Chalmers Johnson har ett tiostegsprogram för nedmonterandet av USA-imperialimsen. För alla inblandades bästa. Det är därmed också ett program mot rasismen och slöseriet med naturresurser och mänskligt potential.
1. We need to put a halt to the serious environmental damage done by our bases planet-wide. We also need to stop writing SOFAs that exempt us from any responsibility for cleaning up after ourselves.
2. Liquidating the empire will end the burden of carrying our empire of bases and so of the "opportunity costs" that go with them -- the things we might otherwise do with our talents and resources but can't or won't.
3. As we already know (but often forget), imperialism breeds the use of torture. In the 1960s and 1970s we helped overthrow the elected governments in Brazil and Chile and underwrote regimes of torture that prefigured our own treatment of prisoners in Iraq and Afghanistan. (See, for instance, A.J. Langguth, Hidden Terrors [Pantheon, 1979], on how the U.S. spread torture methods to Brazil and Uruguay.) Dismantling the empire would potentially mean a real end to the modern American record of using torture abroad.
4. We need to cut the ever-lengthening train of camp followers, dependents, civilian employees of the Department of Defense, and hucksters -- along with their expensive medical facilities, housing requirements, swimming pools, clubs, golf courses, and so forth -- that follow our military enclaves around the world.
5. We need to discredit the myth promoted by the military-industrial complex that our military establishment is valuable to us in terms of jobs, scientific research, and defense. These alleged advantages have long been discreditedby serious economic research. Ending empire would make this happen.
6. As a self-respecting democratic nation, we need to stop being the world's largest exporter of arms and munitions and quit educating Third World militaries in the techniques of torture, military coups, and service as proxies for our imperialism. A prime candidate for immediate closure is the so-called School of the Americas, the U.S. Army's infamous military academy at Fort Benning, Georgia, for Latin American military officers. (See Chalmers Johnson, The Sorrows of Empire [Metropolitan Books, 2004], pp. 136-40.)
7. Given the growing constraints on the federal budget, we should abolish the Reserve Officers' Training Corps and other long-standing programs thatpromote militarism in our schools.
8. We need to restore discipline and accountability in our armed forces by radically scaling back our reliance on civilian contractors, private military companies, and agents working for the military outside the chain of command and the Uniform Code of Military Justice. (See Jeremy Scahill,Blackwater:The Rise of the World's Most Powerful Mercenary Army [Nation Books, 2007]). Ending empire would make this possible.
9. We need to reduce, not increase, the size of our standing army and deal much more effectively with the wounds our soldiers receive and combat stress they undergo.
10. To repeat the main message of this essay, we must give up our inappropriate reliance on military force as the chief means of attempting to achieve foreign policy objectives.
Läs gärna även detta: En redogörelse om soldaterna som återvänder hem till USA från diverse krig och blir till farliga individer för sig själva och sin omgivning. The Casualties Of War: The Hell Of War Comes Home.
Visar inlägg med etikett Imperialism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Imperialism. Visa alla inlägg
söndag 2 augusti 2009
onsdag 15 juli 2009
tisdag 7 juli 2009
Robert McNamara, 1916-2009: En Brottslings Liv
"“We burned to death 100,000 Japanese civilians in Tokyo — men, women and children,” Mr. McNamara recalled; some 900,000 Japanese civilians died in all. “LeMay said, ‘If we’d lost the war, we’d all have been prosecuted as war criminals.’ And I think he’s right. He — and I’d say I — were behaving as war criminals.”"
Och läs Alexander Cockburns mindre smickrande text om McNamara:
Robert McNamara, who died yesterday, July 6, served as Kennedy’s , then as Johnson’s defense secretary. He contributed more than most to the slaughter of 3.4 million Vietnamese (his own estimate). He went on to run the World Bank, where he presided over the impoverishment, eviction from their lands and death of many millions more round the world.
-----
"Management", McNamara declared in 1967 "is the gate through which social and economic and political change, indeed change in every direction, is diffused through society." The managerial ideal for McNamara was managerial dictatorship. World Bank loans surged to Pinochet's Chile after Allende's overthrow, to Uruguay, to Argentina, to Brazil after the military coup, to the Philippines, to Suharto after the '65 coup in Indonesia.
And to the Romania of Ceausescu. McNamara poured money--$2.36 billion between 1974 and 1982--into the tyrant's hands. In 1980 Romania was the Bank's eighth biggest borrower. As McNamara crowed delightedly about his "faith in the financial morality of socialist countries" Ceausescu razed whole villages, turned hundreds of square miles of prime farm land into open- pit mines, polluted the air with coal and lignite, turned Rumania into one vast prison, applauded by the Bank in an amazing 1979 economic study as being a fine advertisement for the "Importance of Centralized Economic Control". Another section of that same 1979 report, titled "Development of Human Resources", featured these chilling words: "To improve the standards of living of the population as a beneficiary of the development process, the government has pursued policies to make better use of the population as a factor of production... An essential feature of the overall manpower policy has been ... to stimulate an increase in birth rates." Ceausescu forbade abortions, and cut off disrtribution of contraceptives. Result: ten of thousand of abandoned children, dumped in orphanages, another sacrificial hecatomb in McNamara's lethal hubris.
-------
DN
Och läs Alexander Cockburns mindre smickrande text om McNamara:
Robert McNamara, who died yesterday, July 6, served as Kennedy’s , then as Johnson’s defense secretary. He contributed more than most to the slaughter of 3.4 million Vietnamese (his own estimate). He went on to run the World Bank, where he presided over the impoverishment, eviction from their lands and death of many millions more round the world.
