kolonialmakten Israel är skilladen i vattenförbrukning. Bosättarna förbrukar 200 liter per individ dagligen medan palestinierna får klara sig på 30-60 liter per individ per dag. 80 % av Västbankens vatten går till israeler. Såna här detaljer är oerhört viktiga för att förstå hur kolonialism fungerar. Det finns ingen god kolonialism. Den kommer alltid att vara djupt orättvis och rasistisk.
Det är med tanke på att övergreppen på Västbanken har ökat i år, extra olyckligt att palestinier vänder sig mot palestinier. Det är även olyckligt att palestinierna inte har så många andra alternativ än Hamas och Fatah att vända sig till.
Electronic Intifada.
Visar inlägg med etikett Västbanken. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Västbanken. Visa alla inlägg
söndag 31 maj 2009
lördag 4 april 2009
söndag 22 februari 2009
På Västbanken, Där De Goda Infödingarna Bor
Den verkliga berättelsen om Israel/Palestina kan inte begränsas till att förklaras med det som hände/händer/pågår i Gaza. Eller med Hamas. Enligt Ben White i Guardian är det vad som sker på Västbanken som är det mest talande.
På Västbanken har de israeliska övergreppen ökat. Ockupationen har ökat. Och så här kan ockupation se ut, på västbanken, där de goda infödingarna bor:
For three consecutive days this week, Israeli forces invaded Jayyous, a village battling for survival as their agricultural land is lost to the wall and neighbouring Jewish colony. The soldiers occupied homes, detained residents, blocked off access roads, vandalised property, beat protestors, and raised the Israeli flag at the top of several buildings.
Men för svenska liberaler är det Israels existens som är prio ett. Ni vet den redan existerande staten Israel. Svenska liberaler har försvarat den de facto existerande staten Israels politik med att Israels existens måste erkännas. Detta samtidigt som palestinierna som inte har en egen stat ser sin potentiella stat förminskas för var minut som går framförallt på Västbanken. Samtidigt försöker Israel övertyga palestinierna i Gaza, att vara mer som palestinierna på Västbanken, genom blockad, belägring och bombardemang.
De goda palestinierna på Västbanken, som för var dag med egna ögon ser sin del av Palestina krympa, styckas upp, ska alltså vara ett föredöme för palestinierna i Gaza. På Västbanken regerar den av Israel valde palestiniern Mahmoud Abbas. (Han är ej längre är vald av palestinierna.) I förra veckan konfiskerades mer mark av Israel på Västbanken. Bönder på Västbanken har blivit beskjutna av israelisk militär när de försökt bruka sin mark med dödsfall som följd. Demonstrationer mot en mur som förstör palestiniernas odlingar har mötts av tårgas och skarp ammunition från den israeliska militären med dödsfall som följd. Människor kidnappas från sina hem och fängslas varje vecka, utan tårdrypande vädjanden från Väst som till exempel gällande den tillfångatagna israeliska soldaten Gilad Shalit som många av oss till och med kan namnet på till skillnad från de anonymiserade palestinierna.
Samtidigt räcker det inte för de statslösa palestinierna att erkänna att den existerande staten Israel existerar. De statslösa palestinierna, flyktingar och etniskt rensade, ska även erkänna den existerande staten Israels rätt att existera. Flyktingar som en gång bodde där Israel idag existerar, ska alltså erkänna Israels rätt att existera på den plats där många av de själva en gång bodde. Man ska erkänna att den stat som gjort de så illa genom åren har en rätt att existera, när man själva inte ens har en egen stat. Därtill ska man erkänna en stat som ännu inte bestämt sig för hur mycket mer mark av palestinierna man ska ta. Är inte detta krav både moraliskt förkastligt, en smula cyniskt och i ärlighetens namn, i praktiken helt onödigt? Hamas, hur illa man än kan tycka om deras politik, har nämligen i praktiken erkänt Israels existens genom erkännandet av tvåstatslösningen. Detta räcker inte menar Israel och därmed även de västerländska och svenska liberalerna. De koloniserade måste kuvas mer än så för att få Västs samtycke. Detta sker dessutom när exempelvis det israeliska partiet Likud inte erkänner en framtida palestinsk stat. Hänger ni med i den liberala logiken?
De statslösa palestinierna kanske inte förstår det idag. Och det är nog tveksamt att de någonsin kommer att förstå eller övertygas om den västerländska liberalismens logik. För att citera den palestinska poeten Mahmoud Darwish, en fråga även tillägnad de svenska liberalerna:
Jag frågar er, ärade damer och herrar:
Har alla människor rätt till sin jord?
