Trygghetsnarkomaner Är Vi Allihopa

Trygghetsnarkomani once again.

Det började kanske inte med det. Men för ett par år sedan skrev David Eberhard en debattartikel på DN:s debattsida om vad han upplevde på sin mottagning.

Därefter följde både insändare i DN om trygghetens förbannelse, en självgod hyllning av DN:s debattredaktör om debattartikeln om just trygghetens förbannelse och en ledartikel med titeln ”Trygghet är en förrädisk drog!” Där kunde man läsa att: ”Trygghet har blivit som en drog: vi nöjer oss inte med det vi har utan vill ha mer och mer.” Enligt den osignerade DN-ledaren (Hanne Kjöller?), som för övrigt hade problem att hitta något som var typiskt svenskt, i varje fall som skiljde oss åt från andra folk, så ville svenskarna i varje fall ha trygghet. Det är alltså enligt DN ett typiskt svenskt särdrag. Märkligt, minst sagt besynnerligt. Jag som trodde att trygghet var något som alla människor eftersträvade. Men jag blir också förvirrad, för jag får ingen klarhet i vad som är trygghetens fel mer än att man bland annat inte vågar starta företag. Och att vi blir ett gäng fegisar.

Men samtidigt är ju detta genuint svenska, enligt DN-etnologerna, på sätt och vis ett drogberoende, alltså ingenting naturligt (det som alltså kännetecknar en typisk svensk är drogberoendet: trygghetsknarkandet) som är påtvingat utifrån: från det välfärdssamhälle som framförallt socialdemokratin byggt upp med hjälp av fackföreningsrörelsen och människors motstånd mot kapitalet. Men, DN-etnologerna skriver faktiskt ”vi”, vilket innebär att även de är beroende av denna drog, som uppenbarligen är värre än heroinet eftersom det kommer att förpassa hela det svenska systemet till kyrkogården. Vad som behövs är med andra ord att det svenska folket läggs in på ett tolvstegshem, och tar till sig tolvstegsprogrammet för att: ”Hela vårt liv och tänkande kretsade kring droger i en eller annan form - hur vi ska få tag på och använda dem samt finna sätt och medel att skaffa mer. Vi levde för att använda och använde för att leva. En beroende är helt enkelt en man eller kvinna vars liv kontrolleras av droger. Vi är människor som är i klorna på en pågående och fortskridande sjukdom, som alltid slutar på samma sätt: fängelse, institutioner och död.” (Ur NA)

På DN-debatt den 2005, 11:e september fick DN-etnologerna stöd. ”Landet Sverige har ett överdrivet behov av trygghet och kontroll. Det är dags att göra upp med det nationella panik- syndromet och trygghetsnarkomanin”, skrev då överläkare David Eberhard.

Vad är då hans lösning? ”Landet och dess invånare behöver skaffa sig lagom stora risker, lagom mycket konkurrens, för tryggheten är meningslösheten. Vi blir därmed alla förlorare. Såsom en heroinist lärt sig älska sin drog har vi förvandlats till trygghetsnarkomaner. Det är dags att bekämpa vårt missbruk.” Det påminner en aning om Trisslotteriets reklam där man utlovas möjligheten till miljonvinst eftersom plötsligt händer det, men med uppmaningen i det ena hörnet att ”Spela lagom”.

Men problemet är också ett annat: om folket är trygghetsnarkomanerna, vilka är det då som ska hjälpa till att bota folket? Jag gissar på Individerna. De högre stående svenskarna. Individerna är allt det som folket inte är. Flexibelt, modigt, rörligt, friskt, anpassningsvilligt och arbetsvilligt.