-----
"Management", McNamara declared in 1967 "is the gate through which social and economic and political change, indeed change in every direction, is diffused through society." The managerial ideal for McNamara was managerial dictatorship. World Bank loans surged to Pinochet's Chile after Allende's overthrow, to Uruguay, to Argentina, to Brazil after the military coup, to the Philippines, to Suharto after the '65 coup in Indonesia.
And to the Romania of Ceausescu. McNamara poured money--$2.36 billion between 1974 and 1982--into the tyrant's hands. In 1980 Romania was the Bank's eighth biggest borrower. As McNamara crowed delightedly about his "faith in the financial morality of socialist countries" Ceausescu razed whole villages, turned hundreds of square miles of prime farm land into open- pit mines, polluted the air with coal and lignite, turned Rumania into one vast prison, applauded by the Bank in an amazing 1979 economic study as being a fine advertisement for the "Importance of Centralized Economic Control". Another section of that same 1979 report, titled "Development of Human Resources", featured these chilling words: "To improve the standards of living of the population as a beneficiary of the development process, the government has pursued policies to make better use of the population as a factor of production... An essential feature of the overall manpower policy has been ... to stimulate an increase in birth rates." Ceausescu forbade abortions, and cut off disrtribution of contraceptives. Result: ten of thousand of abandoned children, dumped in orphanages, another sacrificial hecatomb in McNamara's lethal hubris.
-------
DN
tisdag 23 juni 2009
Konferens Som Väger Människoliv
Att lära av historien är inte helt enkelt, eftersom vi lever här och nu.
Men hur många människoliv hade kunnat räddats om vi vågade se utanför oss själva? Och dessutom kanske inte se räddandet av andra människor som en egen uppoffring?
Tänker på det när jag läste om Eviankonferensen. 32 länder var samlade på USA:s president Roosevelts initiativ till en konferens som skulle lösa det akuta flyktingproblemet i europa.
Konferensen blev dessvärre ett totalt misslyckande vad det gällde att hjälpa de europeiska judarna i deras fruktansvärda situation. Konferensen kom till, problem diskuterades, lösningar verkade inte riktigt lika viktiga. Alla de deltagande länderna uttryckte i ord stor sympati med de förföljda och extremt utsatta judarna. Däremot så lät länderna meddela att de inte kunde ta emot fler flyktingar. Risk för att man själva skadades var helt enkelt ett tyngre argument. I det här läget visste man hur allvarligt läget var. I huvudsak var skälen främst ekonomiska och sociala. Man var till exempel oroad för ökad arbetslöshet. Man var mer oroad för flyktingströmmar än för vad som skulle hända med människorna. mer oroad över judeproblem än över judarnas egna situation.
Man kan förstå varför en dröm om en stat som Israel måste bli till mer än en dröm.
fredag 22 maj 2009
Obama Kommer Inte Innebära Slutet För Övergreppens USA
När Obama kom till makten blev USA sig självt igen. Hans beslut att stänga Guantanamo ansågs vara beviset för detta, även om det är fascinerande att han måste försvara detta beslut. USA ska bli det USA det var innan Bush den andre kom till makten: ett land för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Denna välrepeterade liberala lögn om ett USA som strävar efter det universellt goda har alltid haft en god kritiker i Noam Chomsky (avskydd av liberaler just därför: men avskydd även för att man har haft så förtvivlat svårt att beskriva var Chomsky har fel. Ibland har han utsatts för olika försök till karaktärsmord, alltid med samma klena resultat.) Noam Chomsky har med mycket tålamod och med en på sätt och vis träig stil med retfullt enkla små medel fortsatt visa på genom många exempel till varför USA inte är och aldrig har varit den idealbildsversion liberalerna har angett. USA:s övergrepp är många och väldokumenterade.
...torture has been routinely practiced from the early days of the conquest of the national territory and continued to be used as the imperial ventures of the “infant empire” – as George Washington called the new republic – extended to the Philippines, Haiti, and elsewhere. Keep in mind as well that torture was the least of the many crimes of aggression, terror, subversion, and economic strangulation that have darkened U.S. history, much as in the case of other great powers.
Accordingly, what’s surprising is to see the reactions to the release of those Justice Department memos, even by some of the most eloquent and forthright critics of Bush malfeasance: Paul Krugman, for example, writing that we used to be “a nation of moral ideals” and never before Bush “have our leaders so utterly betrayed everything our nation stands for.” To say the least, that common view reflects a rather slanted version of American history. Läs hela här.
Efter lite mer än 100 dagar med Obama vid makten så är USA alltjämt en kapitalistisk stormakt som främst ser till den egna elitens intressen. Naturligtvis kan man inte förvänta sig alltför mycket: det har trots allt bara gått några månader, men utrikespolitiskt sett har förändringen framförallt varit en mjukare och liberalare retorik. Obama är mycket bättre på att flirta med den övriga världen än vad Bush var. Obama kommer att få sina onenightstands men för ett långvarigt förhållande behövs mer än charm, vackra men tomma ord och enstaka blommor.
När det gällde tortyren var det enkelt att skylla på en viss administration med som även Stephen M. Walt här påpekar:
we also need to reflect on the connection between U.S. grand strategy and these sorry episodes. It is tempting to blame this whole problem on the misguided machinations of Bush, Cheney, and their minions, who took advantage of the post-9/11 climate of fear to implement a torture regime, but that convenient explanation is a bit too simple. In fact, this sort of abuse is likely to be repeated as long as the United States maintains a highly interventionist foreign and military policy...
... history also shows that prolonged occupations and counterinsurgencies always lead to significant abuses. It is the nature of the beast. This is what happened to Britain in the Boer War, Belgium in its central African empire, France in Indochina and Algeria, Russia in Afghanistan and Chechnya, Israel in Lebanon, Gaza, and the West Bank, and the United States in Iraq.
Han sammanfattar med:
Bottom line: if you don't like Abu Ghraib, Gitmo, waterboarding, etc., the best way to make the problem go away for good is to get out of the business of occupying and trying to govern other countries.