På Västbanken har de israeliska övergreppen ökat. Ockupationen har ökat. Och så här kan ockupation se ut, på västbanken, där de goda infödingarna bor:
For three consecutive days this week, Israeli forces invaded Jayyous, a village battling for survival as their agricultural land is lost to the wall and neighbouring Jewish colony. The soldiers occupied homes, detained residents, blocked off access roads, vandalised property, beat protestors, and raised the Israeli flag at the top of several buildings.
Men för svenska liberaler är det Israels existens som är prio ett. Ni vet den redan existerande staten Israel. Svenska liberaler har försvarat den de facto existerande staten Israels politik med att Israels existens måste erkännas. Detta samtidigt som palestinierna som inte har en egen stat ser sin potentiella stat förminskas för var minut som går framförallt på Västbanken. Samtidigt försöker Israel övertyga palestinierna i Gaza, att vara mer som palestinierna på Västbanken, genom blockad, belägring och bombardemang.
De goda palestinierna på Västbanken, som för var dag med egna ögon ser sin del av Palestina krympa, styckas upp, ska alltså vara ett föredöme för palestinierna i Gaza. På Västbanken regerar den av Israel valde palestiniern Mahmoud Abbas. (Han är ej längre är vald av palestinierna.) I förra veckan konfiskerades mer mark av Israel på Västbanken. Bönder på Västbanken har blivit beskjutna av israelisk militär när de försökt bruka sin mark med dödsfall som följd. Demonstrationer mot en mur som förstör palestiniernas odlingar har mötts av tårgas och skarp ammunition från den israeliska militären med dödsfall som följd. Människor kidnappas från sina hem och fängslas varje vecka, utan tårdrypande vädjanden från Väst som till exempel gällande den tillfångatagna israeliska soldaten Gilad Shalit som många av oss till och med kan namnet på till skillnad från de anonymiserade palestinierna.
Samtidigt räcker det inte för de statslösa palestinierna att erkänna att den existerande staten Israel existerar. De statslösa palestinierna, flyktingar och etniskt rensade, ska även erkänna den existerande staten Israels rätt att existera. Flyktingar som en gång bodde där Israel idag existerar, ska alltså erkänna Israels rätt att existera på den plats där många av de själva en gång bodde. Man ska erkänna att den stat som gjort de så illa genom åren har en rätt att existera, när man själva inte ens har en egen stat. Därtill ska man erkänna en stat som ännu inte bestämt sig för hur mycket mer mark av palestinierna man ska ta. Är inte detta krav både moraliskt förkastligt, en smula cyniskt och i ärlighetens namn, i praktiken helt onödigt? Hamas, hur illa man än kan tycka om deras politik, har nämligen i praktiken erkänt Israels existens genom erkännandet av tvåstatslösningen. Detta räcker inte menar Israel och därmed även de västerländska och svenska liberalerna. De koloniserade måste kuvas mer än så för att få Västs samtycke. Detta sker dessutom när exempelvis det israeliska partiet Likud inte erkänner en framtida palestinsk stat. Hänger ni med i den liberala logiken?
De statslösa palestinierna kanske inte förstår det idag. Och det är nog tveksamt att de någonsin kommer att förstå eller övertygas om den västerländska liberalismens logik. För att citera den palestinska poeten Mahmoud Darwish, en fråga även tillägnad de svenska liberalerna:
Jag frågar er, ärade damer och herrar:
Har alla människor rätt till sin jord?
måndag 12 januari 2009
Så Länge Gräset Gror Eller Vattnet Rinner; Så Länge Olivträden Blommar På Västbanken Eller Vågorna Slår Mot Gazaremsans Strand
Det där aldrig infriade löftet. Det där med den palestinska staten, låter alltmer som Jacksons löften till choctawindianerna och cherokeserna på 1800-talet: ”Där bortom gränserna för varje stat, i besittning av sitt eget land, skall de äga det så länge gräset gror eller vattnet rinner. Jag försvarar dem nu och i framtiden och skall vara deras vän och fader.”
…Så länge gräset gror eller vattnet rinner… Kan det finnas en variant av det löftet till palestinierna?
Då liksom nu: man lovade De andra att de skulle få sitt land. Man gav de landremsor. Längre bort. Inte här. Utan där borta. En tidningsredaktör beskrev dessa löften som att man ”bara skjuter upp indianernas öde. Om ett halvt århundrade är deras situation bortom Mississippi densamma som nu på denna sidan. Deras utplåning är oundviklig.”
