Passande nog läser jag den helt lysande boken ”Världens lyckligaste folk” av Lena Sundström. En bok om rasismens Danmark. Hur partierna kom att följa en speciell rasistisk diskurs när det kom till invandrarna och då främst utomeuropeiska invandrare. Ikväll gick även dokumentären ”De kallar oss rasister” av Lena Sundström på fyran och på radion kör Kalle Larsson över Nyamko Sabuni i en debatt med Sabuni om folkpartiets senaste integrationspolitiska utspel och han konstaterar krasst att folkpartiet gör alltid ett sånt här utspel en månad före valet. Ja i varje fall, sedan år 2002. Och att man gör det utifrån ren populism. Ungefär då, år 2002, var det man först försökte göra upp med den rasistiska retoriken från danska folkpartiet, innan man anpassade sin egna integrationspolitik efter danskt mönster (även om man inte gick lika långt och höll tand för tunga.) I ord kritiserade man det danska folkpartiet samtidigt som man lärde sig strategier och taktik från ett annat rastiskt danskt parti, Venstre. Man upptäckte de billiga utspelens charm. Det kostade bara folkpartiets socialliberala själ.
Folkpartiet höll på att åka ut, när man med mediala utspel fångade väljarnas uppmärksamhet. Det är inte oväntat att folkpartiet i kampen om att få höras, om att få synas, i den bittra kampen om dagordningen konsekvent knåpar ihop förenklade och tillspetsade budskap till väljarna. Se på oss! Vi är handlingskraftiga! Vi lyssnar på väljarna! Det må vara spekulativt men det kan tillfälligt fånga en del väljare som ändå inte kan se någon större skillnad mellan partierna. Minst ett rasistisk utspel per val ska locka väljarna till FP.
Nyamko medger i grund och botten i radiodebatten att förslaget inte är helt genomtänkt. Hon tycker att problemet måste lösas, med för få invandrare i arbete: och börjar med lösningen även om hon inte vet om det ens är en laglig lösning. Samtidigt som det handlar om lönedumpning.
Som Magnus Dahlstedt skriver i antologin ”Den bästa av världar? Betraktelser över en postpolitisk samtid.” (2008) : ”Den mix av neoliberala (riktade mot ”bidragsstaten”) och rasifierade ( riktade mot invandrare) element som kommit att karakterisera fp:s integrationspolitiska hållning återspeglar en allmän politisk-filosofisk paradox, nämligen den motsägelsefulla relation mellan å ena sidan frihet och å andra sidan paternalism och auktoritär styrning som har långa anor inom den liberala tanketraditionen.”
Han menar att fp sedan år 2002 har använt integrationsfrågan som ett politiskt varumärke. Detta beror i sin tur på att det finns två centrala processer i det postpolitiska Sverige: politikens successiva medialisering och politikens rasifiering. När ideologierna tunnas ut blir politiken utspelsbaserad och frågor som dessa tar upp utrymmet, och det handlar om krav och skyldigheter. Det är ett ändrat språk. Rättigheterna kommer alltmer i skymundan.
Det handlar om en rasism som säger sig vara något annat. Man spelar anti-rasist: talar i kodord, om universella värden. Men samtidigt måste man positionera sig inför valet. Och det gäller att ta den enkla vägen. Vara konkret och tydlig (men visionslös och kortsiktig). Det är ont om tid.
Där det finns en vind, är det alltid frestande att sätta segel, säger en socialdemokrat i Danmark som för att förklara hur det i stort sett kan vara så att samtliga partier i Danmark valt att flirta med främlingsfientligheten och islamofobin.
Å andra sidan, som Montaigne, skrev för fem hundra år sedan, ingen vind duger åt den som inte har någon hamn han ska till. Folkpartiet må kränga valfläsk och kanske håller sig kvar vid makten, men frågan är om man har sålt sina ideal för att köpa sig de röster man vill ha.