...torture has been routinely practiced from the early days of the conquest of the national territory and continued to be used as the imperial ventures of the “infant empire” – as George Washington called the new republic – extended to the Philippines, Haiti, and elsewhere. Keep in mind as well that torture was the least of the many crimes of aggression, terror, subversion, and economic strangulation that have darkened U.S. history, much as in the case of other great powers.
Accordingly, what’s surprising is to see the reactions to the release of those Justice Department memos, even by some of the most eloquent and forthright critics of Bush malfeasance: Paul Krugman, for example, writing that we used to be “a nation of moral ideals” and never before Bush “have our leaders so utterly betrayed everything our nation stands for.” To say the least, that common view reflects a rather slanted version of American history. Läs hela här.
Efter lite mer än 100 dagar med Obama vid makten så är USA alltjämt en kapitalistisk stormakt som främst ser till den egna elitens intressen. Naturligtvis kan man inte förvänta sig alltför mycket: det har trots allt bara gått några månader, men utrikespolitiskt sett har förändringen framförallt varit en mjukare och liberalare retorik. Obama är mycket bättre på att flirta med den övriga världen än vad Bush var. Obama kommer att få sina onenightstands men för ett långvarigt förhållande behövs mer än charm, vackra men tomma ord och enstaka blommor.
När det gällde tortyren var det enkelt att skylla på en viss administration med som även Stephen M. Walt här påpekar:
we also need to reflect on the connection between U.S. grand strategy and these sorry episodes. It is tempting to blame this whole problem on the misguided machinations of Bush, Cheney, and their minions, who took advantage of the post-9/11 climate of fear to implement a torture regime, but that convenient explanation is a bit too simple. In fact, this sort of abuse is likely to be repeated as long as the United States maintains a highly interventionist foreign and military policy...
... history also shows that prolonged occupations and counterinsurgencies always lead to significant abuses. It is the nature of the beast. This is what happened to Britain in the Boer War, Belgium in its central African empire, France in Indochina and Algeria, Russia in Afghanistan and Chechnya, Israel in Lebanon, Gaza, and the West Bank, and the United States in Iraq.
Han sammanfattar med:
Bottom line: if you don't like Abu Ghraib, Gitmo, waterboarding, etc., the best way to make the problem go away for good is to get out of the business of occupying and trying to govern other countries.
onsdag 13 maj 2009
Slår Aldrig Fel
DN-liberaler som skriver om omvärlden är mest oroade för hur det ska gå för USA. Nu är det Pakistan som är ett problem, nej, en mardröm för USA. Tänk vad fin den här planeten varit om den inte bestått av så många andra länder än USA.
måndag 20 april 2009
Chávez Ger Obama Lite Lästips
Hugo Chávez ger Barack Obama en bok väl värd att läsa. Eduardo Galeanos "Latinamerikas Öppna Ådror". För övrigt en bok jag kan rekommendera varenda jävel.The Guardian.
lördag 23 augusti 2008
Löjeväckande Rubrik
Det är något mycket löjeväckande över en sådan här rubrik: ”USA lämnar Irak 2011”. Det är till att börja med sagt med en viss reservation: ”om säkerhetsläget tillåter”, men och det är än viktigare, absolut inte sant, för även om säkerhetsläget tillåter, så kommer USA att ha ett antal militärbaser kvar i landet. Att detta skulle ske visste varje människa med ett minimum av USA-kännedom eftersom USA har baser i över 100 andra länder, så att USA helt skulle lämna Irak var naturligtvis aldrig ett reellt alternativ. Man måste ju trots allt bevaka sina ekonomiska intressen som man har där. ( I dagsläget innebär för övrigt det förbättrade säkerhetsläget att man rent pragmatiskt godtagit ett ökat iranskt inflytande i Irak.)
Men hur kan människor som kallar sig journalister, skriva att USA lämnar Irak 2011? Hur? Varför? När man i samma andetag som man påstår det vet att det varken i praktiken eller i teorin är sant.
Men sådan är imperialismen. Den behöver sina apologeter.
Fotnot: Även SVT text kör med samma rubrik. Där skriver man även att det kommer att vara militärbaser kvar i landet efter tillbakadragandet.
Men hur kan människor som kallar sig journalister, skriva att USA lämnar Irak 2011? Hur? Varför? När man i samma andetag som man påstår det vet att det varken i praktiken eller i teorin är sant.
Men sådan är imperialismen. Den behöver sina apologeter.
Fotnot: Även SVT text kör med samma rubrik. Där skriver man även att det kommer att vara militärbaser kvar i landet efter tillbakadragandet.
tisdag 19 augusti 2008
Västvänlig? Det Räcker. Hängningen är Över, Bara Rättegången Återstår
Du har väl valt sida mellan Georgien och Ryssland? Inte?
Dessvärre är det ju så att många har en ideologisk utgångspunkt som gör att man förklarar konflikter för tidigt; innan man har alla fakta på bordet, så vet man: detta innebär i sak att hängningen är över, och att det bara är rättegången som återstår. Ibland sållar man helt enkelt bort fakta som inte passar in. I krisen Georgien/Ryssland är det dock uppenbart att Georgiens president överskattat det egna landets militära möjligheter, samt möjligtvis underskattat Rysslands reaktion. Därtill kan man tro att den västvänlige georgiska presidenten (som har betydligt mindre demokratisk trovärdighet än exempelvis Chávez.) har överskattat det västliga stödet. En ständig uppmaning till världens alla ledare borde vara: lita aldrig på USA.