Då liksom nu fanns det en pöbel. Som attackerade indianerna. Då liksom nu fanns det de som protesterade och som ville leva sida med sida med indianerna och som visade att det gick. Då liksom nu fanns det dock krafter som var starkare än välvilligheten, men som ändå var en annan kraft än själva pöbeln: det var ”civilisationen” som kom bland annat med sin militär. Och ursprungsbefolkningen var det som förlorade. Även inbördes strider påbörjades. Och mer land kunde stjälas. Svältande indianer attackerade vita, gjorde ibland grymma räder och blev till "barbarer" och "vildar" i de vitas ögon, vilket också skapade förståelse bland de vita för de räder som gjordes mot indianerna. Indianerna var helt enkelt okunniga människor av en mindre ädel ras: presenterade som förövare eller offer. De avindividualiserades. Då liksom nu fanns det apologeter för brotten. Då liksom nu fanns det modiga röster som protesterade.
Men man fortsatte att lova indianerna mark. En 100-årig desillusionerad creekman höll ett tal som handlade om Andrew Jacksons förflyttningspolitik och han var uppgiven: Han menade att det ”började och slutade alltid så: ’Flytta er lite, ni är för nära mig’”.
En senator som försvarade indianerna sade till senaten under förflyttningsdebatten 1829. ” Vi har trängt samman stammarna på några få eländiga markbitar vid vår södra gräns. Det är allt som de har kvar av sin en gång gränslösa skog. Ändå ropar, likt en blodsugare, vår omättliga snikenhet: ge, ge!... Sir… är det så att rättvisans bud ändras med hudfärgen?”
…Och löften finns där alltid. Man lovar. Men krav ställs på de förtryckta. ’Gör det här för oss först…’ Sen kan man ge tillbaka. Men det föds motstånd ur förtryck, rasism och brutna löften.
Olika indianstammar använde olika taktiker. Seminolindianerna använde våld (vilket skapade stora svårigheter för kolonialmakten även om man till slut besegrade seminolindianerna genom sin numerära och materiella överlägsenhet). Cherokeserna övergick till icke-våldsmotstånd. Regeringen bestämde sig då för att börja spela ut cherokeserna mot varandra. Samtidigt som man berövade indianerna rättigheter som vita hade. Intern splittring var det koloniala knepet för att besegra cherokeserna. Till slut började även delar av cherokeserna att ta till vapen. Men förgäves. År 1838 gav man cherokeserna, som dock inte hade något att säga i saken, ett fördrag som innebar att de måste flytta till land väster om Mississippifloden. Men eftersom fördraget inte hade godkänts av cherokesernas stamråd eller merparten av cherokeserna, så rättade man sig inte efter det. Då beordrade presidenten Martin Van Buren federala trupper att samla ihop de 17 000 cherokeser som fanns i olika läger och tvångsförflytta dem längs med Tårarnas Väg, där det dog tusentals cherokeser. Idag skulle det kallas etnisk rensning. (Folkmord hade redan skett på andra håll.)
Men den vite mannen var nöjd. President Van Buren sammanfattade åtgärderna 1838: ”Det bereder mig ett sant nöje att underrätta kongressen om den fullständiga förflyttningen av cherokesindianfolket till dess nya hem väster om Mississippi. De åtgärder som sanktionerades av kongressen vid dess förra sammankomst har haft ett mycket lyckat resultat.”
Nu är det Israel som lovar, med samma koloniala heder och ärlighet. Man säger: Ni ska få er stat. Vi lovar, och löftet ska hållas. Så länge olivträden blommar på Västbanken eller vågorna slår mot Gazaremsans strand. Vi lovar. Vi ska bara…
Källa: Det Amerikanska folkets historia av Howard Zinn. (Som av anti-journalisten Nathan Shachar skulle kallas för en anti-amerikansk bok. )
Ps! Jag vill understryka att jag inte gör exakta jämförelser.
Lästips i övrigt: Klas Sandberg, DN-intervju med de norska läkarna, varav den ena "har anklagats för att skildra situationen partiskt" som det står i den tidning där Nathan Shachar är den som bevakar "konflikten/kriget/massakern". Är inte det för underbart att det bör fogas in i artikeln? Karln har arbetat med att försöka rädda livet på människor som alla har attackerats av Israel. På ett sätt är det självklart att han är partisk. Det personliga är politiskt.
…Så länge gräset gror eller vattnet rinner… Kan det finnas en variant av det löftet till palestinierna?
