Ett Julbord För Mycket

Det vankas julbord hemma hos Fredrick Federley. Han har bjudit in några som han anser är förtjänta av det. Alla kunde dock inte komma. Gästlistan över goda hårt arbetande svenskar var ganska stor. Men många hade andra saker för sig. Anders Borg var på PR-kurs. Fredrik Reinfeldt var på retorikkurs. Kristdemokraterna var på ”att vara emot abort-inofficiellt-men inte-officiellt-kurs.”

Mauricio Rojas var bjuden till jullunchen, men han vägrade komma när han i exakt samma sekund som han blev bjuden hörde att en chilenare var inbjuden till julbordet.
- Då vågar jag ju inte ta med mig någonting. Det riskerar ju bli bestulet.
- Vem blir då vår blatte? Undrar Federley som också fått ett negativt besked av Nyamko, som var på ”Själv-integrerings-kurs”.

Maud Olofsson kunde inte heller komma men skickade över en present i form av en död fågelunge och en levande, lätt hysterisk, bäver. Maud var upptagen med att starta ett tolvstegsprogram för trygghetsnarkomaner i samarbete med bla DN:s ledarredaktion och David Eberhardt.

Federley har dock haft fullt upp med alla sina sysselsättningar, så inför julbordet hade han inte hunnit städa helt och hållet. Han ursäktade sig: - Det är lite rörigt här hemma. Det ser lite ut som Irak skulle man kunna säga. Men det är ju inte så illa.

Johan Staël von Holstein kommer sent och hälsar på alla med frasen: - Jag är entreprenör. Är du entreprenör?
Federley nickar och ler: - Jag har varit småföretagare. Och jag lärde mig fantastiskt mycket den dagen om en av de svåraste branscherna man kan verka i som småföretagare. Det krävs verkligen 100 procent närvaro, och därför var det nog dömt att misslyckas när man som jag och Dominika har 150 andra heltidssysselsättningar.

Hanne Kjöller säger att hon är journalist och fast anställd på Dagens Nyheter.
Von Holstein skakar på huvudet, ler likt kejsar Nero: - Är du en trygghetsnarkoman?
Hanne Kjöller får tårar i ögonen, här har hon ägnat flera år åt racka ned på snabbköpskassörskor, sjukskrivna, arbetslösa, fackföreningar och låginkomsttagare och så får hon det här i ansiktet. Hon går till julbordet för att trösta sig med julskinkan.
- Vad är det, frågar Birgitta Ohlsson med stora empatiska ögon, hon som är gruppens mest liberala samvete.
- Johan kallade mig trygghetsnarkoman.
- Men det vet jag att du inte är. Jag vet och det vet alla här, hur mycket du föraktar alla som går på bidrag. Hanne torkar en tår, äter upp en bit skinka, och mår lite bättre.

En filosofisk diskussion poppar upp. Det börjar med att man diskuterar klass. - Jag är så trött på det där tjafset, säger de alla i kör. De där kommunisterna talar så mycket om klasslöst samhälle, men det är ju de som verkar vilja att det finns klasser. De blir ju jätteupprörda när vi säger att det inte finns några klasser. Det tycker man ju borde komma som en god nyhet?
Federley säger: -Vi centerpartiser tror inte på människor som talar om vem som är arbetar-, medel- eller överklass. Vi tror att alla håller hög klass.
- Gör ni?
- Ha, ha. Njae. Men vi tror inte på arbetarklassen.
Johan Staël von Holstein: - Entreprenörerna håller i varje fall god klass.
- Fast det är ju alla som arbetar som är arbetarklassen, säger någon.
- Måste man säga klassen då? Kan man inte säga arbetarindividerna?
Joakim von Anka blir sedan föremålet för diskussionen.
- Joakim von Anka är ju en hjälte. Han håller arbetarna på plats och är väldigt rik. Men det bekymrar mig lite att han bokstavligen badar i pengar. Jag menar att de bara ligger där.
- Han är en hårding. Han är ingen trygghetsnarkoman inte. Det gör ont att bada och dyka bland mynt. Han är inte rädd för att smutsa ned händerna. Dessutom är det ju positivt att han på så vis ser till att det finns stora inkomstklyftor i samhället. Hungriga ankor jagar bäst. Ja, andra ankor då. För han är ju också en anka. Men det är ju bara vissa ankor som jagar bäst när de är hungriga.

- Sverige är en ankdamm, säger Hanne Kjöller helt plötsligt, då hon känner att hon vill bli tagen på allvar av Johan.