Annars är det dessutom som så att de två små utbrytarrepublikerna historiskt sett har liten koppling till Georgien, varför man också ställer sig frågan, vad som gör att väst så pass tydligt ställt sig på Georgiens sida. Stalin var det dessutom den som såg till att de små republikerna ingick i Georgien. Den frågan besvaras, delvis, med:
…Den moderna dygden: att vara Västvänlig. Att vara västvänlig är onekligen ett oerhört positivt epitet när det kommer till våra medier och hur det uttrycks. Om en dygd betecknar ett moraliskt eftertraktansvärt personligt karaktärsdrag, så är det just vad den georgiska presidenten Saakashvili försöker uppvisa med sin påstådda västvänlighet. Han proklamerar stolt att han har ”amerikanska värderingar”. Han är utbildad i USA och har tydligen haft en viss kontakt med John McCain. New York Times beskriver hur hans fina sätt är och när Ryssland kör den hårda stilen så har: ” Mr. Saakashvili ... fought back with soft power: the polished international image, the fluent English, repeated, eloquent appeals on cable news for Western support and, frequently, near histrionic claims about Russian intentions and actions in the conflict.”
Saakasvili har också länge varit en celibritet på de finare diplomatiska inre cirklarna. Han är en man som helt enkelt beter sig västligt och belevat, och talar flytande engelska. Utbildad i väst som han är.
Niklas Ekdal, den avgående DN-liberalen är inne på samma spår: (Uppsnappat via Esbati.)
För ett par år sedan träffade jag Micheil Saakasjvili, i Dalarna av alla ställen. Det är en charmerande demokrat som säger allt liberala västerlänningar vill höra. Han berättade om Georgiens framsteg, och jag skrev att han var på väg att göra ett akvarium av en fisksoppa.
För Ekdal är Georgien: frihetens trojanska häst i Stalins gamla maktsfär.
Vilket snarare bör ses som ett stilistiskt grepp från Ekdal än ett analytiskt. För hur fritt är dessutom Georgien? Och är det verkligen därför USA stödjer Georgien? Och är det verkligen en president som ska lära en journalist om framstegen?
Att Ryssland är en usel demokrati, det vet vi. Att Ryssland inte är en förkämpe för mänskliga rättigheter, det vet vi. Men spelar gamla meriter, och i sammanhanget irrelevanta fakta, någon roll här? Inte kan väl Georgiens attack mot Syd-Ossetien direkt ses som en attack för friheten? Vad säger exempelvis Amnesty. Ja, att det finns allvarliga brister i denna region överlag, men att det på vissa fronter sker framsteg. Men att Georgien skulle vara frihetens trojanska häst är helt enkelt DN-liberal mumbofuckingjumbo. (Dessutom var väl den trojanska hästen framgångsrik. Och i den dolde sig något. Och vadå göra akvarium av en fisksoppa. Verkar inte det lite dumt? I ett akvarium ska man väl ha levande fiskar som man inte tänker äta upp? )
Men här har vi det igen. Han säger det liberala västerlänningar vill höra. Det räcker så. Vi håller på Saakasjvili. Men presidenten är trots allt ifrågasatt i det egna landet. Stora protester mot honom har funnits, och den polisiära makten har slagit ned protester förr med brutalitet.
Naturligtvis gillas Georgien av USA eftersom man även deltagit i Irak-kriget.
Och sen kommer även den gamla rysskräcken in i bilden. Den är politiskt användbar.
USA är som vanligt inte oskyldiga, men detta innebär inte att det ursäktar Rysslands agerande. Ryssland har väl i viss mån sina imperialistiska ambitioner, sina drömmar om att bli den stormakt man en gång var. Historien skrivs inte enbart av vinnarna. Rysslands förlust i det kalla kriget, har krävt sin förklaring. Segrar är ofta förrädiska, medan förluster ofta kan vara instruktiva. Men det kan även skapa en revanschlusta: en sargad nationalism kan vara farlig. I nationalismen finns det ett otäckt blot-und-boden-tänk.
Ryssarna i sin tur pekar på det tämligen uppenbara och genomskinliga US-amerikanska hyckleriet med en diplomatisk variant av: ”Ah men durå”.* I sak ska det inte spela någon roll. Om ryssarna exempelvis ansåg att det var fel att stödja Kosovo borde ju ryssarna göra fel nu. Att det som vanligt finns viktiga naturresurser i ett konfliktområde är inte heller ovanligt. I den borgerliga analysen så handlar det enbart om Ryssland som stormakt. Men grejen med stormakter är ofta, att de agerar utifrån att bevaka sina egenintressen.
Men i kampen mellan stormakterna och eliterna är det folket som får lida.
(Jag antar dock att detta får NATO-entusiaster att bli än mer förtjusta i tanken om NATO. Ryssen är tillbaka. Han går inte att samarbeta militärt med.)
*Ett hyckleri som är skickligt ignorerat av borgerliga skribenter.
Dessvärre är det ju så att många har en ideologisk utgångspunkt som gör att man förklarar konflikter för tidigt; innan man har alla fakta på bordet, så vet man: detta innebär i sak att hängningen är över, och att det bara är rättegången som återstår. Ibland sållar man helt enkelt bort fakta som inte passar in. I krisen Georgien/Ryssland är det dock uppenbart att Georgiens president överskattat det egna landets militära möjligheter, samt möjligtvis underskattat Rysslands reaktion. Därtill kan man tro att den västvänlige georgiska presidenten (som har betydligt mindre demokratisk trovärdighet än exempelvis Chávez.) har överskattat det västliga stödet. En ständig uppmaning till världens alla ledare borde vara: lita aldrig på USA.