Då liksom nu: man lovade De andra att de skulle få sitt land. Man gav de landremsor. Längre bort. Inte här. Utan där borta. En tidningsredaktör beskrev dessa löften som att man ”bara skjuter upp indianernas öde. Om ett halvt århundrade är deras situation bortom Mississippi densamma som nu på denna sidan. Deras utplåning är oundviklig.”
Då liksom nu fanns det en pöbel. Som attackerade indianerna. Då liksom nu fanns det de som protesterade och som ville leva sida med sida med indianerna och som visade att det gick. Då liksom nu fanns det dock krafter som var starkare än välvilligheten, men som ändå var en annan kraft än själva pöbeln: det var ”civilisationen” som kom bland annat med sin militär. Och ursprungsbefolkningen var det som förlorade. Även inbördes strider påbörjades. Och mer land kunde stjälas. Svältande indianer attackerade vita, gjorde ibland grymma räder och blev till "barbarer" och "vildar" i de vitas ögon, vilket också skapade förståelse bland de vita för de räder som gjordes mot indianerna. Indianerna var helt enkelt okunniga människor av en mindre ädel ras: presenterade som förövare eller offer. De avindividualiserades. Då liksom nu fanns det apologeter för brotten. Då liksom nu fanns det modiga röster som protesterade.
Men man fortsatte att lova indianerna mark. En 100-årig desillusionerad creekman höll ett tal som handlade om Andrew Jacksons förflyttningspolitik och han var uppgiven: Han menade att det ”började och slutade alltid så: ’Flytta er lite, ni är för nära mig’”.
En senator som försvarade indianerna sade till senaten under förflyttningsdebatten 1829. ” Vi har trängt samman stammarna på några få eländiga markbitar vid vår södra gräns. Det är allt som de har kvar av sin en gång gränslösa skog. Ändå ropar, likt en blodsugare, vår omättliga snikenhet: ge, ge!... Sir… är det så att rättvisans bud ändras med hudfärgen?”
…Och löften finns där alltid. Man lovar. Men krav ställs på de förtryckta. ’Gör det här för oss först…’ Sen kan man ge tillbaka. Men det föds motstånd ur förtryck, rasism och brutna löften.
Olika indianstammar använde olika taktiker. Seminolindianerna använde våld (vilket skapade stora svårigheter för kolonialmakten även om man till slut besegrade seminolindianerna genom sin numerära och materiella överlägsenhet). Cherokeserna övergick till icke-våldsmotstånd. Regeringen bestämde sig då för att börja spela ut cherokeserna mot varandra. Samtidigt som man berövade indianerna rättigheter som vita hade. Intern splittring var det koloniala knepet för att besegra cherokeserna. Till slut började även delar av cherokeserna att ta till vapen. Men förgäves. År 1838 gav man cherokeserna, som dock inte hade något att säga i saken, ett fördrag som innebar att de måste flytta till land väster om Mississippifloden. Men eftersom fördraget inte hade godkänts av cherokesernas stamråd eller merparten av cherokeserna, så rättade man sig inte efter det. Då beordrade presidenten Martin Van Buren federala trupper att samla ihop de 17 000 cherokeser som fanns i olika läger och tvångsförflytta dem längs med Tårarnas Väg, där det dog tusentals cherokeser. Idag skulle det kallas etnisk rensning. (Folkmord hade redan skett på andra håll.)
Men den vite mannen var nöjd. President Van Buren sammanfattade åtgärderna 1838: ”Det bereder mig ett sant nöje att underrätta kongressen om den fullständiga förflyttningen av cherokesindianfolket till dess nya hem väster om Mississippi. De åtgärder som sanktionerades av kongressen vid dess förra sammankomst har haft ett mycket lyckat resultat.”
Nu är det Israel som lovar, med samma koloniala heder och ärlighet. Man säger: Ni ska få er stat. Vi lovar, och löftet ska hållas. Så länge olivträden blommar på Västbanken eller vågorna slår mot Gazaremsans strand. Vi lovar. Vi ska bara…
Källa: Det Amerikanska folkets historia av Howard Zinn. (Som av anti-journalisten Nathan Shachar skulle kallas för en anti-amerikansk bok. )
Ps! Jag vill understryka att jag inte gör exakta jämförelser.
Lästips i övrigt: Klas Sandberg, DN-intervju med de norska läkarna, varav den ena "har anklagats för att skildra situationen partiskt" som det står i den tidning där Nathan Shachar är den som bevakar "konflikten/kriget/massakern". Är inte det för underbart att det bör fogas in i artikeln? Karln har arbetat med att försöka rädda livet på människor som alla har attackerats av Israel. På ett sätt är det självklart att han är partisk. Det personliga är politiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)