Men Johan Staël von Holstein är upptagen av att bli upprörd när den stora kakan ska delas upp. - Ska alla få en del av kakan? Även de som inte är entreprenörer? Och lika stora delar? Kommunister!

Men han hinner knappt gå därifrån i vredesmod förrän han ser något ännu mera vedervärdigt. En skäggig man helt klätt i rött dyker upp. Och med en säck fylld av julklappar som likt bidrag ska delas ut till kreti och pleti! - Röd gubbe med skägg! Röd gubbe med skägg! Vrålar han utan att tänka. Men Johan som inte tycker om att tänka efter blir lugnad av Federley.
- Han är en entreprenör. Han har startat eget. Tomten äger en sweatshop med små tomtenissar som jobbar för 9:90 i timmen, och där ingen är fackansluten.
Johan muttrar något. - Det låter bra, det låter bra.
- Julen är verkligen till för barnen. De görs av barnen i syd och ges till barnen i nord, säger Federley glatt.

Johan Staël von Holstein ger bort ett paket med tomt innehåll till Hanne Kjöller. Han hade rimmat också:
”Du som är en trygghestnarkoman
Du har för fan hela jävla dan
På att själva fylla paketet med något eget
Du får själv ta det första steget.”
Hanne blir ledsen igen. - Men jag är ingen trygghetsnarkoman.
- Så säger alla trygghetsnarkomaner, säger Johan.

Själv får han ett paket med rimmet.
”Här får du något så att du slipper något som vi vet att du hatar:
Det vill säga tänka, som är till för de som sig latar.”
Han öppnar paketet och får en DVD med program från Kanal 5.

Hanne Kjöller ger bort en tavla till Federley. Det är ett inramat isärslitet kollektivavtal.
”Fack is an ugly word.
As we both have heard.”

Federley säger att han istället för att köpa något till någon har skänkt pengarna till en välgörenhetsorganisation. Han tycker att det är mer modernt och ansvarstagande. Pengarna har gått till Israels militär.

Birgitta Ohlsson får en fotboll av Fredrik Malm som ser ut som en bomb. - Ett internt skämt, säger Fredrik. Birgitta nickar med uppspärrade ögon. Fredrik får i sin tur Per Ahlmarks samlade krönikor som är finurligt gjorda i form av toapapper.

Men en överraskning väntar. Det är svenskt näringsliv som har julklappar till alla. Det är en klippkort på flygresor. ”Flyg hur mycket du vill och helst lite mer.” Och en sagobok.

Birgitta Ohlsson tar sedan efter julklapsutdelningen fram ett häfte. Men det är inget sånghäfte. - Det är one-liners av Jan Björklund. Jag tänkte att vi skanderar de, istället, säger hon.
Ingen nappar. - Du är ju feminist, säger Johan. Jag känner inte till en enda feminist som är en entreprenör.

Hon har för övrigt vägrat att äta utav julbordet. Det har varit för mycket kött. Hon är en extremt stor djurvän. Därför blev hon väldigt glad när hon läste att murbygget i Israel kanske skulle anpassas för att vissa djur, som igelkottar, skulle kunna ta sig igenom. Som liberal tycker hon ju att djur ska kunna få röra sig fritt och inte riskera att bli dödade och få sina rättigheter kränkta.

Men tårta kan hon äta. En tårta dukas fram. Tårtan är formad som en karta över mellanöstern. Fredrik Malm har bakat den och har skojat till det. De små godisbitarna med besk smak över Libanon föreställer klusterbomber. - Ja, som ni vet. Staten Israels godis kan ibland smaka lite för beskt och kanske inte passar alla i smaken. Men det är mördande gott liksom.
Birgitta Ohlsson ser med uppspärrade ögon på tårtan. Hon säger att det saknas något. Hon slänger in några jaffaapelsinbitar på tårtan så att delar av Gaza försvinner. Det skvättar åt alla håll. Alla skrattar.

Ett hembiträde kommer och plockar upp det som hamnar på backen. Hon harklar sig en aning.
- Suckade du? Hostade du? Säger Hanne Kjöller och börjar genast skriva på en krönika om bortskämda städerskor som bara kräver ersättning och vill sjukskriva sig.

Jullunchen tar slut. Snapsen är slut. Folk, ursäkta, individerna, börjar gå hem till sig. - Det var trevligt det här. Det måste vi göra om.

Det blir till natt. Maurico Rojas har inte hitta något ställe att äta julbord på. Vart han än tar vägen är det minst en chilenare på varje ställe. Han går bittert hem. Framför dörren suckar han insiktsfullt. Han tar ett beslut och låser sig ute.