Annars är det dessutom som så att de två små utbrytarrepublikerna historiskt sett har liten koppling till Georgien, varför man också ställer sig frågan, vad som gör att väst så pass tydligt ställt sig på Georgiens sida. Stalin var det dessutom den som såg till att de små republikerna ingick i Georgien. Den frågan besvaras, delvis, med:
…Den moderna dygden: att vara Västvänlig. Att vara västvänlig är onekligen ett oerhört positivt epitet när det kommer till våra medier och hur det uttrycks. Om en dygd betecknar ett moraliskt eftertraktansvärt personligt karaktärsdrag, så är det just vad den georgiska presidenten Saakashvili försöker uppvisa med sin påstådda västvänlighet. Han proklamerar stolt att han har ”amerikanska värderingar”. Han är utbildad i USA och har tydligen haft en viss kontakt med John McCain. New York Times beskriver hur hans fina sätt är och när Ryssland kör den hårda stilen så har: ” Mr. Saakashvili ... fought back with soft power: the polished international image, the fluent English, repeated, eloquent appeals on cable news for Western support and, frequently, near histrionic claims about Russian intentions and actions in the conflict.”
Saakasvili har också länge varit en celibritet på de finare diplomatiska inre cirklarna. Han är en man som helt enkelt beter sig västligt och belevat, och talar flytande engelska. Utbildad i väst som han är.
Niklas Ekdal, den avgående DN-liberalen är inne på samma spår: (Uppsnappat via Esbati.)
För ett par år sedan träffade jag Micheil Saakasjvili, i Dalarna av alla ställen. Det är en charmerande demokrat som säger allt liberala västerlänningar vill höra. Han berättade om Georgiens framsteg, och jag skrev att han var på väg att göra ett akvarium av en fisksoppa.
För Ekdal är Georgien: frihetens trojanska häst i Stalins gamla maktsfär.
Vilket snarare bör ses som ett stilistiskt grepp från Ekdal än ett analytiskt. För hur fritt är dessutom Georgien? Och är det verkligen därför USA stödjer Georgien? Och är det verkligen en president som ska lära en journalist om framstegen?
Att Ryssland är en usel demokrati, det vet vi. Att Ryssland inte är en förkämpe för mänskliga rättigheter, det vet vi. Men spelar gamla meriter, och i sammanhanget irrelevanta fakta, någon roll här? Inte kan väl Georgiens attack mot Syd-Ossetien direkt ses som en attack för friheten? Vad säger exempelvis Amnesty. Ja, att det finns allvarliga brister i denna region överlag, men att det på vissa fronter sker framsteg. Men att Georgien skulle vara frihetens trojanska häst är helt enkelt DN-liberal mumbofuckingjumbo. (Dessutom var väl den trojanska hästen framgångsrik. Och i den dolde sig något. Och vadå göra akvarium av en fisksoppa. Verkar inte det lite dumt? I ett akvarium ska man väl ha levande fiskar som man inte tänker äta upp? )
Men här har vi det igen. Han säger det liberala västerlänningar vill höra. Det räcker så. Vi håller på Saakasjvili. Men presidenten är trots allt ifrågasatt i det egna landet. Stora protester mot honom har funnits, och den polisiära makten har slagit ned protester förr med brutalitet.
Naturligtvis gillas Georgien av USA eftersom man även deltagit i Irak-kriget.
Och sen kommer även den gamla rysskräcken in i bilden. Den är politiskt användbar.
USA är som vanligt inte oskyldiga, men detta innebär inte att det ursäktar Rysslands agerande. Ryssland har väl i viss mån sina imperialistiska ambitioner, sina drömmar om att bli den stormakt man en gång var. Historien skrivs inte enbart av vinnarna. Rysslands förlust i det kalla kriget, har krävt sin förklaring. Segrar är ofta förrädiska, medan förluster ofta kan vara instruktiva. Men det kan även skapa en revanschlusta: en sargad nationalism kan vara farlig. I nationalismen finns det ett otäckt blot-und-boden-tänk.
Ryssarna i sin tur pekar på det tämligen uppenbara och genomskinliga US-amerikanska hyckleriet med en diplomatisk variant av: ”Ah men durå”.* I sak ska det inte spela någon roll. Om ryssarna exempelvis ansåg att det var fel att stödja Kosovo borde ju ryssarna göra fel nu. Att det som vanligt finns viktiga naturresurser i ett konfliktområde är inte heller ovanligt. I den borgerliga analysen så handlar det enbart om Ryssland som stormakt. Men grejen med stormakter är ofta, att de agerar utifrån att bevaka sina egenintressen.
Men i kampen mellan stormakterna och eliterna är det folket som får lida.
(Jag antar dock att detta får NATO-entusiaster att bli än mer förtjusta i tanken om NATO. Ryssen är tillbaka. Han går inte att samarbeta militärt med.)
*Ett hyckleri som är skickligt ignorerat av borgerliga skribenter.
onsdag 9 juli 2008
Två Trista Lästips
Läs sionism: The IDF, which has been working to draw conclusions from that war (Libanon-kriget 2006), must find a way to again scare the enemy. The fear will regain (at least partly so) some of Israel’s dignity and security.
Läs US-imperialism: U.S. Republican presidential candidate John McCain, who once sang in jest about bombing Iran, on Tuesday reacted to a report of rising U.S. cigarette exports to the country by saying it may be "a way of killing 'em."
