Kanske Det Mest Patetiska Jag Någonsin Har Läst I Hela Mitt 33-Åriga Liv

Via Alliansfritt Sverige tittar jag in på Kristdemokraternas hemsida. Och jag tvingas nästan fundera på om någon har hackat sig in på sidan. Kidnappat hemsidan, gjort det till satir. Man står inte bara fast vid Verklighetens Folk. Man går ett steg längre och definierar verklighetens folk. Ja, dessvärre definierar man Verklighetens Folk. Och då låter det så här:

"Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på "Så ska det låta" på TV. Som inte vill att politiker lägger sig i våra liv och vår vardag för mycket och som inte ser varje val i livet som ett resultat av förtryckande strukturer. Verklighetens folk ser inte världen genom ideologiska glasögon i första hand."

Är inte detta ett stycke pinsamhet de kunde ha undvikit?

Själv är jag socialarbetare och blir en aning provocerad av att vår socialminister har definierat verklighetens folk. Man vad händer då med utanförskapet? Är det att leva utanför verkligheten att inte ha familj, eller att vara utomstående mamma/pappa, att inte har råd att ta semester, att inte titta på Så Ska Det Låta. (Och är det inte synnerligen patetiskt, lögnaktigt och synnerligen omoget att hävda, och publicera det på sin hemsida, att vänstern – hela den samlade vänstern - tycker att detta är fel, detta med att ta semester, att titta på Så Ska Det Låta. KD flirtar med Fox News- högern. De har tittat på Glenn Beck, lyssnat på Sarah Palin och tror sig ha lösningen på sina opinionssiffror. Men den högern är nästintill obefintlig i Sverige. ) Är då målet att få alla att leva enligt denna mall som Göran Hägglund har skapat? Är det inte i sig något motsägelsefullt att han vill att människor ska få leva som de vill samtidigt som han definierar verklighetens folk?

Och i mitt arbete får jag träffa på människor som säkert anser sig leva i verkligheten. Som alltför bittert får uppleva en ganska kall och brutal verklighet. I förra veckan satt en man framför mig. Hans näsa var bruten, revbenen brutna, ena ögat igenmurat, han hade bara några timmar tidigare tagit lite nedåttjack. Han var allt annat än pigg. Han hade också nyligen blivit utsläppt av sjukhuset klockan 06:00 efter att de lappat ihop honom. Han lämnade sjukhuset för hemlöshet. Han satt och frös framför oss. Kunde knappt andas, knappt hålla ögonen öppna. Han hade inte heller några pengar eftersom han saknade inkomster. Men han satt och sa: ”Det ordnar sig i alla fall.” Men, med det hävdade inte han att han skulle hem och se ”Så Ska Det Låta.” Hur skulle Göran Hägglund beskriva denna mans verklighet?

Bör en Socialminister definiera verklighetens folk, enligt en definition som utelämnar en förbannad massa människor, trots det patetiska försöket att ringa in så många som möjligt? Bör inte en socialminister sluta vara socialminister när han definierar Verklighetens Folk?

Sen undrar jag om det finns någon skillnad mellan vanligt folk och verklighetens folk. Och är verkligen Kristdemokraterna det parti som ska tala om frihet? Om att inte vilja pådyvla människor levnadsregler? Homofobpartiet nummer ett försöker tala om frihet, om människors rätt till att få välja och leva sina egna liv.

Detta är ett tecken inte bara på desperation hos KD men också på ett förminskande av politikens själva innehåll. Där politiken enbart blir till en yta, till en form, där man måste försöka hitta en plats där det finns rum att hitta röster. Man söker efter outforskad mark, men fiskar istället i grumliga vatten.

(Läs mer på: Alliansfritt Sverige med en film om två AIK-legender.)

Människoöden Som Berör, Men Inte Så Det Stör

En självgod kvällstidning och en inkompetent moralsocialminister och en närmast betydelselös oppositionsledare blir alla rörda över dagens fattigdom. De två politikerna skyller fattigdomen på varandra. Men berörda blir de. Och tar politiska beslut som ökar fattigdomen i samhället och höjer sina egna löner. Men berörda blir de. Men vad de ska göra för att minska den framstår endast som små tekniska detaljer som inte skulle få någon större effekt. Kan välgörenhet bli deras lösning måntro? Så att deras samveten mår lite bättre? Naturligtvis är detta ett av problemen. Utan visioner stannar samhället och de reaktionära får tillträde. Chantal Mouffe (och Petter Larsson) har en, i mångt och mycket självklar, poäng här. Men en samling i mitten skapar inte bara högerradikaler utan kan även skapa en slumpens väljarkår. Och ett allmänt ointresse för politik. Vad spelar det för roll liksom? In kommer dessutom moralismen, en avindividualiserad liberal vulgärindividualism. En uppgivenhet, som lindras av chimär valfrihet.

Jag minns att Mona Sahlin blivit berörd tidigare. Av de hemlösas situation. Som en dåvarande makthavare blev hon så pass berörd att hon skulle köpa Situation Stockholm oftare. Wow, say no fucking more (than this:) Det är socialdemokratin och visionerna det.

Och vi minns väl socialdemokratins förra ledare, Göran Persson, som stolt och med postpolitiskt mod deklarerade att han minsann var social och demokrat. Men absolut ingen socialist.

Hägglund är Ute Och Fiskar Satir

– Vi Kristdemokrater är verklighetens folk. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest.*

Göran Hägglund är ute och fiskar efter satirikernas uppmärksamhet. Det måste vara så. Det måste vara så. Kommer Badlands Hyena att nappa?

Det påminner en aning om hur Sarah Palin under valkampanjen i USA pratade om "the real americans". Det är en form av naiv, inskränkt, populism riktad till konservativa människor som inte orkar tänka för mycket på varför saker och ting är som de är, människor som vill ha en enkel, lättförklarlig världsbild - en värld där sociala problem kan lösas med mer (kristen) moralism. (Och denna dag - som ett budskap från ovan- är det även en debattartikel i alliansorganet DN, som just pekar på att KD borde bli mer konservativa. Där skriver också Roland Poirier Martinsson bland annat vad gäller konservativa: "Man har inga problem med invandrares osvenska egenskaper". Så omtänksamt.)

Sarah Palin sade då: "We believe that the best of America is in these small towns that we get to visit, and in these wonderful little pockets of what I call the real America, being here with all of you hard working very patriotic, um, very, um, pro-America areas of this great nation. This is where we find the kindness and the goodness and the courage of everyday Americans. Those who are running our factories and teaching our kids and growing our food and are fighting our wars for us. Those who are protecting us in uniform. Those who are protecting the virtues of freedom."

En annan satiriker nappade då. Det var nästan för enkelt för Jon Stewart. (Se Sarah Palin Likes The Real America och Jons Quiz)

* I den här DN-artikeln skriver Kalle Holmberg att Hägglund skämtar vilt och det gäller att "ha pejl på ironi" för att förstå Hägglund. Karln är ett skämt helt enkelt. Det är sen gammalt.