”Människan är inte född till trygghet” skriver David Eberhard. Men samtidigt borde det väl ändå inte förvåna någon om det är det människor alltid eftersträvar. (Och inte hör jag något rop på en konfiskatorisk arvsskatt.) Det som verkar vara svårt att förstå är att människor kan vilja ha en grundtrygghet men samtidigt söka spänning på andra håll. Livet blir ju heller aldrig helt tryggt. Att till exempel ha bilbälte när man åker bil utesluter inte att samma person ägnar sig åt bergsklättring (antagligen med säkerhetsutrustning och hjälm på huvudet.) Det som trygghet handlar om, är väl att göra vardagen trygg, för att söka spänning på eget håll. Trygghet behöver väl knappast utesluta spänning? (”Vi är påtvingade bilbälte i bil även om det knappast skadar någon annan än oss själva om vi låter bli det.” hävdar Eberhard. Detta måste väl vara en sanning med modifikation. Dels kan man visst skada människor fysiskt om man inte använder bälte, men även psykiskt, då människor kan förlora sina nära och kära.)

David Eberhard verkar inte heller gilla att människor får en andra chans. Vilket i sig är en smula paradoxalt. Eftersom om man vet att man kan få en andra chans är möjligheten i vis mån större till att man tar risker. Problemet är att det är svårt att veta hur man ska bli lagom trygg. (Att vi inte har evigt liv däremot är ju positivt för våra liv ur en kreativ aspekt.) Denna balansgång verkar vara svår. Tråkigt är det också att folket fråntas varje individuell möjlighet att på egen hand skapa sig sitt liv, man måste tydligen tvingas till det i negativ bemärkelse. Detta är också en smula paradoxalt. Liberaler brukar hävda individernas ansvar. I det här fallet ska man ta ifrån människorna tryggheten. Men man kan ju med andra ord, enligt tolvstegsprogrammet hävda att: ”Vi är inte ansvariga för vår sjukdom, men vi är ansvariga för vårt tillfrisknande. De flesta av oss försökte sluta använda på egen hand, men vi var oförmögna att leva med eller utan droger. Till slut insåg vi att vi var maktlösa inför vårt beroende.” (Anonyma Narkomaner, 1998: 21, under steg ett.).

David Eberhardt anser att vi har tappat proportionerna i det här landet vad gäller trygghet. Vi får inte tävla heller hävdar han. Jag skulle vilja hävda att vi i mångt och mycket alltmer rör oss mot otryggheten, allt mer mot tävlandet (i viss mån: tävlandet i tur). De allra mest frihetsälskande liberalerna är paradoxalt nog ofta, som det verkar, människor som har en bra grundtrygghet. Det verkar som om dem som har det för bra, har det för tryggt ofta också är de som befinner sig längst ned på samhällskalan. ”Precis som panikpatienten ser faror i allt som faktiskt kan vara farligt, men sällan är det, har landet Sverige ett överdrivet behov av trygghet och kontroll när vi snarare behöver arbete, husrum och kärlek.” skrev han då. Jag undrar några saker: utöver det om inte arbete, husrum och kärlek faktiskt ger trygghet och kontroll över sitt liv, vilket land det är som är förebilden. Vilka länder är det man vill Sverige ska närma sig? Är det Walmart-USA? Jag får inte något bra alternativ till trygghetsknarkandet. Varken i Eberhardts debattartikel eller i DN:s ledare. Samtidigt finns det aspekter som han naturligtvis har rätt i. Mycket handlar om sådant som blir till akuta faror utan att vara det. Det skapas rädslor. Det skapas kontrollbehov. Vi eftersträvar lite för ofta det omöjliga samhället.

Eberhard skriver också att ”den sunda tävlingen om att passa bäst in i samhället är förbjuden”. Detta får jag överhuvudtaget inte att gå ihop med problemet med trygghetsknarkandet som en samhällelig lag. Men saker och ting han inte nämner är sådant som sker i till exempel terrorismens spår. Där vi skall övervakas alltmer. Visst finns det problem med ett ökat storebrorssamhälle, men jag kan inte skaka av mig känslan av att det handlar mest om att sparka nedåt: den liberala kampen för de Privilegierades Rätt I Samhället och (det utökade) klassamhällets återkomst.

Jag reserverar mig för att jag inte läst boken och faktiskt tänker göra det. Jag tror nog visst att David Eberhard har en hel del poänger. Vi måste från början här i livet lära oss att ta risker, lära oss att hantera risker, hantera rädslor, hantera smärta och hantera känslor