Läs US-imperialism: U.S. Republican presidential candidate John McCain, who once sang in jest about bombing Iran, on Tuesday reacted to a report of rising U.S. cigarette exports to the country by saying it may be "a way of killing 'em."
fredag 3 augusti 2007
För Vi Vet Väl Hur En Skurk Ser Ut
Från London Review of Books, en recension, och ganska kritisk sådan, av Jeremy Scahills bok om Blackwater, den privatiserade "armén";Blackwater: The Rise of the World’s Most Powerful Mercenary Army :
The founder and owner of Blackwater, Erik Prince, the 38-year-old heir to a fortune made by his father (a Michigan entrepreneur who invented the illuminated car sun visor), is not, legally, a villain. It doesn’t make him a villain that he is a privately educated, avowedly devout Roman Catholic, a former member of US Navy special forces and the father of six children. It doesn’t make him a villain that he has declared: ‘Our corporate goal is to do for the national security apparatus what FedEx did to the postal service.’ It doesn’t make him a villain that he is part of the right-wing Republican DeVos-Prince dynasty of Michigan, which has bankrolled radical Christian evangelical movements that campaign against homosexuality, abortion and stem-cell research. The fact that he was an intern in the administration of the elder President Bush, but found him too liberal and backed the extreme right-winger Pat Buchanan to replace him, doesn’t make him a villain; nor does the fact that he has given a quarter of a million dollars in campaign contributions to Republican politicians. It doesn’t make him a villain that he donated half a million dollars to an organisation set up by Charles Colson, a felon convicted for his role in the Watergate scandal, to get prisoners to become born-again Christians in exchange for better jail conditions (in 1996, Colson floated the possibility of a Christian coup against the re-elected President Clinton). Nor does it make Prince a villain that, in the immediate aftermath of Hurricane Katrina, when survivors were desperate for food, drinking water, shelter and medical supplies, his company flew ammunition into New Orleans to supply the groups of heavily-armed mercenaries it had rushed to the disaster zone. It is true that he helps fund campaigners against high taxation and welfare spending, while the hundreds of millions of dollars Blackwater has taken in fees since 2001 have come almost exclusively from the US taxpayer. Yet this does not make him a villain.
Nej. Sant som det är sagt. För vi vet ju vilka skurkarna är, eller hur? Och hur kan han vara skurk. Han har ju det perfekta alibit:
"In the eyes of American law, Prince has done nothing villainous; on the contrary, he is a patriot and a Christian, which is to say, a good man."
Han kunde ha tillagt: en rik entreprenör. En kapitalist. En vit man. As good as they come. (Nu googlade väl Johan Staël von Holstein fram det här inlägget. Entreprenör.)
The founder and owner of Blackwater, Erik Prince, the 38-year-old heir to a fortune made by his father (a Michigan entrepreneur who invented the illuminated car sun visor), is not, legally, a villain. It doesn’t make him a villain that he is a privately educated, avowedly devout Roman Catholic, a former member of US Navy special forces and the father of six children. It doesn’t make him a villain that he has declared: ‘Our corporate goal is to do for the national security apparatus what FedEx did to the postal service.’ It doesn’t make him a villain that he is part of the right-wing Republican DeVos-Prince dynasty of Michigan, which has bankrolled radical Christian evangelical movements that campaign against homosexuality, abortion and stem-cell research. The fact that he was an intern in the administration of the elder President Bush, but found him too liberal and backed the extreme right-winger Pat Buchanan to replace him, doesn’t make him a villain; nor does the fact that he has given a quarter of a million dollars in campaign contributions to Republican politicians. It doesn’t make him a villain that he donated half a million dollars to an organisation set up by Charles Colson, a felon convicted for his role in the Watergate scandal, to get prisoners to become born-again Christians in exchange for better jail conditions (in 1996, Colson floated the possibility of a Christian coup against the re-elected President Clinton). Nor does it make Prince a villain that, in the immediate aftermath of Hurricane Katrina, when survivors were desperate for food, drinking water, shelter and medical supplies, his company flew ammunition into New Orleans to supply the groups of heavily-armed mercenaries it had rushed to the disaster zone. It is true that he helps fund campaigners against high taxation and welfare spending, while the hundreds of millions of dollars Blackwater has taken in fees since 2001 have come almost exclusively from the US taxpayer. Yet this does not make him a villain.
Nej. Sant som det är sagt. För vi vet ju vilka skurkarna är, eller hur? Och hur kan han vara skurk. Han har ju det perfekta alibit:
"In the eyes of American law, Prince has done nothing villainous; on the contrary, he is a patriot and a Christian, which is to say, a good man."
Han kunde ha tillagt: en rik entreprenör. En kapitalist. En vit man. As good as they come. (Nu googlade väl Johan Staël von Holstein fram det här inlägget. Entreprenör.)
söndag 20 maj 2007
Ekdal Och Det Liberala Föraktet
Niklas Ekdal försöker skriva ned, som den elitist han och så många andra liberaler är, Hugo Chávez. Igen. För Ekdal är fria medier kanaler som uppmanar till statskupper, som bedriver massiv hatkampanjer mot folkvalda ledare. Folkvald, Ekdal. Om och om och om igen. Trots att de rika och mäktiga, som Ekdal tycker så synd om, som har det för svårt i Syd och centralamerika, har gjort det mesta för att störta Chávez. Dessa fria medier som Ekdal tycker så mycket om var en viktig komponent i statskuppen mot Chávez. Man ägnade sig dels åt absurda regelrätta lögner och när statskuppen var genomförd, meddelade dessa fria medier att Chávez avgått.
Syd och centralamerikas historia är en historia om en evig kamp av de fattiga, som de förlorat allt för många gånger. Med Chávez känner många att de äntligen fått vinna lite grann. Visst finns det problem med Chávez ledarstil och Venezuela är ett land fyllt av problem. Hugo Chávez socialism är i första hand ännu så länge en vision och retorik, och visst finns det tydliga inslag av populism, såsom det finns hos alla ledare, men det handlar om på fler än ett sätt, att vidga demokratin. På flera punkter har han försökt stärka demokratin, bland annat på det lokala planet. Allt som faktiskt har blivit bättre med Venezuela ignorerar ”liberaler” som Ekdal. Istället använder sig Ekdal av en ”ahlmarsk” taktik. Han tar fram allt han kan hitta om Chávez som han anser kan svärta ned bilden av Chávez. (Saknar dock något om anti-semitism. Men ett tips: de djupt intellektuella och analytiska hjärnor som tillhör liberalerna har ju förklarat att anti-semitism och anti-amerikanism är samma sak, och eftersom Chavéz är kritisk mot USA:s utrikespolitik och dess elitism, det vill säga han kritiserar vissa specifika delar av USA, så går det ändå enligt liberal debatteknik att anklaga Chávez för anti-semitism.)
Han till och med lyckas koppla ihop Usama Bin Laden med Hugo Chávez! Kan man bli mer ahlmarsk inspirerad! Dessa falska profeter försöker nå folk med lögner och populism menar Ekdal. Av någon anledning visar Ekdal hur mycket han föraktar människor. Ty fattiga är lättlurade, lätt vilseledda och korkade. Det enda Chávez gör är delar ut lite smulor, som han får genom en stark oljeindustri. Samtidigt skriver han att de som blir lurade är ”massor som hamnar vid sidan av tillväxtkalaset”. Ja men, va fan! Så vad ska dessa massor som aldrig får ta någon del av festen, utan bara är till för att städa upp efter kalaset för Ekdalliknande-individer och dessutom vara med och betala för notan, göra då? Fortsätta ignorera att rösta? Starta kravaller och bli ett medel för högern att prata om vikten av lag och ordning? Bli människor som kan vara till för den välgörenhet som eliten kan ägna sig åt för att känna sig mer värdiga och fina? Fattiga människor som hamnat vid sidan av kalaset har under många år varit en förutsättning för de att de privilegierade ska kunna vara just privilegierade.
I de här länderna i syd och centralamerika har man prövat på att vara lydstater till USA. Man har prövat på att låta kapitalet och resurserna sticka iväg till de rika och mäktiga. Man har låtit USA suga musten ur länderna. De har prövat det, Ekdal, och det har gått lite sådär. USA har aldrig varit till någon hjälp för majoriteten av människorna. (Vi ska dock komma ihåg att Ekdal inte är helt okritisk mot USA. Han har ju medgett att USA har haft vissa "navigationsproblem" i vissa områden. Men USA vill alltid väl. Även när man mördade miljoner människor i Vietnam, Kambodja och Laos. Navigationsproblem.)
Jag har inte haft särskilt många förhoppningar om Ekdal. Men det sista är nu borta. Dött och begravet under den högerretorik som innebär att demokrati är ett sken. Där bara högerpartier kan kandidera. Där bara medelklass, framförallt den övre och de rika har anledning att rösta och bry sig. Den minoritet Ekdal bryr sig om, är den minoritet som består av de privilegierade. Det personliga är helt enkelt för politiskt.
Syd och centralamerikas historia är en historia om en evig kamp av de fattiga, som de förlorat allt för många gånger. Med Chávez känner många att de äntligen fått vinna lite grann. Visst finns det problem med Chávez ledarstil och Venezuela är ett land fyllt av problem. Hugo Chávez socialism är i första hand ännu så länge en vision och retorik, och visst finns det tydliga inslag av populism, såsom det finns hos alla ledare, men det handlar om på fler än ett sätt, att vidga demokratin. På flera punkter har han försökt stärka demokratin, bland annat på det lokala planet. Allt som faktiskt har blivit bättre med Venezuela ignorerar ”liberaler” som Ekdal. Istället använder sig Ekdal av en ”ahlmarsk” taktik. Han tar fram allt han kan hitta om Chávez som han anser kan svärta ned bilden av Chávez. (Saknar dock något om anti-semitism. Men ett tips: de djupt intellektuella och analytiska hjärnor som tillhör liberalerna har ju förklarat att anti-semitism och anti-amerikanism är samma sak, och eftersom Chavéz är kritisk mot USA:s utrikespolitik och dess elitism, det vill säga han kritiserar vissa specifika delar av USA, så går det ändå enligt liberal debatteknik att anklaga Chávez för anti-semitism.)
Han till och med lyckas koppla ihop Usama Bin Laden med Hugo Chávez! Kan man bli mer ahlmarsk inspirerad! Dessa falska profeter försöker nå folk med lögner och populism menar Ekdal. Av någon anledning visar Ekdal hur mycket han föraktar människor. Ty fattiga är lättlurade, lätt vilseledda och korkade. Det enda Chávez gör är delar ut lite smulor, som han får genom en stark oljeindustri. Samtidigt skriver han att de som blir lurade är ”massor som hamnar vid sidan av tillväxtkalaset”. Ja men, va fan! Så vad ska dessa massor som aldrig får ta någon del av festen, utan bara är till för att städa upp efter kalaset för Ekdalliknande-individer och dessutom vara med och betala för notan, göra då? Fortsätta ignorera att rösta? Starta kravaller och bli ett medel för högern att prata om vikten av lag och ordning? Bli människor som kan vara till för den välgörenhet som eliten kan ägna sig åt för att känna sig mer värdiga och fina? Fattiga människor som hamnat vid sidan av kalaset har under många år varit en förutsättning för de att de privilegierade ska kunna vara just privilegierade.
I de här länderna i syd och centralamerika har man prövat på att vara lydstater till USA. Man har prövat på att låta kapitalet och resurserna sticka iväg till de rika och mäktiga. Man har låtit USA suga musten ur länderna. De har prövat det, Ekdal, och det har gått lite sådär. USA har aldrig varit till någon hjälp för majoriteten av människorna. (Vi ska dock komma ihåg att Ekdal inte är helt okritisk mot USA. Han har ju medgett att USA har haft vissa "navigationsproblem" i vissa områden. Men USA vill alltid väl. Även när man mördade miljoner människor i Vietnam, Kambodja och Laos. Navigationsproblem.)
Jag har inte haft särskilt många förhoppningar om Ekdal. Men det sista är nu borta. Dött och begravet under den högerretorik som innebär att demokrati är ett sken. Där bara högerpartier kan kandidera. Där bara medelklass, framförallt den övre och de rika har anledning att rösta och bry sig. Den minoritet Ekdal bryr sig om, är den minoritet som består av de privilegierade. Det personliga är helt enkelt för politiskt.
onsdag 16 maj 2007
Att Härska Genom Att Söndra
I Rwanda mördade hutuer tutsier i ett fasansfullt folkmord. Dessa två ”folk”, var i grund och botten skapade av belgarna, som ett led i kolonialismens sätt att härska. Vilket av de två ”folkslagen” som prioriterades berodde på vilka som var deras Herrar. Om det var belgarna eller fransmännen.
I Irak är situationen naturligtvis inte densamma. Men man kan även se hur problem kan växa, genom vad imperialister och kolonialister kan tro är ett smart sätt att härska.
I en artikel i Washington Post hittad via Angry Arab beskriver Nir Rosen, hur Paul Bremer hjälpte till att skapa klyftorna mellan shiiter och sunniter. Han gjorde detta bland annat genom att hela tiden hänvisa till de tidigare regerande sunniterna, och hur Saddam Hussein varit en Hitler-liknande tyrann. Bremer fick till slut genom irakiska krav försöka införa något som kunde liknas vid demokrati. Men då överdriver Bremer helt enkelt den tidigare situationen för att delvis kunna rättfärdiga ett sätt att styra och ockupera, vilket innebär att förstärka klyftorna mellan sunni och shia, genom att hjälpa till att välja ut shiiter för det demokratiska projektet.
In Bremer's mind, the way to occupy Iraq was not to view it as a nation but as a group of minorities. So he pitted the minority that was not benefiting from the system against the minority that was, and then expected them both to be grateful to him. Bremer ruled Iraq as if it were already undergoing a civil war, helping the Shiites by punishing the Sunnis. He did not see his job as managing the country; he saw it as managing a civil war. So I accuse him of causing one.
I Irak är situationen naturligtvis inte densamma. Men man kan även se hur problem kan växa, genom vad imperialister och kolonialister kan tro är ett smart sätt att härska.
I en artikel i Washington Post hittad via Angry Arab beskriver Nir Rosen, hur Paul Bremer hjälpte till att skapa klyftorna mellan shiiter och sunniter. Han gjorde detta bland annat genom att hela tiden hänvisa till de tidigare regerande sunniterna, och hur Saddam Hussein varit en Hitler-liknande tyrann. Bremer fick till slut genom irakiska krav försöka införa något som kunde liknas vid demokrati. Men då överdriver Bremer helt enkelt den tidigare situationen för att delvis kunna rättfärdiga ett sätt att styra och ockupera, vilket innebär att förstärka klyftorna mellan sunni och shia, genom att hjälpa till att välja ut shiiter för det demokratiska projektet.
In Bremer's mind, the way to occupy Iraq was not to view it as a nation but as a group of minorities. So he pitted the minority that was not benefiting from the system against the minority that was, and then expected them both to be grateful to him. Bremer ruled Iraq as if it were already undergoing a civil war, helping the Shiites by punishing the Sunnis. He did not see his job as managing the country; he saw it as managing a civil war. So I accuse him of causing one.
torsdag 15 februari 2007
Kolonialism eller The Cunning Use Of Flags...
Jag har en bok vid min sida som jag kanske ska börja läsa, den heter Kolonialism/Postkolonialism och är skriven av Ania Loomba. Egentligen är det en felprioritering från min sida. Kanske blir den bara delvis läst. Jag såg den på stadsbiblioteket och drabbades av den där instinktiva känslan av att "Den där vill jag ha/läsa. Men hur det går? Det får tiden avgöra. Och intresset. Men detta får mig att tänka på komikern Eddie Izzards lilla betraktelse om hans eget lands historia som Imperiet.
"We stole countries! That's how you build an empire. We stole countries with the cunning use of flags! Sail halfway around the world, stick a flag in. "I claim India for Britain." And they're going, "You can't claim us. We live here! There's five hundred million of us."
"Do you have a flag?"
"We don't need a flag, this is our country you bastard!"
Alltså: "Do You Have A Flag?" Helt enkelt brilliant.
Idag, när det knappast råder brist på flaggor, skulle man kunna kalla det för: The cunning use of democracy. Man åker över halva jorden, med åtminstone några flaggor. Men oops. Så fick man inte göra när man använder sig av The Cunning Use Of Democracy. Man bör vifta varsamt med sina flaggor annars kanske få kommer att tro på en. Eller ja, ännu färre, ( om det går).
"I claim this country free".
"You cant claim that this country is free, because we don´t want you here. And you are killing us, we used to live here."
"Are you a democracy?"
"When you are here, we are not free, this is our country you bastard."
"We stole countries! That's how you build an empire. We stole countries with the cunning use of flags! Sail halfway around the world, stick a flag in. "I claim India for Britain." And they're going, "You can't claim us. We live here! There's five hundred million of us."
"Do you have a flag?"
"We don't need a flag, this is our country you bastard!"
Alltså: "Do You Have A Flag?" Helt enkelt brilliant.
Idag, när det knappast råder brist på flaggor, skulle man kunna kalla det för: The cunning use of democracy. Man åker över halva jorden, med åtminstone några flaggor. Men oops. Så fick man inte göra när man använder sig av The Cunning Use Of Democracy. Man bör vifta varsamt med sina flaggor annars kanske få kommer att tro på en. Eller ja, ännu färre, ( om det går).
"I claim this country free".
"You cant claim that this country is free, because we don´t want you here. And you are killing us, we used to live here."
"Are you a democracy?"
"When you are here, we are not free, this is our country you bastard."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)